Linda Bondestam har ritat årets BUU-julkalender – julkalendrar är många illustratörers drömjobb

BUU-klubbens färgsprakande julkalender har i år tecknats av illustratören Linda Bondestam. Vi ställde några frågor till henne om julkalendern och om att jobba som illustratör.

Hej och grattis till uppdraget, Linda. Hur kom det sig att du som etablerad konstnär ville jobba med en julkalender?

- Jag tror att julkalendrar faktiskt är många illustratörers drömjobb. Det är något man varit fascinerad av som barn. Dessutom fick jag väldigt fria händer när jag gjorde den här kalendern, och jag tyckte det var underbart att få göra en julbild.

Två gubbar intervjuade mig, och när de såg mina skissböcker gapskrattade de och sa: Dear, you're an illustrator! Och sedan hjälpte de mig att komma in på en lämpligare kurs

Som illustratör har du gjort en massa grejer. Du har illustrerat tiotals böcker och nyligen gjorde du en hel bok alldeles själv.. Men om vi börjar från början - hur blev du illustratör?

- Jag tror att alla barn egentligen är illustratörer. Många barn tecknar berättande bilder, tills de i något skede slutar. Men det gjorde inte jag, och jag har alltid tyckt om att berätta med mina bilder.

- Jag var lite rädd för att studera någonting som inte skulle ge mig ett riktigt jobb. Först tänkte jag studera möbeldesign, vilket är ganska komiskt - mina bilder är väldigt tvådimensionella. Men jag åkte till London och sökte in på en skola för möbeldesign. Två gubbar intervjuade mig, och när de såg mina skissböcker gapskrattade de och sa: Dear, you're an illustrator! Och sedan hjälpte de mig att komma in på en lämpligare kurs.

Kanske de tänkte att du inte var den perfekta möbeldesignern, men de såg din begåvning som illustratör.

- Ja, det var ganska otroligt. Och när de sa det insåg jag att det var precis vad jag alltid drömt om. Jag visste faktiskt inte att det var ett riktigt jobb, och jag tror inte att man kunde studera illustration i Finland på den tiden.

- Men det är absolut ett riktigt jobb!

"Jag inbillar att jag förnyar mig"

Hur går det till att vara illustratör? Får du illustrationsuppdrag, eller hur fungerar det?

- Ofta har jag en lång kö av böcker väntande på bilder. Det finns några författare som jag har jobbat ganska länge med, och jag hoppas att samarbetet kan fortsätta. Men de flesta illustratörer jag känner har nästan för mycket jobb, det finns faktiskt ett behov av fler illustratörer.

Först brukar jag ofta tänka att resultatet ska bli det bästa någonsin, det känns underbart och inspirerande. Men när jag väl sätter mig ner är det ganska svårt

- Men hur det går till? Ofta så att jag får en text, som jag läser flera gånger. Först brukar jag ofta tänka att resultatet ska bli det bästa någonsin, det känns underbart och inspirerande. Men när jag väl sätter mig ner är det ganska svårt. Ibland har man "the flow" där man sitter och tecknar i timtal, sent in på natten. Men ibland är det väldigt svårt. Man måste göra research och pressa sig själv.

Du har en väldigt kännspak stil. Då man ser dina barnboksbilder vet man genast att de är av Linda Bondestam. Du har också fått flera priser. I fjol fick du Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur, och du har nominerats till Astrid Lindgren-priset hela fem gånger. Folk älskar det du gör. Vad är det i din stil som tilltalar människor, tror du?

- Det är märkligt ... alla säger ju att de genast känner igen min stil. Själv så inbillar jag mig att jag förnyar mig, och ändrar lite på min stil för varje ny berättelse. Jag har faktiskt ingen förklaring. Men jag har jobbat med otroligt fina författare, och det är säkert också tack vare dem som de här böckerna älskas. Jag sysslar bara med texter som jag verkligen tycker om.

Mindre stressigt då man författar själv

Nu är du alltså aktuell med en bok du gjort helt själv, "God natt på jorden" heter den. Är det en dröm du länge haft inom dig?

- Det har länge varit en dröm, som också känts ganska skrämmande – just för att jag jobbat med så fina författare. Så i våras fick jag plötsligt den här idén, och då tog jag tjuren vid hornen. Jag gick till Förlaget och fick grönt ljus, även om min idé var ganska vag.

- Sedan jobbade jag hårt hela sommaren. Det var faktiskt på ett sätt ganska befriande att göra allting själv. När jag samarbetar med författarna är jag alltid mån om att de ska älska mina bilder lika mycket som jag tycker om deras texter. Nu när jag själv var författare var det inte lika stressigt. Men det blev förstås tufft i slutet, när jag insåg att jag måste skärpa mig och göra det bästa jag kunde.

Men det var inte så att din inre författare och din inre illustratör började käbblas sinsemellan?

- Inte alls. De satt på var sin axel och sa: "Oj så fint!", fast på slutet kom kritikerblicken fram. Och texten i boken är rätt så enkel. Det är en klassisk bilderbok med ganska lite text, det mesta berättas i bilder.

"Det bästa jag vet – djur och djungler och sånt"

Låt oss titta lite på framtiden. Vad har du för planer?

- Ganska snart ska jag börja jobba på en underbar text av Annika Sandelin, som heter "Silkesapans skratt". Den är ganska sorglig och väldigt vacker - den handlar om två vänner, en tapir och en silkesapa. Silkesapan blir tyvärr sjuk och dör.

- Men den är fin att arbeta med. Jag kommer att få teckna mycket av det bästa jag vet, olika djur och djungler och sånt. Jag ser fram emot det. Det är en viktig bok för alla.

Och så har vi BUU-klubbens julkalender som du ritat. Vi ska inte avslöja alltför mycket av det som händer i den, men något kanske du kan säga redan nu?

- Så mycket kan jag säga, att det var väldigt viktigt för mig att bilderna i luckorna skulle passa in i den yttre bilden. Alltså i den bild som man ser då man får kalendern i sin hand. Och jag kan också säga att alla bilderna inuti kalendern är ett litet löfte vad den dagens BUU-klubb ska handla om.

Nytt för i år är att BUU-klubbens julkalender inte skickas hem, utan man kan hämta den på Luckan eller på de lokala biblioteken.

Så här får du BUU-klubbens färgsprakande papperskalender innan 1 december 2018

Du kan hämta ut den på över 40 olika ställen.