Därför vill vi rädda vilda katter men ta livet av citykaniner

Det pratas ofta om att vi måste rädda övergivna och förvildade katter medan de så kallade citykaninerna mest upplevs som skadedjur. Ändå härstammar båda arterna från tamdjur som människan släppt ut i naturen.

Djurskyddsorganisationen SEY:s kampanj #MIAUtoo vill göra oss uppmärksamma på att det finns många övergivna och vilda katter ute i naturen.

Det har länge pratats om katter som överges och det är bra att vi pratar om dem, men vi undrar varför vi inte sätter lika mycket energi på de andra förvildade tamdjuren som vi ofta ser runt omkring oss, nämligen kaninerna?

Citykaninerna härstammar från tamdjur

Många kanske tror att kaninerna är något som hör till vår natur, men så är det inte. Citykaninerna dök upp i Helsingfors på 80-talet, och de härstammar, precis som vildkatterna, från tamdjur som släppts ut.

I Helsingfors sågs kaninerna först vid Arabiastranden.

Samma sak har också hänt i Åbo och Vasa, där man emellanåt sett några kaniner som sedan dött av hårda vintrar, sjukdom eller kanske rovdjur.

Kaninstammen som finns här i Finland är världens nordligaste stam.

Många kanske blandar ihop kaniner med harar

Men varför vill vi rädda vilda katter medan vi jagar kaniner och matar dem till lejonen? Vi frågar professor Taina Syrjämaa, som bland annat forskat i husdjurens ställning i samhället historiskt.

- Många kanske blandar ihop kaniner med harar och tror att de klarar sig i det vilda på samma sätt, men så är det inte, säger hon.

Att en kanin skulle klara sig bättre i det vilda än en katt är något som många tycks tro. Hur det egentligen är beror på vem man frågar.

När vi ställer frågan till två olika biologer får vi också två olika svar.

Biologen Timo Vuorisalo som forskat kring citykaniner och vilda djur i städerna säger att det faktiskt är katterna som klarar sig bättre i det vilda eftersom de är rovdjur som alltid får tag på mat.

De klarar också vintrarna riktigt bra.

Biologen Anna Idman som också har bra koll på citykaninerna säger att det tvärtom är de som klarar sig bättre eftersom de hittar föda året runt och dessutom matas av människor.

De gräver också sina bon i närheten av bosättning, till exempel nära fjärrvärmerör och därför kan de ha det riktigt varmt och bra också under vintern.

Människans roll i kaninernas utbredning inte så välkänd

När det kommer till djurens förmåga att klara sig i det vilda tycks alltså katterna och kaninerna ligga på samma nivå. Men varför ser vi dem så olika?

Taina Syrjämaa tror att människans roll i citykaninernas utbredning inte är så välkänd, eller accepterad.

- Men problemet med citykaninerna skulle inte finnas om inte människan skapat det, säger hon.

Citykaninerna har dessutom bara setts som ett problem för trädgårdar och planteringar, medan man nästan inte alls har oroat sig för deras lidande.

- Det kan bero på att de förökar sig så mycket, så man tänker inte på dem som enskilda individer som kan frysa eller svälta ihjäl.

Kan inte kommunicera med en kanin

Vår ovilja att hjälpa kaninerna kan också bero på vår uppfattning om hur vi kan kommunicera med djuren.

- Många har erfarenhet av att på något sätt kommunicera med hundar och katter, men för många kan det vara svårt att få till samma sak med en kanin. Den kan verka uttryckslös och den har inte ljud på samma sätt som katter och hundar. Så det handlar om skillnader arter emellan och vad vi är vana vid och vilka vi är vana vid att bry oss om.

En citykanin kan förväxlas med en hare och man tror att kaninen klarar sig lika bra i naturen som den. Man ser inte på kaninen som ett husdjur – den är lite lägre i rang än katten.

Om ett sällskapsdjur förvildas förlorar det sin status

Det här är antagligen kopplat till arten, alltså hur vi behandlar olika djur, hur vi håller sällskapsdjur, vilka djur vi tror att klarar sig själva och vilka vi tror att inte gör det.

