Bokrecension: En liten bok gör kulturgärning med nyskriven novellbukett om klimatpåverkan
En liten bok ger ut finlandssvenska noveller för användning främst i skolan. Nu är första samlingen böcker här och Yle Kulturs recensenter gläds över initiativet.
Fem är de till antalet, de första böckerna från En liten bok. Det nya förlaget vill göra det lätt för högstadie- och gymnasielärare att hitta ny finlandssvensk litteratur, i form av noveller. Tanken är att de ska ge ut ett gäng böcker då och då där olika finlandssvenska författare får ta sig an ett visst bestämt tema.
I första utgivningen är temat klimatpåverkan, och novellerna är skrivna av Johanna Holmström, Sebastian Nyberg och Emma Juslin. Martina Moliis-Mellberg har skrivit en prosalyrisk text och den femte lilla boken är en populärvetenskaplig text av Marcus Rosenlund. (Den senare kommer vi inte recensera dels för att den inte är skönlitterär och dels för att Rosenlund är Yle-medarbetare.)
Ida-Lina Nyholm och Kajsa Heselius som står bakom En liten bok arbetar båda som redaktörer på Schildts & Söderströms läromedel (och tar hjälp av sin arbetsgivare när det gäller marknadsföring).
För lärarna kommer det att finnas lärarhandledning till alla de små böckerna, ungefär 11 gånger 18 centimeter. Nästa tema för En liten bok är redan spikat, i början av 2019 kommer böcker med temat sexuella trakasserier.
Martina Moliis-Mellbergs En jägare – dystopi eller verklighet?
De olika böckerna i samma tema ska ha olika svårighetsnivå, och Moliis-Mellbergs prosalyrik kan nog anses vara den svåraste, när man har målgruppen i åtanke.
Det är en dystopisk, fragmentarisk berättelse, med ett DÅ ett NU och slutligen ett SEN. Frågan är om man kan kalla något dystopi som ändå ligger så nära verkligheten, men eftersom det är trots allt är skönlitteratur kan vi nog det.
Jägaren från titeln är vår huvudperson, som vi följer genom de två första tidsåldrarna, något som kan likna jordens eller människans födelse, och nutiden. I den sista tidsåldern, i sen:et, har jägaren lämnat oss, och vi finns för den delen inte heller kvar. Bara en sista anteckning från jägaren, människan, är lämnad kvar i det som förut var vår värld.
I de 17 sidor som utgör En jägare, ryms mycket, trots många blanka rader, blanka utrymmen. Särskilt väl grundar sig bokens innehåll för vidare diskussion i klassrummen som den är tänkt för. Texten är öppen för tolkningar, men med ledtråden (det vill säga temat klimatpåverkan) får eleverna (och de andra läsarna) en vägledning och hjälp i avkodandet.
Det känns fräscht att lita på elevernas läsförmåga och ge dem prosalyrik som en av de första böckerna från En liten bok.
Elin Willows
Emma Juslins Avskedet – gökur, ägg och snölösa vintrar
Det har gått nästan tio år sedan Emma Juslins senaste roman, därför är det för längtande läsare en glädje i sig att hon bidragit till första omgången av En liten bok.
Juslins novell, Avskedet, rymmer de facto stoff för en hel roman, här samsas flera tidsplan, perspektiv och tematiker. Den kräver uppmärksam läsning för att man ska hänga med, men å andra sidan öppnar sig ständigt nya spår och detaljer.
I texten finns föräldrarna och jordbrukarna Maris och Karl, och dottern Klara som studerat fysik och teknologi. Platsen är en estnisk bondgård, “dömd till fattigdom av masskapitalismens groteska skepnad”, och tiden är (i första hand) när Klara besöker föräldrarna för att säga farväl. Vart hon ska är oklart, men någonstans där hon tillsammans med andra ska skapa ett nytt samhälle.
Klimatförändringen nämns aldrig explicit, men finns där som en fond. Genom att zooma in på det konkreta – de tre människorna, gökuret i deras hus och tårtan som Maris bakat av ägg från sina höns – lyckas Juslin gestalta ett myller av olika sorters utsatthet som hänger samman: förändrade livsvillkor, krig, sorg efter närstående, fattigdom och snölösa vintrar.
Replikerna känns stundvis lite styltiga och kompositionen svår, men det kompenseras av Juslins öga för detaljer – som när en hand som slutit sin döda makes ögon lämnar svettdroppar på hans kind som liknar tårar. Texten berör och väcker just den lust att diskutera och analysera som en novell för detta ändamål bör göra.
Ylva Perera
Johanna Holmströms Flicka i gul ylletröja - kärlek inom hoppet och hopplöshetens ramar
Det finns många beröringspunkter mellan Johanna Holmströms och Emma Juslins bidrag till “En liten bok” - båda handlar om föräldrar och barn, om att försöka överleva och om att ge upp, om rymden som ett eventuellt hopp, och båda nämner Atlantis.
