Bokrecension: Mia Francks Bombträdgården skildrar en uppväxt i skuggan av kriget

Krigsbarnet Liselott från Tölö skickas till den småländska landsbygden undan bombningarna. Mia Franck skriver om en barndom mitt under kriget och sprickorna inom familjer, dem som det inte går att prata om.

Det går att vara av flera åsikter gällande idén och förverkligandet av projektet att skicka över 70 000 finska krigsbarn till Sverige under andra världskriget, men att deras berättelser alltid är drabbande tycks folk enas över.

De goda intentionerna ställs mot det ohyggliga i att ta ett barn från sitt hem och skicka till ett främmande land, för att sedan efter kriget åter rycka upp dem från den nya tillvaron som nu blivit dem van.

Krigsbarnens upplevelser har återgetts och behandlats i ett antal böcker, filmer och dokumentärer, med Klaus Härös hyllade filmatisering av Heikki Hietaniemis roman Äideistä parhain i spetsen.

På finlandssvenskt håll är gestaltningarna hittills oväntat få. Också bara av den orsaken förtjänar Mia Francks Bomträdgården en viss uppmärksamhet.

Från Helsingfors till Rydlunda

1942 skickas Liselott Lindvall till från Helsingfors till den småländska landsbygden och Lissu blir Liselott på prästgården i Rydlunda, Kalmar. Hon får bo hos tant Ruth och farbror Simon och sova i barnkammaren med Maria-Greta, deras jämnåriga dotter som hon genast känner en dragning till.

Kvar i Helsingfors blir mamma och moster Assi, och minnet av Lennis, hennes ”brorkusin” och bästa vän, som skulle ha åkt med henne på båten ifall det värsta inte skulle ha inträffat.

Spökena från Finland hamrar som en kråka i Liselotts bröstkorg, det finns mycket sådan som hon inte vet hur hon ska prata om.

I Rydlunda blir hon omhändertagen, får ordentligt med mat, till och med riktigt kaffe med grädde, men stämningen på prästgården är vaksam, ibland ansträngd.

När ett krigsbarn till, den helt finskspråkiga Outi, också anländer till gården börjar den så slipade tillvaron krackelera under ytan. Krigets fasa i Finland ställs mot ett annat slags terror och rädslor i det nya hemlandet. Också här verkar det finnas sådant som det inte går att tala om.

Galenskap och lojalitet

Franck har en förmåga att med sitt språk fånga just det där som är flytande och ogripbart. Barnets perspektiv är lyhört men de flesta känslor äger inte tydliga namn eller konturer, de är vaga speglingar i immiga tågfönster, knarrande steg utanför sovrummet om nätterna, doften av fuktig mossa i skogen.

Den bruna papperslappen dunkar mot magen, tant Ruths kalla hand stryker Liselott över kinden, ansiktsdragen skiftar, det mörka i Maria-Gretas ögon kan ta över.

Bomträdgården är en gestaltning av vansinnet som kan drabba vem som helst, om lojaliteten som kan driva en över gränsen. Kriget finns där ständigt som en skugga i periferin.

Kriget finns också hos de enstaka människorna, och mellan dem.

”Kylan utifrån blir med ens väldigt kall. Det trasiga fönstret ligger i krasande lager på golvet. Blommorna från blombordet ligger utspridda i mullen. Bland glas ock blomrester står en tom, svart kruka. Det är som om bomben fallit inomhus och vårt vardagsrum är en bombträdgård” säger Liselott. ”Vi splittras, med fönstret allihop […] Jag lindar in mina lögner och sanningar noggrant”.

Gemenskap och utanförskap nystas in i varandra, viljan till godhet ligger inte långt ifrån rädslan och galenskapen. Framförallt är det här en berättelse om barns utsatthet, om deras överlevnadsstrategier, som på inga sätt behöver begränsas till endast den som gäller krigsbarnens erfarenheter.

Text: Kaneli Johansson, litteraturvetare och frilanskritiker