Därför sjunger vi till snapsen: "Genom att sjunga snapsvisor skapas en gemenskap där samma värderingar, ofta även samma bakgrund och liknande minnen råder"
Finlandssvenskar sjunger gärna snapsvisor – i många finlandssvenska familjer är snapsvisorna ofta det enda man samlas kring för att sjunga. Lördagen den 10 november är det dags för den årliga landskampen mot Sverige i nyskrivna snapsvisor.
Ros-Mari Djupsund skriver som bäst sin doktorsavhandling om hur olika former av finlandssvenskhet konstrueras via sång.
Hon kan inte nog poängtera hur viktig snapsvisan är för finlandssvenskheten, trots att alla finlandssvenskar inte sjunger snapsvisor eller ens känner till traditionen.
– Genom att sjunga snapsvisor skapas en gemenskap där samma värderingar, ofta även samma bakgrund och liknande minnen råder, säger Djupsund. Numera behöver man inte ens snapsa för att vara med och sjunga. Det viktigaste är själva sammanhanget, att man sjunger tillsammans.
Snapsvisan till Finland på 1800-talet
Dryckesvisan är vida utspridd i Europa, men den distinkta snapsvisan där man skriver ny text till existerande melodier är unik för Sverige och Svenskfinland. Den torde vara en direkt ättling till 1700-talets tillfällighetsdiktning.
Man ville befästa den finlandssvenska kulturen genom att dricka och sjunga snapsvisor tillsammans.
Ros-Mari Djupsund
– Jag vågar inte svära på det, men jag tror att den tradition som vi idag förknippar med snapsvisan skapades och utvecklades i 1700-talets Stockholm då staden inhyste över 700 krogar, konstaterar Djupsund.
Till Finland kom snapsvisorna på 1800-talet i och med studerande från Uppsala. Den första svenskspråkiga snapsvisesamlingen kom ut i Helsingfors 1927 under pågående förbudslagstid.
– På den tiden fanns det antagligen ett politiskt behov för finlandssvenskar att hålla kontakterna till moderlandet Sverige, berättar Djupsund. Man ville befästa den finlandssvenska kulturen genom att dricka och sjunga snapsvisor tillsammans.
Snapsvisorna torde alltså ha haft en annorlunda betydelse för finlandssvenskar än för rikssvenskar – här har de spelat en mer konkret sammanförande roll.
Ett behärskat supande
Snapsvisetraditionen är främst kopplad till tätorterna i södra Finland, även om den numera också florerar i skärgården och i Österbotten.
Traditionen är ursprungligen borgerlig – den signalerar inte bara att man har tid över till fest och nöje utan också att man förmår hantera de risker som förknippas med alkoholen.
Beklagliga begrepp som alkoholism och alkoholens skadeverkningar ligger alltså långt ifrån snapsvisetraditionen.
I den akademiska kontexten kan till exempel den festklädda professorn ställa sig på middagsbordet och framföra sin favoritvisa, och i mer intima miljöer kan den enda kvinnan med adlig härkomst sjunga de mest skabrösa och ”fula” snapsvisorna, skriver Djupsund i sin artikel ”Helan går” i Svenskfinland. En studie av snapsvisetraditionens funktion i konstruktionen av det finlandssvenska, publicerad i Puls – Musik- och dansetnologisk tidskrift 2018.
Humorn i snapsvisetraditionen kräver också en viss kulturell kompetens som antingen inkluderar eller utesluter ur gemenskapen.
Tydlig kamp mellan det finlandssvenska och det rikssvenska
När man började tävla i nyskrivna snapsvisor i Sverige på 90-talet, var finlandssvenska bidrag till en början inbjudna.
– Så småningom blev finlandssvenskarna litet för duktiga på snapsvisor – vi vann helt enkelt för ofta, vilket synbarligen blev mindre populärt, säger Djupsund.
I snapsviselandskampen kan finlandssvenskarna positionera sig gentemot svenskarna. Snapsvisor är något vi behärskar, här har vi en chans
Ros-Mari Djupsund
Sedan 2001 har Finland fått lov att ordna sina egna tävlingar. På det sättet föddes landskampen – rikssvenskar och finlandssvenskar började istället tävla mot varandra.
– På landskamperna går det vilt till, man drar sig inte från att häckla varandras bidrag, berättar Djupsund som besökte förra årets landskamp i Stockholm.
I år arrangeras landskampen lördagen den 10 november i Helsingfors. Som arrangör står Finlandssvenska Rimakademin i samarbete med SLS/Finlands svenska folkmusikinsitut i Vasa och Spritmuseum jämte vänföreningen SVIRA i Sverige.
– I snapsviselandskampen kan finlandssvenskarna positionera sig gentemot svenskarna. Snapsvisor är något vi behärskar, här har vi en chans. Jag känner inte till något annat tillfälle i vilket det finns en så tydlig kamp mellan det finlandssvenska och det rikssvenska, säger Djupsund.
Numera är man mer snäll
Dagens nyskrivna snapsvisor kan handla om allt från olika slags krämpor till kräftor, segling eller golf. Havet är ett återkommande tema, berättar Djupsund som har studerat de bidrag som har skickats in till de senaste årens snapsvise-FM.
Bosse Österbergs definition av en bra snapsvisa är att den ska vara kort, ha ett roligt tema, en känd melodi och en knorr på slutet.
Om du inte kan snapsvisor så är du egentligen ingen äkta finlandssvensk – det är så man ska känna sig
Ros-Mari Djupsund
– Att melodin ska vara bekant kan inte poängteras nog, säger Djupsund. Kan man inte melodin så sjunger man inte sången och så faller den i glömska.
Förr i tiden var det mer vanligt med visor som hade småpolitiska anknytningar och konfrontationer kring ryskt, svenskt och finskt.
– Man sjöng till exempel parodier på Internationalen, nykterhetssånger och även religiösa sånger. Dylika sånger sjungs fortfarande på sina håll, men man tenderar att vara mer snäll nuförtiden.
I dagens läge värnar flera finlandssvenska kulturella institutioner om att bevara och samla in snapsvisor i Svenskfinland.
–När artiklar som "10 snapsvisor varje finlandssvensk borde kunna" dyker upp i HBL, så förstår man hur viktiga snapsvisorna är för det finlandssvenska. Om du inte kan snapsvisor så är du egentligen ingen äkta finlandssvensk – det är så man ska känna sig, säger Djupsund.
Text: Lotta Green