I Holmströms Flicka i gul ylletröja skriver en kvinna år 2062 ett brev till sin dotter Medea, som inte utan orsak delar namn med kvinnan som i Euripides drama dödar sina barn. Breven skildrar en enskild människas maktlöshet inför klimatet som förändrats – med hunger och folkvandringar som följd – trots att hon köpte lågenergilampor som hon släckte varje gång hon gick ut.
Jorden ruskar på sig. Vi tumlar omkring. Vi faller. Jorden fortsätter att ruska på sig. Jorden har fått nog. Men livet fortsätter. Bara utan oss. Bättre så, viskar vinden och kammar ut gräsets hår, bättre så.
Ur Flicka i gul ylletröja av Johanna Holmström
Utöver breven får vi i tredje persons perspektiv följa en kvinna som tillsammans med en liten flicka vandrar längs en väg genom ett öde landskap i hopp om att ta sig till en stad där det finns mat och resurser. De hälsas av drönare som ibland levererar mat, ibland bomber.
Holmströms prosa är rak och skoningslös, liksom hennes angreppssätt på tematiken, men rymmer också skönhet. Både i språket, som när vinden kammar ut gräsets hår, och i att hon inte ryggar för det ambivalenta. Berättarstrukturen är emellertid även här, i likhet med Juslins text, i krångligaste laget och riskerar stundtals göra läsaren mer sysselsatt med att försöka begripa hur det hela hänger ihop, än med att helt enkelt uppleva texten.
“Flicka i gul ylletröja” är ingen sedelärande eller bitter moralsaga om allt människorna gjort fel, utan ett nyfiket rannsakande av hur man älskar inom hoppets och hopplöshetens ramar.
Ylva Perera
Sebastian Nybergs Sjösyrsan – syskonsaga blir sedelärande
Det är sommar, precis i början, fortfarande sådär kallt i vattnet att man inte vill bada. Två syskon närmar sig land i en båt, en storebror och en lillasyster. Det finns en värme och kärlek mellan de två, och särskilt Max, storebroderns, kärlek, fångas fint.
Det är Max vi kommer närmast, även om den korta novellen (17 små sidor) är i tredjeperson. Max är runt 15 år och Nellie, hans lillasyster är sex. De är på en utflykt utan föräldrarna, och Max är ansvarig för att ha koll på Nellie. Han somnar och vaknar abrupt, tror att hon har drunknat, att hon är försvunnen, springer ner i vattnet bara för att höra hennes röst från land.
Sebastian Nyberg, tidigare mest känd för sina korta, komiska serier, skriver här skönlitterärt om syskonkärlek. Det är snyggt gestaltat, det finns en sinnlighet i texten. Men sen kommer ett annat element, eller faktiskt en till person, in i texten. Under sitt oväntade dopp får Max med sig en sjösyrsa upp, ett djur som de två barnen tittar närmare på när den nya personen, en man som visar sig vara forskare och som är på plats för att mäta temperaturen i sjön.
Det nya elementet tar bort lite av den magi som förut fanns i texten, inte något övernaturligt alltså, men den historia som det blev när det bara var de två syskonen på plats. Temat klimatpåverkan är här så bokstavligt att det närmar sig en skolbok, eller åtminstone en populärvetenskaplig text. För forskaren, Klaus, berättar om sjösyrsan för barnen, en historia som börjar för 100 000 år sedan och tar sig fram till i dag, och det blir långa utläggningar där barnen nästan försvinner.
Till forskarens, och textens, fördel ska sägas att det blir en bra förklaring om vårt klimat, den är komprimerad och lagom detaljerad för att ge en bra bild av vad det är som händer nu. Och när texten igen hittar tillbaka till Max och hans tankar om framtiden, då är Sjösyrsan i det sinnliga och nära igen, då är det verkligen en tonårings tankar. Och vill man skippa en regelrätt undervisningsbok i ämnet finns här alltså en bra sammanfattning, tyvärr med viss bekostnad på det skönlitterära här och där.
Elin Willows
Litteratur att använda
Sammanfattningsvis bjuder “En liten bok” på en hedervärd bukett nyskriven finlandssvensk litteratur, som tar sig an ett stort och komplicerat tema från olika vinklar.
Från Rosenlunds informationsspäckade men underhållande populärvetenskapliga essä till Moliis-Mellbergs existentiella och poetiska grepp visar projektet på litteraturens breda kapacitet, och gör därmed en viktig kulturgärning. Inte minst för att de lyfter rykande aktuella teman, som nu klimathotet och här näst sexuella trakasserier.
I vissa fall hade ändå mer korrekturläsning och redigering varit behövligt för att undvika både onödiga plattheter och onödiga krångligheter.
En extra eloge förtjänar utformningen, som genom sitt minimalistiska men stilsäkra utseende (signerat Heidi Gullberg) introducerar ett nytt och tilltalande sätt att introducera nyskriven litteratur i Svenskfinland. De enkla häftena känns som gjorda för att bäras runt på, streckas under i och helt enkelt användas.