Spänningar i kroppen, oväntade känslor och tårar – en dag i tystnad kan avslöja hur du verkligen mår

På lördag tystnar Domkyrkan i Åbo. Under Tystnadens dag är det meningen att närma sig och bejaka tystnaden genom meditation.

I tio timmar, från klockan 9 till 19 på lördag, är den redan lugna atmosfären i Åbo Domkyrka extra stillsam. Den här dagen är vigd för en tystnadsretreat där deltagarna ska våga närma sig tystnaden.

Den främre delen av kyrkan är avskärmad och längst fram vid altaret ligger deltagarna på kyrkogolvet.

- Tystanden är inte absolut men vi försöker närma oss den med hjälp av dels meditation, säger Nalle Öhman, tidigare kyrkoherde vid Åbo svenska församling och arrangör.

Till programmet hör bland annat en Taize-mässa, bön, meditation samt morgonmål och lunch - i tystnad.

- Det låter dramatiskt att tystna under en så lång tid. Men det är möjligt då det finns ett så här tydligt program.

Man kan överraskas av tårar i ögonen när man äntligen stannar upp.

Öhman säger att en del kan uppleva retreaten som skrämmande på förhand.

- Är det möjligt för mig att vara tyst, tänker många. Till slut vänjer man sig vid det och tystnaden blir ens vän. Man behöver inte längre upprätthålla det här vanliga sociala pratet. Man kan vila tillsammans i tystnaden.

Motreaktion till prestationssamhället

Tystnad kan i många fall uppfattas som oönskad, obekväm och något som de flesta försöker undvika.

- Jag kan förstå att då tystnaden inte är planerad, och den uppstår för att man inte vet hur man ska tala i ett sammanhang, kan bli mycket obekväm. De flesta människor väljer att gå bort i en sådan situation.

Men i det här fallet är tystnaden självvald och därmed inte lika laddad av sociala koder och normer. Det är då nya upptäckter kan ske, menar Öhman.

- När man närmar sig tystnaden som en meditation börjar saker ske som är bra för en. Vi är prestationsorienterade och ger av oss själva hela tiden. Någon gång är det bra att stanna upp.

Vad ska man uppnå med att bejaka tystnaden istället för att vara rädd för den?

- Egentligen ingenting och det är kanske det som är det besvärliga. Vi är programmerade att vi alltid ska uppnå något. Men att låta saker ske och att uppmärksamma vad kroppen vill berätta åt oss när vi blir tysta.

Öhman konstaterar att vi tränger undan saker hela tiden hos oss själva. De dyker sedan upp då man stannar upp.

- Om man sitter en halv timme i meditation på en kudde eller en pall så börjar plötsligt nacken meddela att det finns en hel del spänningar där. Eller så kan man överraskas av tårar i ögonen när man äntligen stannar upp.

Bejaka tystnaden och känslorna som medföljer

Öhman har tidigare varit på flera retreater där tystnad har varit i fokus. Under dem har han sett hur tystnaden tar sig uttryck på många olika sätt.

- Kroppen berättar det liv som jag har levt och ger en tillfälle att reflektera över vilka val man ha gjort i livet. Det är en nödvändig process att man inte enbart rusar vidare. Tanken är att man inte ska fly undan de tankar som dyker upp under tystnaden, utan ta till sig dem.

Varför söker sig människor till den här typen av sammanhang?

- Det här har alltid funnits i religioner överhuvudtaget, men också i vår kristna tradition i exempelvis klosterväsendet så har man haft ett behov att dra sig tillbaka.

Enligt Öhman är det en väldigt blandad skara som deltagit under de tidigare retreaterna i Domkyrkan.

- Som i alla kulturella sammanhang är det oftast kvinnor som är aktiva. Det finns också män som kommer, men inte i lika hög grad. Jag tänker att det kan bero på att män tror att de ska slå sig fram i livet.