Jonas Jungar: När har man rätt att vara anonym i ett nyhetsinslag? Såhär resonerar vi på Svenska Yle

På sistone har vi på Svenska Yle haft två nyhetssatsningar som åtminstone delvis baserar sig på anonyma källor; vår enkät om Helsingforsdagisarna och vår nyhet om patientsystemet Apotti. I båda fallen handlar det om källor som i rädsla för eventuella konsekvenser på arbetsplatsen vill uppträda anonymt.

Det låter väl rimligt? Om man inte känner sig bekväm med att tala i eget namn så ska man väl inte behöva göra det? I synnerhet om ämnet är uppseendeväckande och viktigt?

Frågan är allt annat än enkel.

Rätten till anonymitet är (tillsammans med källskyddet) helt central för att journalistiken skall kunna tjäna som samhällets vakthund

Men först en viktig påminnelse: Historien är fylld av exempel på stora avslöjanden som aldrig skulle ha sett dagens ljus om det inte hade varit möjligt att ge anonyma vittnesmål.

Rätten till anonymitet är (tillsammans med källskyddet) helt central för att journalistiken skall kunna tjäna som samhällets vakthund.

Men även om det - ur den anonymas synvinkel - kan te sig som ett rimligt önskemål att man får uppträda utan namn, så blir det betydligt knepigare för den som pekas ut eller beskylls för något.

Exakt vem och vad är det man ska försvara sig mot? Det kan i sista hand vara fråga om en persons rättssäkerhet, i synnerhet om det är fråga om grova anklagelser.

Anonyma källor riskerar dessutom att späda på onödiga spekulationer, eftersom den läsande/tittande/lyssnande allmänheten måste gissa sig till en del. Hur ska till exempel publiken kunna bedöma om den anonyma källan vi intervjuat är relevant eller trovärdig i sammanhanget?

En viktig pusselbit riskerar att saknas då man försöker bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt hänt.

Beviljar vi alltför lättvindigt rätten att uppträda anonymt, då tär det i längden på vår trovärdighet

Yles egna etiska regler säger att kontrollen ska vara “extra noggrann speciellt om materialet (som vi publicerar) kan vara kränkande”. Journalistreglerna föreskriver dessutom att det är viktigt att berätta för allmänheten hur den anonyma källan och den information som har erhållits har kontrollerats.

Därför avgör vi alltid från fall till fall om kravet på anonymitet faktiskt är berättigat och förklarar alltid varför personen uppträder anonymt. Att hen “helst vill det” räcker inte som argument.

Det kan visserligen kännas tryggare att inte behöva uppge sitt namn, men den hänsynen kan vi inte alltid ta. Beviljar vi alltför lättvindigt rätten att uppträda anonymt, då tär det i längden på vår trovärdighet.

Och i fall då vi citerar andra medier som byggt sin rapportering på anonyma källor, måste vi förstås vara ännu noggrannare. Då handlar det i slutändan om att göra en egen bedömning av det andra mediets trovärdighet - vågar vi räkna med att våra kolleger har belägg för det de publicerar?

Överlag har jag en känsla av att anonymiteten blivit allt vanligare i nyhetssammanhang. Det är i så fall en utveckling som borde motas i grind, särskilt i detta faktaresistensens och den blixtsnabba ryktesspridningens tidevarv.

Det kan hända att vissa nyheter därmed aldrig blir till.

Men som New York Times konstaterar i den redaktionella policy visavi anonymitet som de skärpte nyligen (fritt översatt): Vi kan eventuellt missa ett scoop, men det är ett pris vi är villiga att betala för att bibehålla vår dyrbara trovärdighet.

Skribenten är Svenska Yles chef för kvalitetskontroll och publikdialog.