Johan Karrento gjorde en film om säljakt: "Sälar är så gulliga, det gjorde allt extra svårt"
På min flickväns kylskåp hänger en lapp där med texten: ”Jag är för dum för att ha ångest. Det är smart”.
Alla vi, ni och de som någonsin har känt ångest vet att finns det en sak som håller kvar ångesten så är det rösten i ens eget huvud.
Och vissa tycker att den här rösten är smart. Rösterna är ofta självkritiska och påminner ivrigt om ens egen otillräcklighet.
Ett sätt att ta död på de de här rösterna – och att slippa ta itu med sina egna problem – är att kritiskt betrakta andra och ha åsikter om hur de lever sina liv.
Detta för att skifta fokus från sig själv. En del skriver insändare i lokaltidningen, andra går bärsärk i sociala medier och någon kanske oupphörligt kritiserar sina familjemedlemmar.
Då uppmärksamheten riktas bort från en själv så träder ens egna tillkortakommanden i bakgrunden.
Jag skulle egentligen göra en film om säljakt, och jakt är någonting som folk har mycket åsikter om.
Att förstå en säljägare
Jag lärde känna Conny – säljägaren – genom en vän och tyckte det lät intressant att han ville visa hur säljakt går till.
Han ville föra traditionen vidare.
Det var intressant att det var just säljakt för sälar är så gulliga. Det gjorde allting extra svårt.
Som person söker jag mig till scenarion som är invecklade att förklara. Inte för att jag är så rysligt bra på att bena ut dem men för att jag på nåt sätt njuter av att världen är komplex och inte lätt att beskriva och kategorisera.
Ett skott. Ett huvud splittras och vattnet färgas rött. Det är obehagligt.
Kanske är jag bara lat? Jag hänvisar till världens komplexitet och drar sen bara vidare, utan att erbjuda en lösning.
Min vän sa, på tal om gulliga sälar; Hur skulle folk reagera ifall du bytte ut säl mot krokodil? Ja. Det skulle antagligen vara ok för många fler att vi berättade om krokodiljakt.
Fast resonemanget krokodil/säl är ett intellektuellt resonemang och motsatsen till det är den verkliga upplevelsen. Själva säljakten hade jag ännu framför mig. Att se sälen skjutas.
Då kan jag inte stå där på berget och låtsas att det är en krokodil.
På en resa till Danmark såg jag sälar som sökte sig till människor, rullade upp på stranden för att fotograferas. Det gjorde det hela värre.
Ute på skäret med Conny hoppade jag i vattnet för att filma sälarna och de kom närmare, sökte kontakt. Jag är ovan med att vilda djur är så kontaktsökande.
Och ändå sköt vi dem? Hur kunde vi? Vi ligger på berget, utnyttjar deras nyfikenhet, vi lockar dem till oss och bam!
Ett skott. Ett huvud splittras och vattnet färgas rött. Det är obehagligt, det tycker nog alla som är med om det första gången och de som ser det här undrar förstås: Hur kunde ni?
Och varför filmar ni det och visar upp det?
Ja. Det är svårt att svara på. Och jag har försökt tänka ut ett bra svar men det är bara klichéer som kommer.
Vart leder debatterandet av jakt?
Men kanske jag inte ska eller behöver försvara jakt? Kanske jag inte behöver kritisera jakt eller miljöaktivister?
Det är också en för stor uppgift för mig att försöka föra samman jägare och djurrättsaktivister och skapa fred mellan dem men nånstans är det den pretentiösa ambitionen jag ändå har med den här filmen.
Människor kommer inte att sluta jaga och människor kommer inte att sluta kritisera jägare – jag visar hur jakten ser ut, utan förskönande omskrivningar och ber tittaren: ”försök förstå vad som motiverar den andre, du måste inte gilla det men ta lite tid att försöka förstå.
Det är det som jag försöker säga med filmen, tror jag. Jag läste boken Homo Deus av Yuval Harari samtidigt som jag gjorde den här filmen.
Boken är en historisk, och kanske filosofisk, betraktelse över människans historia och det kanske allra intressantaste jag tog med mig från läsupplevelsen var att vi människor har tagit herravälde över den här planeten eftersom vi är bäst på att samarbeta i grupp mot ett gemensamt mål.
Inga andra djur kan det här.
Djur kan ha språk och använda verktyg och enligt uppgift kan t.ex. myror både baka bröd, berusa sig med droger och ha slavar - men de kan inte samarbeta så som vi gör.
Det är vi bäst på.
Och ändå motarbetar vi varandra på det viset som vi gör? Det har jag ibland svårt att fatta.
Är det så att vi gör för lite? Vi är sysslolösa? Om vi hade mer igentorkade åkrar att plöja och sabeltandade tigrar att försvara oss mot, då skulle vi inte ha tid att irritera oss på varandra?
Är det de overksamma och de som känner att de inte kan bidra med någonting till samhället som blir samhällets värsta kritiker? Det är en retorisk fråga.
Jag är ganska övertygad om att det är på det här viset.
(Texten fortsätter - men filmen hittar du här:)
Kort bäst före datum då det debatteras
Även om de gamla Grekerna, alltså filosoferna, var arbetslösa och att det kanske var detta predikament som gav dem tid att skriva ned sina filosofier så betvivlar jag att rättshaveristerna i kvällstidningarnas kommentarsfält kommer att läsas som filosofi om tvåtusen år.
Herrarna i kommentarsfälten söker inte förståelse, de söker konflikt alltmedan vi vet att samarbete är det största, det vi är bäst på. Men. Vi tycks ju inte förstå bättre.
Men kanske jag inte ska eller behöver försvara jakt? Kanske jag inte behöver kritisera jakt eller miljöaktivister?
En en sak som med nödvändighet slår mig, när jag ser sälarna sola och dyka omkring och njuta helt obekymrat: Är det verkligen vi, människorna, som styr världen?
Eller är det i själva verket djuren som bestämmer över oss, utan att vi fattat det? Det kan det ju inte vara?
Jag går ut och går med min flickväns hund, Majsan heter hon. Hon skulle inte vrida sig i ångest över att ha dödat ett annat djur. Hon tycks inte gå runt och tänk på sånt. Hon är mest glad.
Jag plockar upp bajset efter henne och lägger det i en påse sen går vi hem och hon väntar på soffan för att få mat.
Visst är det ju jag som är chef över Majsan. Eller?
Text: Johan Karrento
Se filmen på Yle Arenan eller i Yle Fem må 22.10 kl 19 och 27.10 kl 11.
