Teaterrecension: Vad skulle det bli av Hans utan Greta?

Vuxna som offrar barnen för att själva få äta sig mätta och en häxa som helst ser saftigt barnakött på sitt middagsbord – om Hans och Greta sattes upp för en vuxenpublik skulle den brutala skildringen av hunger och exploatering vara svår att förbigå. Men Svenska Teaterns familjeversion närmar sig förstås berättelsen från ett annat håll. Resultatet är en sprudlande föreställning där barnen står för rådigheten och elakingarna avväpnas med humor.

Lek och saga är ledorden i Jakob Höglunds regi och den markeringen är också tydlig i Lucy Kirkwoods och Katie Mitchells dramatisering.

I den här pjäsens prolog dyker nämligen hela ensemblen inledningsvis upp på scenen som bröderna Grimm. Med röda håvar jagar de sju (!) bröderna material till sina sagosamlingar, det senaste halvåret har bara bjudit på ordtorka.

Men nu lyckas de äntligen håva in tillräckligt många motsträviga ord för att kunna köra ett varv med konfabulatorn. Konfabulatorn är en maskin som för oss oinvigda både låter och ser ut som ett strippat piano men i själva verket handlar det förstås om en sagomaskin där bröderna inte bara kör ner bokstäverna utan – av misstag – också sig själva.

Och ur det perspektivet ser vi sedan sagan växa fram samtidigt som vi inte för en stund tillåts glömma ramberättelsen.

Med sex skådespelare och en musiker (Anna Wilkman) på scenen finns det alltid någon broder Grimm till hands som kan övervaka processen medan de andra glider in i sagans roller.

En saga gestaltad med så frodiga penseldrag att inte ens de yngsta i publiken kan gå bet på skillnaden mellan fiktion och verklighet.

En fiffig flicka och två skrattretande styggingar

Glöm sagoboksskogar och vackra barn. Glöm sagans skrämmande styvmor och häxa. I den här versionen är Schwarzwaldskogen rent bokstavligt svart men där prasslar inga löv utan sladdriga plastremsor.

Och vad är det enda en fattig skogshuggare kan ge sina barn? Generna, förmodligen.

Med sina obeskrivliga golvmoppar till hår sticker pappa Johann (Hellen Willberg) och hans två telningar Hans och Greta (Riko Eklundh och Anna Hultin) ut som tre fula men snälla svampskallar i en försåtlig värld.

Johanns hustru Marta (Cecilia Paul) tillhör ett helt annat släkte, de toppiga häxskallarna som varken är snälla eller vackra. I den här versionen är Marta och häxan (Marcus Groth) inte bara två sidor av samma mynt. Med sina konformiga pannor dolda under Magica de Hex-perukerna liknar de också varandra till kynne och utseende.

Men samtidigt är de bägge så härligt småskurna i all sin beräkning och illvilja att vi som publik bara kan avfärda dem med ett gapskratt.

Och det är väl det allra värsta öde som kan drabba en elaking.

Löjet har desarmerat många översittare och här skildras ondskan genomgående med mänskliga mått.

Men av sagans Hans och Greta krävs förstås lite mer än ett gapskratt för att de ska kunna rädda sig ur de fällor som styggingarna gillrat.

Kirkwood och Mitchell gör en klar markering genom att tydligt lyfta fram Gretas roll. Det är ju Greta som räddar sin bror ur häxans klor men här är hon också den som genomskådar alla finter. Utan hennes vaksamhet hade Hans varit maktlös. Eller stek, som sagt.

”När de dela’ ut hjärnor stod du först i kön” tillstår han. ”Nä, det är nog bara nånting med mitt kön” svarar hon.

Dragkampen mellan gott och ont utkämpas i sin helhet med kvinnokraft, vilket pjäsens Greta helt klart är medveten om. Flickor kan.

Men milda mollusker och slibbiga slem, är du fladdermus, fågel, manet eller vän ...?

Annina Enckell står för den svenska översättningen av en text som alltigenom går på rim. Översättningen sprudlar av ordglädje och döljer ofta sin virtuositet under en skenbar yta av nödrim och tafflighet – precis som uppsättningen i övrigt.

Sven Haraldssons scenografi leker med överflöd, färger och material som inte ens låtsas vara något annat än plast eller skumplast.

När en drös mycket igenkännbar lakritskonfekt ramlar ner över scenen känns det nästan som om vi utsattes för en attack av fräck och aggressiv produktplacering. Men de kraftigt uppförstorade sötsakerna förvandlas snart till geometriska byggstenar med en rad olika funktioner.

Och samma princip går igen i Heidi Wikars dräktdesign. Det är färggrant, stiliserat och överdrivet som gäller hela vägen.

Ärligt talat blir jag ibland lite trött på det visuella öset men samtidigt ger de samlade töntigheterna skådespelarna ett tacksamt utgångsläge. Det är lätt att ta ut svängarna när publiken från första början har stilarten klar för sig.

Gamla favoriter och nya fantasiskapelser

Dennis Nylund dukar upp en härlig samling figurer, både sådana som han gestaltar med egen kropp och sådana han manövrerar och ger röst. När föremålsteatern möter barnens fantasilekar förvandlas en sopborste med lätthet till sagans duva och en handdocka till barnens katt.

Och enligt samma lekfulla princip skrider Fru Måne förstås in med den lysande månskäran fäst på ryggen medan skogens räv dansar in på framben av kryckor.

I Kirkwoods och Mitchells version har sagoklassikern försetts med en del nya turer och gestalter som alla kommer med någon överraskningseffekt i bagaget.

Fråga mig inte varför häxans ugn besjälas av två ryska matroser till exempel – kanske för att framhäva häxans internationella nätverk? En fladdermus med förflutet som fransk balettdansör ingår ju också i hennes slavstab ...

Och ondskan är förstås rent förförisk när vi vet att allt bara är på låtsas.

Marcus Groths boogie-woogie-lirande häxa behöver nog inte vara orolig för att någon unge dånar av skräck. Hans läckergom Hedwig är sprängfylld av lystet smackande förväntan men samtidigt så underbart löjlig att ingen blir rädd.

Detsamma gäller Cecilia Pauls styvmorsgestalt. Publiken skrattar hjärtligt när smarta Marta ger prov på Det Stora Dramatiska Raseriet.

Alla som passerat trotsåldern genomskådar den uppvisningen och inser att Marta kanske inte är så farlig, trots allt.

Hon behöver bara växa till sig en smula för att bli lika klok som barnen.