Teaterrecension: Marat/Sade eller revolution i Mumindalen?

Peter Weiss moderna pjäsklassiker är som en kameleont, varje epok har drabbats av resonemanget men tolkningarna har växlat i takt med tidsandan. Så vem drar det längsta strået i dag – libertinen eller jakobinen? På Universum dukar Klockriketeatern, Sirius Teatern och Teater Mestola upp en gäckande dekokt under ledning av regissören Juha Hurme.

Och det där med gäckande ligger förstås lite i sakens natur. I Weiss pjäs, utgiven i en första version år 1964, är ingenting entydigt och det antyds redan i titeln som i oförkortad form lyder Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade.

Kärnan ligger förstås i den idédiskussion som uppstår i mötet mellan två ideologiska ytterligheter. Den illusionslösa markis de Sade dödförklarar de kollektiva målen och gör sig till tolk för en individualism driven till sin spets medan Marat envetet står fast vid sin samhällsutopi där målet genomgående väger tyngre än individen.

I bägge ändarna hägrar den eftertraktade friheten men bara i teorin. Det vet vi, förstås. Men gäckande är pjäsen för att den inte låter oss komma undan så lätt. Den tvingar oss att ta ställning, formulera en egen ståndpunkt samtidigt som vi aldrig kan vara riktigt säkra på vem som manipulerar vem i den här invecklade konstruktionen av olika tidsplan, perspektiv och fiktiva nivåer.

De lösa kanonernas show

Ramberättelsen i Marat/Sade är förlagd till Frankrike år 1808. Landet styrs av Napoleon som utropat sig själv till kejsare och revolutionen har förvandlats till ett stycke historia.

Så har åtminstone hospitaldirektören Coulmier tänkt sig saken när han gett en av internerna, den beryktade markis de Sade, tillåtelse att iscensätta sin version av revolutionären Jean Paul Marats sista dag i livet, den 13 juli 1793.

Men allt går ju inte alltid som planerat. Åtminstone inte om de lösa kanonerna är många.

Det är de på Charenton, hospitalet där också den verkliga markis de Sade satt inspärrad fram till sin död. Och i Juha Hurmes regi stjäl de också showen omedelbart.

Universums teatersal har förvandlats till en lätt bedagad salong, sammansatt av olika epoker. Hospitaldirektör Coulmier (Paul Holländer) hälsar publiken välkommen med ett förbindligt leende som signalerar underförstådd samhörighet.

Ni hör till min krets, låter han förstå, till skaran av samhällets stöttepelare. Inte till orosmakarna eller de förvirrade. Och föreställningen han har i beredskap är förstås ägnad att visa hur ett sådant upplyst samhälle tar hand om sina svagaste länkar.

Något i den stilen blir det ju också men inte alls på det sätt direktören tänkt sig. När internerna på Charenton fått upp ångan urartar spelet snart i ett enda stort kaos och det som skulle vara revolutionens symboliska begravning förvandlas i stället till en ny upptakt.

Den intressanta frågan är förstås åt vilket håll det bär. Som publik slängs vi mellan skräck och förtjusning inför den här bångstyriga skaran som tar varje chans att revoltera, både inom ramen för de roller markisen gett dem och utanför.

Wilhelm Grotenfelt agerar Utroparen, en ceremonimästare som backas upp av två kommenterande musiker, Mirva Tarvainen och Martin Åkesson. De här rollerna är helt fiktiva men i Sades lilla pjäs i pjäsen flimrar också många av revolutionsårens sanna aktörer förbi, i egensinniga tolkningar av internerna.

Alma Pöysti gestaltar en sömnsjuk patient som är måttligt road av rollen som Charlotte Corday, Fabian Silén en erotoman som är mer intresserad av kroppar än tankar och Jon Henriksen en radikal fanatiker som knappt låter sig hejdas när han går igång som den agiterande Jacques Roux med prästförflutet.

Hospitalets egen Syster Ratched (Dan Henriksson) har fullt sjå med att hålla rebellerna på mattan medan Marats hustru (Martina Roos) gnor på för att hålla den av klåda ansatta revolutionären blöt i sitt badkar.

Och lika bråttom har åskådarna i sina försök att fånga upp alla detaljer. De ordlösa kommentarerna är många i en uppsättning där de förmenta dårarna tydligt pekar ut var det verkliga dårhuset ligger.

Vem fyller det ideologiska tomrummet?

Galghumorn flödar och roar men den har också ett pris. Att Sade och Marat representerar två ohållbara ytterligheter är en sak men i det som både drev de historiska förlagorna och ekar genom Weiss pjäs ryms en diskussion som varken kan eller får avfärdas med en svepande gest.

Jag hävdar inte heller att det sker här men i uppsättningen på Universum har både Sade och Marat mer eller mindre dödförklarat sig på egen hand.

Paul Olin gestaltar en alltigenom resignerad man, tröttare än i världen här utanför där orgien i individualism fortfarande snurrar på för högvarv. Och Carl Alms rollgestalt vrider sig som en plågad mask inför det otacksamma uppdraget att axla Marat.

Tolkningarna fascinerar men av skärpan i Sades och Marats ideologiska kraftmätning återstår inte mycket.

Den finns i stället i följdfrågan. Vem fångar upp folkets missnöje i ett ideologiskt tomrum, vilka krafter vädrar morgonluft i dag?

Dystopin skymtar fram men får i slutändan vika för en uppsluppen överraskningsmanöver. En mild kupp av det slag som nog bara är möjlig på teatern – eller i Mumindalen.