Filmrecension: The Girl in the Spiders Web – Lisbeth Salander är sig inte lik i likblek ansats att blåsa nytt liv i Millenniumsagan
Många bävade inför hur det skulle gå när författaren David Lagercrantz tog över Stieg Larssons millenniumserie. Det visade sig att läsarna kunde dra en suck av lättnad, frågan är om biopubliken kommer lika lätt undan?
Ni minns väl stommen i Millenniumbygget? Det udda samarbetet mellan en medelålders journalist och en ung hacker. Han en desillusionerad sanningssägare, hon en krigare redo att skipa rättvisa snabbare än vanliga kvinnor hinner säga #metoo.
Och någonstans i bakgrunden ett samhälle fullt av lögner, hat och våld. På alla plan.
Ansatsen till sagan lades 2004 med hjälp av en kombination av gammaldags pusseldeckare och hårdkokt samtidsthriller.
Men var står vi nu - fjorton år senare?
Inget är som förr
Redan förtexterna till regissören Fede Álvarez filmatisering av romanen Det som inte dödar oss (2015) får en att ana oråd. Tydliga Bondvibbar blandas med ett stänk av fantasy och skräck. Och möjligen några droppar musikvideoestetik.
Hur som helst är det många symbollager och hotfulla stämningar som lägger sig över inledningens laddade scener. Som den med två små flickor som tvingas avbryta sitt schackspel när pappa kallar på dem.
Nu vill jag leka lite med er, väser en föga lekfull Mikael Persbrandt.
Leken blir inte ett dugg roligare när Claire ”The Queen” Foy stiger in på scenen som Lisbeth Salander - hennes entré är så spektakulär att den trotsar logikens alla lagar.
Ännu skakigare blir bygget när Sverrir Gudnason traskar in som Mikael Blomkvist. Gudnason är visserligen en gudabenådad skådespelare, men här ger han ett alltför ungdomligt och mjukt intryck för att vara trovärdig som sliten skjutjärnsjournalist.
Hade inte rentav Persbrandt suttit bättre i den rollen?
Blomqvists närmaste medarbetare och förtrogna - Erika Berger (Vicky Krieps) - har också genomgått en märkbar föryngrings & attitydförskjutning, och scenerna med henne känns närmast påklistrade.
Men intrigen då?
Så vad handlar den Uruguay-bördige Álvarez´ Millenniumversion om?
I korthet kretsar storyn kring en farlig vapenkod på villovägar, elaka ryssar, arroganta amerikaner och asociala hackers som inte låter några nationella gränser stå i vägen för nya mål.
Det handlar om barn som far illa och vuxna med emotionella ärr som blir så inflammerade att de börjar läcka hat och ondska och sorg.
Ungefär så.
Intrigspåret med en tidskrift som kämpar för sin överlevnad och journalister som tvingas kämpa med sig själva och sina bevekelsegrunder ser vi inte mycket av.
Faktum är att hela den långsamma upptrappning som gör Lagercrantz bok så välfungerande gått upp i rök. Actionrök.
Två stora problem
Karikerade karaktärer och övertydlig symbolik kan man möjligen överleva, men en bristande känsla för rytm är dödlig i filmsammanhang.
Här fungerar den biten överhuvudtaget inte. Scener avlöser varandra i ett staccatotempo som hackar sönder helheten.
Det är som om man tog sats om och om igen. Och för att accentuera vilket känsloläge man är ute efter rullar orkestern ut tjocka toner över varje bild tills de ligger där som en unken heltäckningsmatta.
Och så har vi det där med skådespelarvalen. Alla är visserligen strålande stjärnor som imponerat på annat håll; Claire Foy senast i First Man, Sverrir Gudnason i Borg/McEnroe, Claes Bang i The Square – men här…
Det blir bara fel när brittiska Foy talar engelska med någon form av nordisk accent, medan alla möjliga nordbor talar någon form av engelska - om man inte som holländaren Sylvia Hoeks dessutom förväntas klämma in en rysk klang.
Även frånsett de språkliga aspekterna är det ofrånkomligt att samtliga porträtt är alltför schematiska. Istället för djup blir det snärtig yta, där det behövts emotionellt engagemang erbjuds man istället häftiga actionscener.
Så vad kan man annat säga än att The Girl in theThe Spiders Web utgör en väv av problem som vilken åskådare som helst kan fastna i. En trist europudding som får en att önska att filmfolket antingen vågat satsa på det nordiska kortet eller också tagit ett mera frimodigt kliv in i Hollywood.
