NHL-kolumnen: Galna dagar på hockeyns heliga marker! Toronto är hetast i ligan, Montreal går mot alla odds – och Kapanen och Kotkaniemi är ”talk of the town”
Den enas olycka – den andras lycka. När William Nylander inte får det kontrakt han vill ha med Leafs får Kasperi Kapanen ta ”Lill-Nyllets” plats bredvid Auston Matthews. När Canadiens lider av centerbrist får 18-åriga Jesperi Kotkaniemi sin chans direkt. Båda finländarna befinner sig dessutom i lag som går som tåg – i städer som blir galna när sådant händer.
Mycket av NHL-snacket och informationen som sprids ut i hockeyvärlden går på ett eller annat sätt via Toronto – staden som kallas för ishockeyns huvudstad. Inte i minst i Toronto.
Det betyder att allt kring Maple Leafs blir minst ett nummer större (eller många grader värre) än vad som är fallet i någon annan NHL-stad.
Med undantag av Montreal. Där är man nog dessutom av annan åsikt gällande ishockeyns huvudstad. Hej, 24 Stanley Cup-titlar – mot ynkliga 13 för bittra rivalen Toronto!
Dessutom har Canadiens tagit bucklan 10 gånger sedan 1967 då Maple Leafs senast vann hockeyns största titel.
Men den här säsongen ska inget kunna stoppa Torontos stjärnspäckade anfallsmaskin. Det har basunerats ut med hög volym i stort sett varje dag sedan John Tavares skrev på för Leafs i somras.
Typiskt då att totalt stjärnlösa – med undantag av målvakten Carey Price – Canadiens sett våldsamt bra ut under säsongsinledningen. I skrivande stund ligger Leafs etta och Habs tvåa i Atlantic Division.
”Egna sonens” återkomst till Toronto är årtiondets hockeyflytt (sorry Erik)
När John Tavares från Missisauga, Ontario, i början av juli skrev under ett sjuårskontrakt värt 77 miljoner dollar med Toronto, så blev Maple Leafs en glödhet Stanley Cup-kandidat innan bläcket på kontraktet hann torka.
Leafs blev också det enda laget som kan utmana Pittsburgh om vem som har ligans bästa toppcenterduo. Och alla vet vad Crosby-Malkin har levererat i form av Stanley Cup-titlar.
Tavares kontrakt med Toronto är de facto med nyhetsvärde mätt 2000-talets version av Wayne Gretzkys flytt till Los Angeles.
Tavares tål trycket
Tavares började sin hockeykarriär som junior i Toronto Marlies och har alltid öppet varit ett Leafs-fan. Att han valde Toronto bland alla klubbar som formligen dräglade efter honom var logiskt.
Enda orsaken för Tavares att inte skriva på för Toronto skulle egentligen ha varit den enorma pressen som följer varje stjärna i Maple Leafs.
När stjärnan ifråga spelar i sin hemmaprovins och har varit självskriven i Kanadas bästa landslag i såväl OS 2014 som World Cup 2016, så når förväntningarna höjder utan gränser.
John Tavares är ändå inte en spelare som får expressmage i tuffa lägen. På de första sju matcherna har han noterat 6+5. Kedjan med Tavares mellan defensivt starka Zach Hyman (0+5) och närmast omänskligt skickliga Mitch Marner (4+7) är så svårstoppad som en trio bara kan bli.
Linan är officiellt Leafs andra kedja, vilket verkar vara ett klokt drag av coachen Mike Babcock. Tavares har under sin start i Toronto på det sättet en liten, men kanske viktig, skyddsbuffert framför sig.
Det är ändå inte precis under radarn som Tavares & Co får flyga: enligt NHL On The Fly-programmets analytiker, forne Stanley Cup-vinnaren Mike Rupp, är Hyman-Tavares-Marner Torontos bästa kedja.
Auston Matthews – på väg att bli världens bästa hockeyspelare?
Första kedjan i Toronto leds såklart av killen som valdes före Patrik Laine i NHL-draften midsommaren 2016 och blev årets nykomling följande sommar – igen före ”Pate”: Auston Matthews.
USA-medborgaren Matthews från mindre hockeytokiga delstaten Arizona har en viss inbyggd immunitet mot hockeygalenskapen i Kanadas största, rikaste och galnaste hockeystad. Och den har han nog behövt – förväntingarna på honom som Leafs frälsare har varit skyhöga från dag ett.
I likhet med Tavares den här hösten har sju år yngre Matthews inte heller sviktat under trycket i något skede.
Som rookie sköt han 40 mål och samlade 69 poäng på 82 matcher. Förra säsongen missade Matthews 20 matcher, men skruvade upp takten: 34+29 på 62 matcher. I skrivande stund leder han NHL:s poängliga med Gretzky-saldo: 10+6 på sju matcher.
Om någon ska bjuda upp till kamp på allvar mot Connor McDavid om vem som tar över Sidney Crosbys tron på hockeyvärldens topp, är Auston Matthews den starkaste kandidaten.
Leder han Maple Leafs till första Stanley Cupen på ett halvt århundrade, så byggs det i Toronto en Auston Matthews-staty som lämnar stadssymbolen Canadian National Tower i sin skugga.
Kasperi Kapanen fick chansen han jobbat stenhårt för
Ur finländsk synpunkt är det verkligen kul att William Nylanders lönekrav på cirka 8 miljoner dollar per säsong tycks åka på total patrull i GM Kyle Dubas kontor. Gapet mellan ”Lill-Nyllets” (eller hans agents) krav och Leafs anbud lär vara cirka 2 miljoner.
