Svenskspråkiga Helene Schjerfbeck talar finska på film för att språket inte ens diskuteras när stöd beviljas

Antti J. Jokinens film Helene väcker starka känslor redan innan den spelats in. Därtill väcker den frågan om hur tungt språkfrågan väger när filmvärldens beslutsfattare tar ställning till ett projekt.

Om all publicitet är god publicitet ligger filmen om Helene Schjerfbeck onekligen bra till från allra första början, eftersom det att svenskspråkiga Schjerfbeck i filmen talar finska har väckt reaktioner. Den offentliga debatten började när konstkritikern Pontus Kyander skrev ett debattinlägg i Hbl.

Men är det faktiskt ingen som reagerat på språkfrågan innan projektet offentliggjordes?

Erkki Astala som är ansvarig filmbeställare på Yle medger att språkfrågan inte ens diskuterades då projektet landade på hans bord. Det föll sig inte naturligt eftersom det presenterades som en finsk film inspirerad av Rakel Liehus finskspråkiga roman.

— Eftersom jag jobbar enbart för den finska sidan skulle det ha varit konstigt om jag sagt ”ni måste byta språk och kontaktperson på Yle om ni vill göra filmen”, säger Astala och hänvisar till att det finns en skild inköpare på Svenska Yle.

— Det finns inga enkla svar - och vem är det egentligen som skall fatta beslut om språk eller kulturella frågor, undrar Astala som ändå anser det vara viktigt att detta diskuteras.

Men är då språket underordnat andra autenticitetskrav? Graden av realism diskuteras ofta intensivt i samband med till exempel våra inhemska krigsfilmer.

— Då man gör fiktion baserad på verkligheten är resultatet alltid fiktivt, det blir aldrig en kopia av verkligheten, svarar Astala som ändå framhåller att språket intar en särställning eftersom det genomsyrar allt.

— Det är i högre grad en kulturpolitisk fråga än en fråga om hur väl filmen speglar verkligheten. Och i ett läge då språk och kultur överlag blivit mera politiskt laddade ämnen blir även kopplingen mellan språk och film mera känslig och något vi måste diskutera.

I tv-världen är allt möjligt

En som gärna diskuterar den språkliga dimensionen är Liselott Forsman som jobbar med samnordiska tv-projekt på Yle. Hon hade gärna sett en Schjerfbeck som talat finlandssvenska och representerat sin kulturella samtid så som den såg ut.

Det önskemålet hindrar ändå inte Forsman från att i likhet med Astala framhålla att alla dramaproduktioner handlar om ett visst mått av fiktionalisering.

Argumentet om att språket utgör en tröskel för publiken anser hon däremot vara på väg att tunnas ut. Åtminstone i tv-världen.

— De nationella språken har tagit hem fantastiska segrar de senaste åren, säger Forsman entusiastiskt och talar om de nordiska dramaproduktioner som BBC tidigt gick in för att texta.

— Och så har vi Netflix som över hela världen kör med originaltiteln på den spanska succéserien La Casa de Papel. Det är något som händer just nu som gör att debatten om språk är aktuell på många sätt.

Lusten att nå ut till en bred tv-publik är ändå fortsättningsvis stark i alla länder och i Italien drar sig public service-bolaget Rai inte för att spela in sin storsatsning om Medici-släkten på engelska – bara för att sedan dubba avsnitten till italienska för den inhemska publiken.

— Någon dubbing till finlandssvenska lär ändå inte bli aktuell för Jokinens film, ler Forsman som också konstaterar att en potentiell tv-serie om Schjerfbeck absolut skulle få mera genklang i det övriga Norden om den gjordes på svenska än på finska.

Språket och publiken

Norska Skam och andra icke-engelskspråkiga framgångar må ha förändrat tv-världen, men på bio satsar man gärna på säkra kort. Hur absurt det än blir mellan varven.

När den finska romanen Hallonbåtsflyktingen filmatiserades för några år sedan ville de svenska medproducenterna ha ett säljande namn i huvudrollen.

Vilket innebar att svensken Jonas Karlsson spelade en finne som talar svenska med finsk brytning.