Det är en fråga som förändras kulturellt och genom historien.

- Sällskapsdjur är oftast känsliga för förändring och de ligger i toppen i den hierarki som människan själv skapat. Om djuret förlorar sin status – överges och blir förvildad, hamnar den lägst ner på stegen. Djuret blir någonting som är på fel plats som människan inte godkänner eller accepterar.

Om vi tänker på sällskapsdjur, så har också hundar tidigare fått röra sig fritt. Under årens lopp har hunden ändå stigit i rang och vi har bestämt oss för att den ska hållas i koppel eller hagar.

Visst finns det hemlösa och övergivna hundar, men mycket färre än katter.

Katterna har stigit i rang - men också de dödas

Hundar har alltså varit nummer ett för oss ganska länge, men under de senaste tio åren har man börjat prata allt mer om hur vi ska ta hand om katter.

- Katten har länge varit ett djur som är billigare att köpa än en hund. Ibland är en katt gratis. Det har inte funnits lika mycket service för katter, inte heller leksaker och andra tillbehör. Men det förändras nu, säger Taina.

Men det här innebär inte att alla övergivna och förvildade katter får leva. Taina berättar att många som fångas in faktiskt avlivas – ifall de är sjuka eller så förvildade att de inte går att ha som husdjur.

- Det här händer rätt ofta men man pratar kanske inte så mycket om det i det offentliga. Därför är det också viktigt med frivilliga som besöker katthusen och gosar med dem och håller dem tama, säger hon.

Innekatter bevis på att vi bryr oss allt mer om katternas välmående

Den som vill adoptera en övergiven katt från ett katthus kanske måste lova att aldrig släppa ut katten (förutom i koppel).

Vi undrar om det här också är ett steg mot att vi börjar behandla katten mer som en hund? Att den alltså stiger i rang och får högre status?

Taina tror det är precis så det är.

- Jo, säkerheten lyfts upp. Vi tänker att det är farligt för en katt att röra sig ensam utomhus.

Och så kan det ju också vara, för katter i det fria kan bli överkörda eller råka ut för rovdjur, fastna i fällor eller råka ut för någon människa som inte gillar katter.

Det här hör ihop med vår kultur, att vi är fokuserade på säkerhet.

Finns stora kulturella skillnader

Taina berättar att det finns stora kulturella och nationella skillnader här.

För en tid sedan träffade hon en etnolog från Österrike och han var överraskad över att vi har så många innekatter eftersom katterna går fritt i Österrike.

- Men där hade de däremot en annan regel, och det var att man endast fick adoptera om man tog minst två katter samtidigt.

Så det är människorna bestämmer och försöker föreställa sig vilka kriterierna är för att ett djur ska ha det bra.

- De föds från en växelverkan djuret och människan emellan, men det är människan som kommer på reglerna. Därför kan det som vi tycker är tillräckligt bra för olika djur skilja sig mellan kulturer och över tid, säger Taina.

Kaninen stiger knappast i rang under en natt

Vi människor ser vissa arters behov av hjälp och känner ett ansvar för dem, medan vi nästan kan glömma bort andra arter eftersom vi inte förstår dem.

Det här håller i sig tills vi en dag plötsligt inser att de finns. Efter det finns det ingen återvändo.

Vad borde då hända för att kaninerna ska få samma status som katter?

- Det sker knappast så snabbt, med tanke på att katten länge varit ett sällskapsdjur för oss. Men det sker genom att media lyfter upp frågan och får oss att tänka på varför vi har en djurpopulation som finns där på grund av människan, som människan själv ser som ett problem – men bara för att den äter upp våra växter.

Taina tror att när fler börjar prata om det så börjar också fler inse att det är vi själva som skapat problemet och att vi därför har ett ansvar.

- Det är inte kaninen som är skurken här, utan skurken är den som satt det här i rullning, säger hon.