"Hur ska vi kunna ha en dialog om vi tycker helt olika saker är fakta?" – på bokmässan diskuteras falska nyheter och kulturjournalistik

Under rubriken "Att bekämpa falska nyheter – kulturjournalistik som en möjlighet" diskuterar Trygve Söderling, Susann Simolin och Lars Sund hur falska nyheter inte är något nytt, men hetsig publiceringstakt och krockande världsbilder gör det svårt att föra samtal bortom polariseringen.

Falska nyheter är inget nytt. Det konstaterar panelisterna i Tidskriftscentralens samtal på Helsingfors bokmässa under lördagseftermiddagen snabbt.

– Den trojanska hästen var fake news, under franska revolutionen förekom propaganda, och under finska inbördeskriget spred bägge sidor rykten om varandra. Det som har förändrats är strukturen i medielandskapet, säger Trygve Söderling som är forskare, kulturskribent och redaktör för Nya Argus.

Författaren och journalisten Lars Sund håller med.

– Nätet har en bedräglig egenskap, eftersom allt som läggs ut skenbart har samma värde. Det är väldigt lätt att lägga ut något på Twitter eller Facebook och få det accepterat som sant, säger Sund.

– Dessutom får du alla information på en och samma gång, och det gör det svårt att sålla, säger Susann Simolin, journalist, informationsansvarig för Ålands fredsinstitut och lokalredaktör för Fredsposten.

Hon tillägger att det är viktigt att skilja mellan felaktiga och falska nyheter.

– Det vi tänker på nu är väl då man medvetet desinformerar med politiska motiv. Sen har det ju också blivit ett slagträ i debatten att kalla något för falska nyheter för att underminera motståndaren, säger Simolin.

Vi tror det vi vill tro på

– Motsatsen till falska nyheter borde ju vara riktiga nyheter. Vad kan kulturjournalistiken erbjuda där som renodlad nyhetsjournalistik inte kan? frågar moderatorn Anna Remmets.

Simolin hänvisar till Thomas Hylland Eriksens bok Ögonblickets tyranni, som handlar om svårigheten att förhålla sig kritiskt i en värld där all information når en samtidigt.

– Där kan kulturjournalistiken ha som roll att ta tillbaka eftertänksamheten, säger Simolin.

Trygve Söderling är mer skeptisk, och påpekar att nyhetsjournalistiken och kulturjournalistiken rör sig i olika kretslopp.

– Frågan som kulturjournalistiken kan ta tag i är väl snarare varför så många vill tro när till exempel Boris Johnson säger att EU förbjudit britterna att använda sina tepåsar två gånger. Det visar att det finns ett behov av att få tro på det, säger Söderling.

Lars Sund håller med – även om han undrar om Söderlings exempel i sig är en falsk nyhet eftersom "riktiga" britter anser tepåsar vara ett amerikanskt påfund – och påpekar att all god propaganda handlar om att uppfylla det som mottagaren tror och föreställer sig.

– Problemet i dag är att nyheten – också i etablerade medier – ska ut så fort som möjligt. Det är en utveckling som fick sin början med att finanspressen publicerade börsresultaten i realtid. Här skulle det vara oerhört viktigt att fungera som bromskloss, säger Sund.

Hjälper fakta?

Anna Remmets tar upp att mer fakta är det som ofta framförs som motgiftet till falska nyheter, men frågar panelen om det nödvändigtvis fungerar.

– Om du har kommit till en åsikt via dina känslor kan du inte omvändas via intellektuellt resonemang, säger Söderling, men påpekar att det bara är en del av befolkningen som är såpass utsatta för falska nyheter.

Simolin hävdar att det är viktigt med både fakta och reflektion.

– Vi behöver fakta som grund för politiska beslut, men om vi bara tittar på fakta finns det risk att relativism blir ett fult ord. Vi måste både kunna ha en faktagrund och tillåta att det finns olika sätt att se på livet, säger Simolin.

Sund tar upp att mycket handlar om att kunna skapa trovärdiga berättelser, som kan slå ut de falska.

– Vi har förlorat det gamla klassiska reportaget där reportern gräver fram fakta och söker sig till en sanning ur olika perspektiv och sen klär den i en övertygande berättelse. Jag har själv ägnat alltför många år åt att debattera klimatfrågan med folk som inte går att omvända, eftersom de inte går med på att ett narrativ baserat på vetenskap är det riktiga narrativet. Hellre än att komma med fakta borde man kanske berätta om personen som på 1800-talet upptäckte att koldioxid avger värme, det är en ganska fascinerande historia, säger Sund.

Krockande världsbilder

Resten av samtalet funderar på panelen på huruvida tonläget kring falska nyheter har färgat av sig på kulturdebattklimatet och gjort det mer polariserat.

Simolin säger sig sakna tiden före journalister skulle ha bildbylines, när det var innehållet och inte personen som var det viktiga.

– Samtidigt är det förstås bra att folk ska stå för det de skriver, men det handlar så mycket om positionering i dag, säger Simolin.

Lars Sund påpekar att ett högre tonläge inte nödvändigtvis behöver vara en dålig sak, och tar upp den pågående debatten kring Helene Schjerfbeck-filmen som en frisk fläkt av gammaldags kulturdebatt.

– Fast visst finns det en risk om debattonen från sociala medier läcker in i andra medier – Twitters teckenmängd rymmer inte ens en ingress, säger Sund.

Både Sund och Söderling påpekar ändå att kulturdebatten i Finland minsann varit hätsk också tidigare, och hänvisar till exempel till debatten kring författaren Hannu Salama, som på 1960-talet dömdes för blasfemi.

– Redan där fanns det världsbilder och åskådningar som krockade, säger Söderling.

Simolin påpekar att det är just där skon klämmer.

– Hur ska vi kunna ha en dialog om våra världsbilder skiljer sig till den grad att vi tycker helt olika saker är fakta? Nu ifrågasätts också de överenskommelser vi gjort på internationell nivå om mänskliga rättigheter, och kan vi inte ha dem som grund blir det ännu svårare, säger Simolin.

Svenska Yle streamar allt program från Fiskehamnen-scenen. Följ streamen från Helsingfors bokmässa här.