Lika avigt kändes det att se den danske stjärnskådisen Pilou Asbæk tala engelska i Arto Halonens film The Guardian Angel – en finsk film baserad på ett verkligt brott som ägde rum i 1950-talets Köpenhamn.

Erkki Astala som köpte in sistnämnda film nämner den som ett exempel på projekt där han ställt sig lite frågande till språkvalet.

En annan titel som dyker upp är Mika Kaurismäkis Tyttökuningas om drottning Kristina som också gick på engelska, men med finska och svenska skådespelare.

Tvåspråkiga lösningar är på kommande

Helen Schjerfbeck är inte det enda exemplet på kända finlandssvenskar som förfinskats på väg till biosalongen – men frågan är hur man kunde ha löst det hela.

En finlandssvensk version? Erkki Astala är inte övertygad.

— Vi har inte haft några större finlandssvenska succéer i Norden, i Sverige verkar den finlandssvenska tröskeln vara nästan lika hög som den finska, konstaterar han.

Kanske den bästa lösningen är en kombination. På tv-sidan satsar Yle de facto alltmer på tvåspråkiga varianter.

— Just nu jobbar vi med en miniserie som heter Aktivisterna som kommer ut i februari - och den är flerspråkig. Ungefär 70 % går på svenska, resten på finska, engelska och ryska, säger Astala som ändå vidhåller att läget är ett annat på långfilmssidan.

Varken han eller Liselott Forsman vill ändå införa något språkkrav som skulle innebära att pengar inte beviljas om man tar sig alltför vidlyftiga friheter. Astala anser att dylika regler rent av skulle närma sig gränsen för censur.

Där är han inne lite på samma linje som Filmstiftelsens vd Lasse Saarinen.

Saarinen anser att det inkräktar på den konstnärliga friheten om man börjar styra språket i en viss riktning.

När det gäller publikens inställning till vilka språkliga lösningar man accepterar anser Saarinen att den anglosaxiska världens dominans gjort att vi blivit lite avtrubbade.

Vi är helt enkelt vana vid att se olika historiska gestalter tala ett annat språk än vad som varit fallet i verkligheten.

Huruvida Helene-projektet verkligen beviljas stöd klarnar först på nästa års sida.

— Produktionsbolaget har visserligen uttalat sig väldigt självsäkert i offentligheten, men något beslut har ännu inte fattats, säger Saarinen.

Men Tove då?

Trots prat om språklig avtrubbning, språktrösklar och svenskt motstånd mot både finska och finlandssvenska så är det snart dags för den i Finland producerade svenskspråkiga filmen om Tove Jansson.

Enligt producenten Andrea Reuter har det inte funnits några andra alternativ än att göra filmen på svenska - det har varit själva utgångsläget. Det hindrar inte filmteamet från att vara flerspråkigt.

- Både framför och bakom kameran kommer det att finnas personer som inte är finlandssvenska, men själva världen i filmen är finlandssvensk.

— Det är viktigt att det är trovärdigt. Tuulikki spelas därmed av en finskspråkig skådespelare som talar svenska som ett främmande språk, säger Reuter som tror på devisen "the local is global".

Något svenskt motstånd tror hon däremot inte mycket på eftersom det råkar handla om just Tove Jansson.

- Finlandssvenskan som språk är så intimt förknippat med själva huvudrollen, säger filmprocenten som under sina tjugo år i Sverige naturligtvis fått höra att hon låter som ett Mumintroll.

- Och Toves mamma kom ju från Sverige så hon var ju de facto halvsvensk, konstaterar Andrea Reuter.

Ännu ett bevis på att det finns många språkliga nyanser i det kulturarv vi gärna benämner som "vårt".

Finns det överhuvudtaget någon som vinner på att man rätar ut alla språkliga kurvor till de trista motorvägar filmbranschen tror att publiken föredrar?

Förtydligande 25.10.2018 kl. 14.00 Den offentliga debatten om att Helene Schjerfbeck talar finska i filmen började i Hbl.

Kommentar: Språket skapar vår identitet - låt Schjerfbeck ha kvar sin också på film

Filmen kunde bli en lika stor succé på svenska.