"För att bli en bra författare måste jag leva så att andra orkar med mig" – Johannes Ekholm och Nino Mick diskuterar politik i och runt litteraturen

Under ett scensamtal på bokmässan i Helsingfors vänder sig poeten Nino Mick och författaren Johannes Ekholm mot myten att författaren ska offra allt för sin konst, och säger att kulturen inte kan bära allt ansvar för att rädda världen.

Leden har börjat glesna på mässgolvet under torsdagskvällen, trots att det är nu väldigt viktiga frågor ställs:

Vilken är litteraturens politiska funktion? Och hur kan konsten kritisera ett kapitalistiskt system som hela tiden omvandlar motståndet till varor?

Tidskrifter Kontur har bjudit in till samtal mellan författaren Johannes Ekholm från Helsingfors, vars debut Rakkaus niinku (2016)/Kärlek liksom (2017) till stora delar handlar om makt och ägande, och poeten Nino Mick från Göteborg, vars debut Tjugofemtusen kilometer nervtrådar (2018) berör teman som språk, kön och gemenskap.

Bägge ägnar sig också åt politisk aktivism, vilket genomsyrar relationen till skrivandet.

– Upplever ni att ni har makt i relation till er bok? frågar moderatorn Hanna Ylöstalo.

Mick, som började sin poetiska bana som estradpoet, säger att publikkontakten medför en större känsla av kontroll, medan en bok som publicerats inte längre går att styra över.

– Samtidigt är det inte bara dåligt, det kan också vara fint att inte ha makt i ett möte – en riktigt bra förälskelse handlar om att kunna släppa kontroll, säger Mick.

Makten inom konstvärlden

Ekholm har funderat mycket över de strukturer som styr konstnärligt arbete.

– Vem har rätt att äga vissa upplevelser och göra bruk av dem? Det går aldrig att skriva bara om sig själv utan att också skriva om andra, vi ingår alla i sammanhang. Att nå ut med sin konst förutsätter att ha tillgång till olika nätverk, där man beroende på sin plats i hierarkin har helt olika möjligheter, säger Ekholm.

Mick håller med, och gestikulerar mot de enorma författarfotografierna som hänger i en monter invid scenen.

– Vi kunde ju tänka oss en annan bokmässa utan stora porträtt på enskilda författare, och där man inte uppträder ensam utan som kollektiv – men att till exempel skyffla hit tio personer från Sverige istället för en skulle ju en liten kulturtidskrift inte ha råd med. Det finns något inbyggt i litteraturen i dag som främjar idén om det ensamma geniet, trots att det är en myt, säger Mick

"Att bry sig om sig själv och andra är politiskt"

Ekholm vill också kritisera idoliseringen av konstnärer som sätter konsten framom allt, som rentav förstör sitt liv för konstens skull.

– Jag hade själv den bilden tidigare, men nu tänker jag att skrivandet är en process som förutsätter allt liv runtomkring mig, så för att bli en bra författare måste jag lära mig leva så att andra människor orkar med mig. Mitt författarskap är bara så bra som jag sköter vardagen, det har blivit extra tydligt för mig sedan jag fick barn. Att bry sig om sig själv och andra är politiskt, säger Ekholm.

Mick, som just nu arbetar med ett litterärt projekt om kärlek, nämner att han börjat se det som viktigt att avbryta det arbetet när han till exempel märker att han lämnat en massa disk i köket till kollektivet där han bor, att kärlekshandlingarna måste finnas också utanför texten.

– Sedan jag skrev boken har jag börjat rikta min politiska energi till andra ställen – ett vänsterbokkafé, demonstrationer, folkkök. Där behövs alla, inte det ensamma geniet, och det har varit en förlösande och bra känsla, säger Mick.

Ekholm håller med.

– Då jag skrev Kärlek liksom hade jag ännu inte rannsakat tanken "är det meningsfullt att försöka föra politisk debatt i ett borgerligt sammanhang?", men numera tror jag att svaret är nej. I den mån litteratur kan vara nyttig måste nyttan uppstå genom att man upplever gemenskap med dem man skriver för, eller genom att man skriver tillsammans med andra. Jag tror inte att böcker i sig kan ändra människors uppfattningar, men de kan öka våra gemensamma krafter, ge oss en känsla av gemenskap, säger Ekholm.

– En bok som kämpar kämpar ensam, men en bok som stärker stärker ett sammanhang som kämpar, och det är alltid bättre, säger Mick.

"Kulturen kan inte ha ansvar för att rädda världen"

På samma sätt leder inte uttalat politisk konst nödvändigtvis till samhällsförändring.

– Det finns en nyliberal strömning där konstnärer känner sig tvungna att vara politiska för att det ligger i tiden, men det är knepigt eftersom konsten till sin natur försöker uppnå något estetiskt medan politiken är förankrad i nuet. Går konsten in för att tjäna kampen blir det propaganda nästan hur man än gör, och gör man produkter av kampen är det inte alls sagt att kampen tjänar på det, säger Ekholm.

Han tillägger ändå att all konst givetvis alltid är politisk, eftersom författaren väljer vad den tar upp och vad den lämnar bort.

– Det tråkiga med litteratur som försöker skildra till exempel minoriteter bara för vara "politisk" är att det riskerar bli platta porträtt. Att vara till exempel migrant och lesbisk gör ju saker med ens person, det är inte något man bara kan slänga in som ytlig detalj, säger Mick.

Både Mick och Ekholm poängterar att det alltid har legat i kapitalets natur att försöka göra vinst på allt som människor skapar och upprätthåller tillsammans.

– Det syns överallt, från att inkludera nya ämnen i litteraturen till att utvinna mineraler på Mars eller utöka antalet tjänster i hemmen. Samtidigt utvecklar vi också nya former för motstånd varje gång som något äts upp av kapitalet, säger Mick, och tillägger:

– Det är väldigt förståeligt att unga konstnärer vill förändra världen med sin konst, men det finns också smarta skribenter som påpekat att det politiken som måste förändra världen. Den kan inte bara härja fritt och så ska kulturen, med sina små ekonomiska medel, ha hela ansvaret för att rädda världen, säger Mick.

Svenska Yle streamar allt program från Fiskehamnen-scenen. Följ streamen från Helsingfors bokmässa här.