Den skillnaden i värderingssynpunkter håller Nylander utanför laget och kan mycket väl leda till att han trejdas bort från Toronto. Nylanders 20+41 på 82 matcher förra säsongen gör det faktiskt ganska lätt att förstå hur 8 miljoner per säsong kan verka som ett rätt så fantasifullt krav.
Speciellt då som William Nylanders gode vän Kasperi Kapanen gjort en braksuccé när han flyttades upp från grovjobbarkedjorna till paradtrion med Patrick Marleau och Auston Matthews istället för Nylander.
Marleau spelade för övrigt som kedjekompis med Teemu Selänne i San José 2001–2003. Kasperi är född 1996...
På fem matcher i första linan har JVM-guldhjälten från 2016 (brons där för Matthews, 4:e plats för Nylander) direkt exploderat: 4+4. Det ser helt enkelt ut som om Kapanen och Matthews läser varandras tankar – och det är inte bara Matthews förtjänst.
Dessutom är Kapanen en betydligt bättre tvåvägsspelare än Nylander – det har Mike Babcocks hårdföra skolningsprogram garanterat. Förmånlig är han också: 863 333 dollar 2018–2019.
En tiondedel av vad Nylander vill ha.
Tror också att då Kasperi Kapanens kontrakt tar slut efter den här säsongen, så kommer lönebetalaren långt med att erbjuda cirka hälften av Nylanders önskemål.
Canadiens är anonyma som Ässät
Där Maple Leafs varit på allas läppar egentligen redan i ett par år – sedan Matthews och Mike Babcock kom till staden – så har Canadiens varit ett lag som alla skakar på huvudet åt.
Toronto har ett överflöd (= Nylander-situationen) av supertalang i uppställningen, medan Canadiens med NHL-perspektiv är ungefär lika anonymt som Ässät i FM-ligan.
Då råkar det sig såklart att Ässäts två största talanger under pågående årtionde nu spelar i Le Club de Hockey Canadien: Joel Armia, 25 år och Jesperi Kotkaniemi, 18 år. Dessutom i samma kedja. Armia var för övrigt som 19-åring en av Ässäts effektivaste spelare när Björneborgslaget mot alla odds vann FM-guld våren 2013.
Och som väl alla vet, så reserverade Canadiens mot många odds Kotkaniemi som nummer tre av samtliga spelare i somras. Precis som Toronto på sommaren 2016 så var Canadiens nu närmast desperata efter en första center.
NHL-bevakarna i Nordamerika visste inte riktigt vad de skulle säga om finländaren som ännu några veckor före draften inte fanns bland de tio hetaste prospekten. Många sa rakt ut att GM Marc Bergevin helt enkelt (igen) gjorde ett dumt beslut.
Just nu verkar Bergevin ganska smart. Inte minst för att unge herr Kotkaniemi charmar staden både med sin soliga attityd och genom att visa upp en född centers spelsinne – åtminstone offensivt. Nästa vecka blir det klart var tonåringen fortsätter säsongen.
Oddsen blir till åtlöje?
Med två veckor spelat av säsongen ser Montreal Canadiens revolutionerande bra ut. Tre segrar under ordinarie speltid, en på straffar, en förlust i sudden death och bara en ”normal” förlust.
Natten mot torsdag tog Habs sin tredje raka seger och har endast Toronto framför sig i Atlantic Division och också i hela östra konferensen. Det är såklart tidigt på säsongen, men anonyma lag som får en rivstart brukar allt som oftast hålla ganska bra hela säsongen.
Det gäller speciellt om de tidiga framgångarna beror på rätt saker. I Montreals fall verkar det vara just så. Canadiens säsongen 2018–2019 handlar om tempo. Hela femmans tempo.
Det går med andra ord undan när Montreal spelar. Främsta orsaken är att pucken förflyttar sig från klubba till klubba snabbt och hela femman rör sig tillsammans. Dessutom är spelomställningarna väldigt kvicka.
Visst, det finns många snabba lättfotade spelare, men ändå är det spelsystemet som mest bidrar till att tempot är högt.
Lucky Luke?
En stor orsak sägs vara den nya assisterande coachen Luke Richardsson som på sommaren sällade sig till Claude Juliens tränartrupp. Richardsons specialområde är försvarsspelet.
Han har jobbat hårt med att få den anonyma backtruppen att inte låta sig överraskas på stående ben med pucken på klubbladet. Målet är att varje spelare hela tiden bidrar till ett dynamiskt flöde i spelet.
Dagens hockey är mer än någonsin ett ständigt flöde där försvars- och anfallsspel böljar fram och tillbaka utan klara gränser.
Laget som kontrollerar flödet – till exempel genom att röra sig bättre som femma – skapar oftast också fler och bättre målchanser. Och tillåter färre eller åtminstone sämre chanser i defensiv zon.
Montreals spel går ut på just det här. Håll pucken och spelarna i ständig rörelse och kompensera bristen på individuella virtuoser med okuvlig arbetsmoral och ett genomarbetat spelsystem.
Och så förlitar man sig såklart på Carey Price – målvakten som på sin egen nivå är en av världens absolut bästa puckmotare.
Vad annat kan man göra när lagets första och andra centrar heter Phillip Danault och Max Domi, största talangen är en ytterst grön junior från Björneborg och ingen i backtruppen regerar på blå linjen?
Och ännu en grej: Den som vill ta pulsen på vad som menas med att Toronto dominerar NHL-journalistiken i Nordamerika: lyssna på Sportsnet-podden Hockey Central at Noon. Förra veckan diskuterades vem som har världens bästa skott: Auston Matthews såklart. Inget dåligt val alls, men det intressanta var vilken helt logisk kandidat som inte ens nämndes i snacket. Ett tips: Tesoma.