Teaterrecension: Snödrottningen som visuellt vackert familjeäventyr på Åbo Svenska Teater

ÅST gör H C Andersens sagoklassiker Snödrottningen till ett färgsprakande visuellt äventyr, kryddat med dans och lämpliga doser magi. Men det spännande experimentet att spela både på finska och svenska, och litet samiska, känns inte helt genomarbetat.

Åbo Svenska Teater har nu gjort det till sin grej att förvandla sina familjepjäser till stora visuella äventyr där man bjuder in gästande artister som breddar berättandet.

För exakt två år sedan var det Peter Pan, där Åbocirkusstuderande hämtade med sig magi med vilda cirkusnummer.

Nu är det Åbodansgruppen Solbaletten, som ger föreställningen en rytm och ett lite magikryddat visuellt uttryck.

Sagan om hur Gerda räddar bästisen Kaj ur Snödrottningens makt

H C Andersens Snödrottningen från 1845 är historien om de unga vännerna Gerda (Amanda Nyman) och Kaj (Samuel Karlsson) som skiljs åt av Snödrottningen, hon som är omgiven av kyla och får sina offers hjärtan att frysa till is. Här kidnappar hon Kaj, förhäxar honom och tar honom med sig till Lappland.

Gerda bestämmer sig för att hitta sin vän, åker iväg på en lång resa där hon möter både faror och bundsförvanter, och lyckas till slut med hjälp av magiska krafter vinna över Snödrottningen och tina upp Kajs nedfrysta hjärta med en varm kyss.

På Åbo Svenska Teater gör man Snödrottningen till ett visuellt vackert äventyr, där gästande Solbalettens ensemble spelar en central roll. Storyn berättas lika mycket med rörelser och visuella element som med ord.

Det är ofta riktigt snyggt – Snödrottningens samtidigt lockande och litet skrämmande kyliga dans, eller Lappgumman som med magiska krafter svävar ovanför sin gryta.

Så kryddar man paketet med ett myller av dräkter och masker som hjälper till med att skapa en riktigt färgsprakande sagovärld, och med ny musik av Ismo Laakso. Han har skapat en mycket personlig blandning av elektronisk musik, moderna rytmer och folkmusikinspirerade melodislingor.

Här blir Snödrottningen en historia om djup vänskap som får ett abrupt slut, vännen som sviker och får så kalla ögon, och frågan; kommer han att någonsin bli sig själv igen. Det blir spännande, men inte för farligt. En balansgång som man får att fungera.

Flickan som småningom hittar sin egen kraft

Både Amanda Nyman och Samuel Karlsson hittar en barnslighet i sitt uttryck som aldrig känns påklistrad.

Nyman får dra huvudrollslasset, och gör Gerda till flickan som huvudstupa och inte helt genomtänkt kastar sig in i vilka äventyr som helst, till en början mera som att hon bara dras in i dem än bestämt utmanar ödet. Men småningom hittar hon sin egen kraft, och möter den ultimata faran bestämt och självsäkert.

Karlsson hinner med flera roller. Förutom Kaj gör han också en av uppsättningens mest minnesvärda karaktärer; Kråkan, som är en av figurerna Gerda ber om hjälp av. Och om han aldrig hinner göra Kaj till mycket mer än den som Gerda måste rädda, kan han med Kråkan utnyttja sin känsla för situationskomik fullt ut. Plus att han också lyckas med det som uppsättningen annars har problem med, att få finska och svenska att på ett självklart sätt smälta ihop till ett smidigt fungerande paket.

Haltande språkexperiment

Språkexperimentet, ja.

På ÅST har man valt att blanda svenskan med finska, men också med lite samiska och teckenspråk.

Det är en spännande idé, men då den nu mest utnyttjas för att i nästan identisk form upprepa repliker både på finska och svenska, leder den för ofta till att berättandet bromsas upp. Visst kan jag förstå att man vill att också enspråkigt finska barn ska kunna följa med föreställningen, men nu lider storyberättandet av det, och för dem som kan båda språken kan det kännas mera störande än uppfriskande – förutom just i fallet Kråkan.

Den ramberättelse man lagt till känns också onödig. Här får vi vara med om hur Kaj och Greta som redan åldersstigna ser tillbaka på sin barndom och förklarar det som sker på scenen. Eller, den svenskspråkiga klarsynta Greta förklarar för den litet dementa finskspråkiga Kaj. Också det blir mer än broms för berättelsen, som förlorar i magi då fokus flyttas från scenens färgsprakande äventyr till ett slags tvåspråkig sammanfattning av det vi redan sett eller kommer att få se.

Tummen upp av barnsällskapet

Premiärkvällen hade jag sällskap av en 4½-åring och en 7-åring, två hyfsat scenkonstvana barn som båda gav tummen upp. Och storyn, som jag hade tänkt att skulle vara för fragmenterad – nej, den kunde de utan problem relatera till. Och faktum är att den (tvåspråkiga) äldre flickan påstod att hon inte alls hade störts av språkdubbleringen.

Fast, under de långa inledande danssekvenserna undrade 4-åringen om det inte skulle pratas alls den här teaterkvällen. Men det gick om, och även om teaterns åldersrekommendation går på sex år, hade denna 4+åring inga problem med att orka hänga med. Och åtminstone om man har lite erfarenhet av att se teater var föreställningen inte heller FÖR spännande.

ÅBO SVENSKA TEATER: SNÖDROTTNINGEN
Efter en saga av H. C. Andersen.
Dialog och sångtexter: Tove Appelgren.
Koreografi: Urmas Poolamets.
Regi: Jukka Aaltonen.
I rollerna: Niklas Grönholm, Linda Björkqvist, Mikko Kaikkonen, Samuel Karlsson, Julia Korander, Päivi Kujansuu, Ismo Laakso, Amanda Nyman, Monica Nyman, Svante Olsson, Patrick di Quirico, Jerry Wahlforss, Bror Österlund.
Komposition och kapellmästare: Ismo Laakso.
Scenografi: Teemu Loikas.
Kostym: Gerly Tinn.
Ljus: Antti Niitemaa.
Mask: Petriina Suomela.