Filmrecension: A Star is Born – Lady Gaga och Bradley Cooper som skönt kärlekspar i evig Hollywoodsaga

Det här är Hollywood-favoriten som nu blir film för fjärde gången. Alla talar om stjärnartisten Lady Gaga som långfilmdebuterar, och inte utan orsak. Mycket tack vare henne fylls denna förutsägbara romantiska tragedi med liv och autentiska känslor. Och som tips, ta med näsdukar till biosalongen.

A Star is Born är kärlekshistorien om två artister med totalt motsatt riktning; den alkoholiserade tinnitusplågade medelåldersmannen som ännu fyller stora arenor, och den unga begåvade underdog-kvinnan som han upptäcker och skuffar fram i karriären.

Versionerna från 1937 hade Hollywoods filmvärld som ram, 1954 var en musikal, men 1976 (då med Barbara Streisand och Kris Kristofferson) flyttades historien till musikvärlden. Där rör vi oss också nu, det är stora arenor, påträngande fans, beräknande agenter, och en konkurrens mellan ”äkta” rockmusik och ”ytlig” danspop.

Här har Jackson Maine (Bradley Cooper, känd bl.a från Hangover-filmerna) nyss avslutat en stadionkonsert, då spriten i limousinen tar slut söker han upp en bar, råkar snubbla in till ett ställe där Ally (Lady Gaga) uppträder och med sin scennärvaro väcker en låga hos Jackson. Förälskelse följer, riktig förälskelse. Men för Jackson handlar det förstås också om att skaffa sig själv tilläggstid, hitta en hungrig vacker själ som han får hjälpa och vara nära.

Småningom ruinerar han sin karriär, hon blir soloartist, och den stora kärleken får mäktiga motståndare att kämpa mot.

Egentligen är det intressant hur lite storyn har förändrats på dryga 80 år, även om den för varje remake har skrivits om.

Visst finns här nu lite mer av hur en kvinna tar makten över sin situation. Ända från start är Ally tuff och cool och har bestämt sig för att sätta gränser även om det också visas hur hon har fått växa upp i en miljö där det är männen som tar plats. Här får också Jackson mer plats än vanligt, på ett sätt som gör att filmen mer kunde heta En stjärna slocknar än En stjärna tänds.

Som en klassisk saga

Historien i sig är förutsägbar, på ett sätt som alla sagor alltid är, du vet precis vad som kommer att hända. Det är en mycket berörande historia, och som i alla sagor handlar det också om stora teman; uppgång och fall, hur mycket man är beredd att offra för kärleken, vad berömmelse kostar.

Det som allting i slutändan ändå står och faller på, är om man lyckas blåsa liv i historien eller inte. Och det har ju inte alltid lyckats. Versionen från 1976 sägs ha förstörts av att Streisands ego körde över allting annat.

Men här lever sagan.

Bradley Cooper är supertrovärdig som fallande stjärna med sårad själ. Jackson är i grund och botten en varm människa, och Cooper har en sån pojkaktig charm som får en att tro på att den unga kvinnan på riktigt kan förälska sig i honom.

Och Lady Gaga, som nu gör sin långfilmdebut. Storstjärnan som sålt närmare 200 miljoner (!) album och singlar, känd också för sin spektakulära outfit som följt hennes liv som artist. Det skulle vara lätt hänt att hennes historia skulle köra över filmen, men hon lyckas faktiskt skaka av sig det stjärnskap hon ju bär på. Här skalar hon av sig all yta och vågar vara sårbar, känns autentisk på ett sätt som gör hennes förvandling från underdog till storstjärna trovärdig.

Ja, jag tjatar om trovärdighet här, men för att den här filmen ska bli något annat än en ordinär ta-med-dej-näsduken-och-dröm-dej-bort-musikalfilm så handlar det just om trovärdighet.

Den biten sköter Cooper & Gaga suveränt. Men för att filmhelheten ska fungera måste detsamma också gälla musiken. Alltså;

Och musiken?

Innan jag såg filmen lyssnade jag på soundtracket och lockades inte av denna förutsägbara blandning av ballader möter country- och hårdrock, kryddat med några danspopspår.

Men då jag ser filmen tänker jag om.

Här är alla låtar snyggt inbyggda i berättandet, de för alla på riktigt historien vidare utan att alls kännas påklistrade. Och framför allt; man har lyckats osannolikt bra med att trolla fram den där hetsiga laddade livestämningen. Som rockälskare är jag allergisk mot fejkade konsertscener och låtar som känns bara påklistrade, men här undviker man fallgroparna. Det känns faktiskt som på riktigt.

Så skadar det förstås inte att både Bradley Cooper och Lady Gaga bär på en så självklar scenkarisma.

Känslor som får tid

Det finns några detaljer som jag ändå är tveksam till. Som det här med att göra Allys solokarriär till något där musiken är så långt från ruffig rock som möjligt – det är popig dansmusik med mycket bar yta. Rockmusiken bär på riktiga känslor, vill filmen berätta. Hennes musik är bara glansig yta utan själ, dessutom med en beräknande manager som djävul i bakgrunden.

Att det här nu blivit Jacksons film mer än Allys, gör också delar av filmens andra halva mindre laddad. Hur Jackson förhåller sig till Allys framgång framställs litet vacklande. Han borde bli mer irriterande hopplös för att dramatiken skulle bli lika stark som i början av filmen, men det är som om Cooper skulle gilla sin karaktär för mycket. Visst hinner hans Jackson göra bort sig, riktigt ordentligt, men i grund och botten är han ändå alltid den där sympatiska rockaren som man måste förstå.

Men det är fint att se hur regidebuterande Cooper har vågat ge sköra stunder tillräckligt mycket tid, utan att övertydligt strecka under någonting alls. Då Allys kärlekshistoria byggs upp får scenerna vara långa, samtalen får ta tid, de laddade blickarna då känslor tänds får tid.

Och till slut byter de plats, underdogen och stjärnan. I början av filmen skickar han en bil med chaufför för att få henne till sin konsert då han sedan drar upp henne på en stor scen för allra första gången, för att låta henne sjunga en egen sång, som duett. I slutet, då han redan är en föredetting och hon är Grammybelönad, skickar hon en bil för att hämta honom, så de igen ska kunna sjunga duetten tillsammans.

Hur det går med den duetten blir sedan filmens klimax.