Bageriet sysselsätter de allra fattigaste i Sierra Leone: "Jag skulle hellre dö i ett slavläger i Libyen eller drunkna i Medelhavet än stanna här och dö"
Drömmen om Europa lever starkt. Bakom varje siffra i statistiken över flyktingar och emigranter som gör vad som helst för att nära den drömmen döljer det sig en personlig och unik historia. Här är en.
"Jag skulle hellre dö i ett slavläger i Libyen eller drunkna i Medelhavet än stanna här och dö"
Bageriet sysselsätter de allra fattigaste i Sierra Leone
Det är hett och fuktigt inne i bageriet. Det sprider sig en härlig doft av nybakat bröd. Ljudet är högt och folk skriker till varandra för att överrösta maskinerna.
Mjölet flyger omkring då en av bagarna häller ut det ur en enorm säck. Morgonens bröd har precis blivit färdigt och nu förbereder sig arbetarna för en andra sats nybakat bröd.
Abdul Rahman Deen Koroma har jobbat i olika bagerier sedan han var tolv år gammal. I dag äger han Dullman Bakery som sysselsätter 70 arbetare från slumområdet Susan’s Bay i Freetown Sierra Leone.
Men trots att bageriet har funnits i fem år har Abdul Koroma under de åren inte fått någon som helst hjälp av myndigheterna.
Kan erbjuda nybakat bröd till hela området
– Mitt bageri hjälper vårt bostadsområde på många sätt. Det vanligaste man äter till morgonmål här är ris. Bröd kommer på andra plats. Men det beror på att brödet inte har varit tillgängligt, men nu köar folk här redan tidigt om morgnarna. De flesta föredrar bröd till morgonmål framom ris.
Allt fler invånare föredrar bröd på morgonen framom det populära riset.
Koroma har nog hört om statliga stödprogram, men honom veterligen har de aldrig besökt deras område.
– Jag tror att vissa områden nog får statligt stöd, men då det gäller de allra fattigaste, de som bor i slumområden som vi, brukar staten inte vara så intresserade. Vi räknas inte riktigt eftersom vi bor på en soptipp. Vi får lida för allt bara för att vi är fattiga.
Vill ha elektrisk ugn
Koromas högst önskan är att få en elektrisk ugn till sitt bageri. De skulle kunna baka större kvantiteter bröd och i snabbare takt.
Bageriets anställda smakar på finskt bröd för första gången, surmjölkslimpan har god åtgång.
– För tillfället använder vi samma gamla maskin som alltid. Den är handgjord av en lokal kille från området.
– Det finns så många moderna mojänger som andra bagerier använder som vi också skulle behöva. Men här finns inga extra pengar, vi gör allting själva och manuellt.
En säck mjöl kostar cirka 23 euro, då Koroma bakar sitt bröd på den påsen får han en vinst på 7 euro per mjölsäck.
– Vi kan inte köpa stora mängder mjöl för att baka stora kvantiteter på en gång. Det finns helt enkelt inga pengar för sådant. Så istället köper vi lite mjöl, just så mycket som behövs för en sats bröd. Då vi sålt morgonens brödranson köper vi mer mjöl för de pengarna.
Bageriet Dullman Bakery suktar efter modern utrustning, som en elektrisk ugn.
Svetten rinner på bagarna. Men det går undan. Alla verkar ha en uppgift och veta sin plats.
På Dullman Bakery jobbar endast män. Lönen på bageriet betalas ut varje vecka, och ligger på 10 euro.
Lever på 50 cent per dag
Papany är en ålderman och fungerar som ordförande för slumområdet. Han ansvarar för ungdomarna och deras säkerhet.
Papany är lite på fyrtio år gammal och har bott hela sitt liv i det urfattiga slumområdet.
Sierra Leone är ett mycket fattigt land, med enorma skillnader i inkomst mellan rika och fattiga. Landet har en BNP per capita på 496,05 USD (2016)
De flesta av Susan’s Bays 17 000 invånare är arbetslösa och lever på så lite som 50 cent till 1 euro per dag.
De flesta i Susan’s Bay lever under fattigdomsgränsen.
– Det finns nästan inga jobb men massor med människor som alla går runt och är arbetslösa. De människorna lever på ingenting, det betyder att de är beroende av andra inom samhället för få mat för dagen.
