Ridå för Nasas planetdetektiv: Det otroligt produktiva rymdteleskopet Kepler har gjort sitt

För bara några årtionden sedan visste vi om nio planeter i hela universum. Senare blev de åtta, när Pluto degraderades till dvärgplanet.

Men i dag finns det närmare 4 000 planeter som vi känner till, och alla utom åtta finns i andra solsystem än vårt eget. De kallas alltså exoplaneter.

Av nästan 4 000 exoplaneter vars existens vi känner till i dag har inte mindre än 2600 upptäckts med hjälp av Nasas rymdteleskop Kepler som i tisdags togs ur bruk för gott, efter nio års värv.

Fler planeter än stjärnor där ute

Rymdteleskopet Kepler har fått sitt namn efter den tyske astronomen och matematikern Johannes Kepler (1571–1630) som bland annat formulerade flera banbrytande teorier om planeternas rörelser.

Och faktum är att vi idag vet, mycket just tack vare Kepler-teleskopet, att det sannolikt finns betydligt fler planeter i universum än det finns solar, alltså stjärnor.

Vi vet också att närmare hälften av stjärnorna som omger oss kan ha små stenplaneter i stil med jorden kretsande kring dem.

- För 35 år sedan, då Keplerprojektet inleddes, hade vi ingen aning om några andra planeter utöver de nio som finns i vårt eget solsystem. Nu vet vi att det finns planeter överallt, säger William Borucki, en av krafterna bakom projektet.

Jordliknande planeter

Keplerteleskopets uttryckliga uppdrag har varit att leta efter jordliknande planeter, det vill säga små stenplaneter i stil med jorden, i storleksklassen som sträcker sig från hälften av jordens massa till dubbelt så stora som jorden.

Av särskilt intresse har då naturligtvis varit de planeter som kretsar på ett sådant avstånd från sin stjärna att det varken är för varmt eller för kallt för att vatten ska kunna förekomma i flytande form.

Med andra ord, planeter som kan tänkas hysa liv.

Kepler har bevakat omkring 100 000 stjärnor i den mycket stjärntäta regionen kring stjärnbilderna Svanen och Lyran.

Sättet som Kepler arbetar på kallas Transitmetoden. Det går ut på att observera små förändringar i en stjärnas ljusstyrka. Då en planet passerar framför sin sol åstadkommer den en liten ”förmörkelse”.

Ju större förmörkelse, desto större är planeten som orsakar den: så lyder principen bakom det här.

Det krävs ett rymdteleskop

Men förändringen i stjärnans ljusstyrka som orsakas av den här sortens planetpassager, är väldigt liten, bara omkring 100 delar på miljonen, och de varar oftast i mellan 1 och 16 timmar.

Av den här orsaken krävs det uttryckligen ett rymdteleskop för den här sortens observationer.

Jordbundna teleskop tvingas ju se igenom jordens atmosfär, och som vi ju vet från vaggvisan ”Blinka lilla stjärna där” så lyser stjärnorna inte med ett jämnt ljus då man ser dem från jorden: de ”blinkar” på grund av luftens rörelser i atmosfären.

Sett från den lufttomma rymden så är stjärnornas ljus däremot absolut stabilt och ”blinkningsfritt”. Utom, som sagt, då en av stjärnans planeter passerar mellan stjärnan och jorden.

Och sedan då man en gång har observerat planeten, då kan man vänta tills den passerar nästa gång, och då kan man räkna ut storleken på dess omloppsbana.

Från omloppsbanans storlek och form kan man sedan räkna ut ungefär den typiska temperaturen på själva planeten. Då man vet det så kan man också bestämma huruvida planeten är beboelig eller inte.

Tystnar men försvinner inte

Rymdteleskopet Kepler har nu stängts av, och det kommer att fortsätta att kretsa runt solen, i jordens kölvatten, mer eller mindre i all evighet.

Men bara för att Kepler har slutit sitt öga så kommer forskarna att hållas sysselsatta i åratal med att finkamma all data som teleskopet samlade in.

Och dessutom: Keplerteleskopets efterträdare, rymdteleskopet TESS, avfyrades från Cape Canaveral i april i år.

TESS kommer att observera mer än 200 000 av de ljusstarkaste stjärnorna nära jorden över en tvåårsperiod. Så alla planetjägare där ute behöver inte misströsta.

Nyheterna om nyligen upptäckta världar kommer alltså att dugga tätt också under de kommande åren.