– Vi har också många gatubarn här, de är ofta föräldralösa och har inte ens tak över huvudet. Vi försöker förbättra levnadsvillkoren för dessa människor.
Överallt längs med de små vägarna ligger det plastpåsar, skräp och avfall om vart annat. Det är en enorm soptipp som fungerar som hem för invånarna i Susan’s Bay.
För att kunna ta sig fram riskfritt gäller det att hela tiden hålla ögonen på stigen och passa på så att man inte halkar.
En tung och frän lukt av avföring, exkrementer och metan sveper sig runt en och lägger sig som en tunn hinna på kroppen.
– Men se själv hur smutsigt här är, utropar Papany och tittar sig omkring med avsmak.
En borttappad gris dyker ner i det smutsiga vattnet alldeles intill mig. Den bökar runt och tittar upp igen. Så får den syn på sin vän och grymtar glatt.
Huvudvärken dunkar av alla fräna metanångor som omger oss konstant.
Jag sjunker lite längre ner i avfallet som utgör grunden för hela det här bostadsområdet. En dunkande huvudvärk gör sig påmind bakom pannbenet.
Överallt ligger det skräp, plast, avföring och andra sopor.
Eftersom Susan’s Bay ligger vid flodmynningen till Atlanten och floder leder ner genom området till havet samlas också stora högar med avfall här.
– Jag brukar organisera folk för att hjälpa till med att städa upp här i vårt samhälle. Ibland städar vi också rännstenen. Det är extra viktigt att hålla rännstenen ren för samlas där allt för mycket skit får vi problem med insekter, skadedjur och sjukdomar.
– Det är varken normalt eller bra för folk att leva och bo så här. Det är under människans värdighet. Men vi kan inte göra något åt saken. Vi är så fattiga att vi inte längre räknas.
Sjukdomar som kolera, ebola och malaria sprids väldigt lätt. Spädbarns- och mödradödligheten är högst i världen och medellivslängden är 51 år.
– Vi lever inte länge eftersom vi lider så mycket, säger Papany. Vi kan nästan räkna med att vi kan dö precis när som helst.
Trots att folket i Susan’s Bay är glada till sinnet och försöker hitta det ljusa i sin tillvaro är hopplösheten nästan så tydlig att man kan ta på den.
– Vi saknar utbildning i vårt samhälle. De flesta barnen som lever här går inte i skola. Det beror på att det kostar att ha sitt barn i skolan och det har föräldrarna inte råd med här. De flesta föräldrar har svårt försörja sina barn eftersom de inte har något jobb.
Kan du hjälpa mig till Libyen?
Papany vill till Europa och han har funderat på att ta sig dit genom Libyen. Desperation växer i hans röst då han frågar om jag kan hjälpa honom att ta sig dit.
För de flesta som lever i slumområdet är det faktiskt värre att fortsätta leva där än försöka fly.
– Jag vet att jag kommer att dö en dag och jag skulle gärna se och pröva på hur det är att leva som andra människor gör i Europa. De flesta av mina vänner har flytt till Grekland och England. Några är i Finland. Att leva som vi gör är väldigt tufft.
– Jag skulle hellre dö i Libyen i ett slavläger eller drunkna i Medelhavet än stanna här och dö i den här smutsiga och fattiga hålan. Någon gång är det bättre att ta en risk än stanna kvar här som det varken finns hopp eller framtidstro längre.
För ett år sedan höll det på att gå riktigt illa för Papany. Han råkade ut för en båtolycka då han skulle komma hem från grannlandet Guinea.
Till Guinea hade han begett sig för att försöka sälja marijuana, vinsten per gram är två dollar högre i grannlandet än det är i Sierra Leone.
Båten började brinna och sjönk, kaptenen kastade sig i havet men återfanns aldrig. Passagerarna hade två val: simma eller drunkna.
– Vi hoppade alla i vattnet och började simma. Vi simmade från fyra på morgonen till tolv på dagen. Efter åtta timmar såg vi äntligen land, vi befann oss på gränsen mellan Guinea och Sierra Leone. Jag överlevde olyckan, men många av mina vänner mötte döden på Atlantens botten.
Faktaruta om Sierra Leone
Här kan du se mera på samma tema från Sierra Leone. Dokumentären Barnsoldaten handlar om Ahmed Junior, en före detta barnsoldat som kom till Finland som flykting, i dag studerar han på universitet i Uleåborg.
' /%3E%3C/svg%3E)
