NHL-kolumnen: Varför sitter Jesse Puljujärvi på läktaren – är det bara att se sig i spegeln som gäller för en ung stortalang när förväntningarna inte uppfylls?
I arenan där Jesse Puljujärvi vann JVM-guld som turneringens mest värdefulla spelare och poängligaetta vankas det NHL-hockey i dagarna två. Aleksander Barkov och Patrik Laine tar sin publik som storstjärnor. Samtidigt är Laines ålderskollega, supertalangen Jesse Puljujärvi, långt från stjärnglans. Hur har det blivit så?
Jesse Puljujärvis NHL-karriär hamnade in på fel spår redan innan den började. Rättare sagt under midsommarhelgen 2016 då NHL-klubbarna reserverade de största talangerna som föddes till (hockey)världen år 1998.
Killen som började kalenderåret som MVP och guldhjälte i JVM på hemmais och några månader senare avslutade säsongen som U18-världsmästare efter ett hattrick i finalen tvingades bli besviken i Buffalo, där draften ordnades.
Att Auston Matthews skulle vara spelaren som reserveras med nummer ett var så gott som vattentätt. Han var etta på varje lista från och med att ”nittioåttorna” började rankas. Patrik Laine steg under våren efter FM-ligafinaler och herr-VM-succén upp till en nästan lika klar andra favorit.
Edmontons GM Peter Chiarelli valde en spelare som han inte alls var ute efter och Puljujärvi blev lite i skuggan, men ansågs helt klart vara draftens tredje supertalang. Han var alltså på väg till Columbus Blue Jackets som hade tredje reserveringsturen och Jarmo Kekäläinen vid General Manager-spakarna.
När Kekäläinen marscherade upp på scenen och öppnade munnen, så var det ändå inte Jesse Puljujärvis namn som han yttrade. I stället fick kanadensiske forwarden Pierre-Luc Dubois höra sitt namn. Columbus såg i honom en center och Dubois har gjort succé – Kekäläinen hade helt enkelt gjort sitt jobb väl. Ingen kritik riktad mot honom.
Så var det då Edmonton som stod i tur. GM Peter Chiarelli, vars ”track record” länge gett upphov till en öppen förundran över hur han får behålla sitt arbete, blev helt tagen på sängen. Dubois eller Matthew Tkachuk var spelarna som Oilers organisationen förväntades välja mellan.
Men så plötsligt fanns den där superkillen från Finland tillgänglig – trots att han inte borde ha varit det. Chiarelli borde ha hållit sig till sin plan.
Men nej. Det blev för frestande för GM Chiarelli. Sådär som att lämna en kleptoman i en oövervakad guldsmedsaffär. Han valde en spelare som Oilers inte var förberedd på. En spelare som inte hade någon tilltänkt roll i laget. En spelare som Edmonton egentligen inte alls var speciellt intresserad av.
– Eh, I guess Edmonton chooses Jesse Puljujarvi.
Samtidigt i andra NHL-organisationer
Undertecknad hade i tisdags privilegiet att få sitta ner med Winnipeg Jets karismatiska, erfarna och kloka chefstränare, Paul Maurice (missa inte Sportmagasinet onsdagen 14 november).
Det värmde hjärtat att höra coachen som lett sina NHL-lag i närmare 1500 matcher berätta om vikten av att låta Patrik Laine utvecklas i lugn och ro. Ingenting handlade om vad Jets väntar sig att 20-åringen skall prestera just nu.
Tränaren kom med endast ett konkret krav: He just needs to become older (Han måste bara bli äldre).
Så klart var det en något sockersöt version av verkligheten, men inställningen är klar. Organisationen har i Laine fått en oslipad diamant och de som fattar besluten är förberedda på att det kommer tyngre tider. Att det behövs överseende och stöd.
Nyporna är vid behov fruktansvärt hårda i NHL, men när det gäller guldkorn så finns det också några par silkeshandskar på lager.
Samma inställning är lätt att se, utan att tala med coacherna, även i Carolina Hurricanes, Dallas Stars – och såklart Montreal Canadiens. Sebastian Aho, Miro Heiskanen och Jesperi Kotkaniemi har från dag ett behandlats som det de är.
Jo, exceptionella talanger som sticker ut bland övriga stortalanger. Men också: unga killar. Nästan barn fortfarande på många sätt. Organisationerna har guldkantade planer för dem och är beredd att göra ett stort arbete för att planerna skall bli verklighet.
Bland annat har var och en fått inleda sin NHL-karriär i en skräddarsydd kedja eller med ett handplockat backpar.
Så är inte fallet då det gäller Jesse Puljujärvi.
McLellan hade byggt hundkojan färdig redan i god tid
Oilers coach Todd McLellan och GM Peter Chiarelli har visserligen med jämna mellanrum berättat hur klubben har tålamod med att utveckla Puljujärvi, men det har varit tomma ord.
Otålighet, bristande intresse, och orealistiska förväntningar har varit Oilers välkomstgåvor till Puljujärvi. Connor McDavid-fyllan sitter i.
Visst är det lätt att titta på Jesse Puljujärvis statistik i NHL och skaka på huvudet. Poängproduktionen har inte kommit igång i något skede av den korta NHL-karriären.
Den här säsongen började direkt katastrofalt: 1+0 på sju matcher innan tränaren Todd McLellan flyttade "Pulju" till läktaren för fyra matcher sedan.
Enligt McLellan är det inte bara ineffektivitet som är felet, utan spelet är inte bra när Puljujärvi är på isen. Lite mystiskt då, att enligt den avancerade statistiken (hockey-reference.com), så ligger Puljujärvi på plussidan då det gäller att kontrollera pucken och skapa chanser.
Hans Corsi-procent är 50,2, vilket betyder att Edmonton skapar mer än motståndarna, då Puljujärvi är på isen. Det är ingen lysande notering, men han ligger mitt i Oilers ”Corsi-tabell”.
Till exempel storstjärnan Leon Draisaitls motsvarande notering är direkt katastrofala 42,3 procent. Ingen som ens funderar på att bänka honom.
McLellan har inte egentligen gett Puljujärvi någon chans den här hösten. Han har slängts från kedja till kedja. Och i Oilers har det verkligen inte varit som i Winnipeg där coachen Paul Maurice har försökt hitta passliga kedjekompisar till Laine.
Puljujärvi har fått en smula här, en annan där och direkt när det inte har fungerat så har han fått flytta – eller nöta bänk. Så har det egentligen sett ut också tidigare.
Faktum är att Oilers-tränaren Todd McLellan antagligen inte gillat Puljujärvi i något skede. För närvarande håller han kanske på att förstöra en karriär som i rätt händer kunde bli en strålande framgångssaga.
”I NHL finns inga ursäkter”. Jo och nej.
Tyvärr är det väldigt vanligt bland NHL-bevakare att blint repetera meningar ur hockeyns gamla testamente. Som till exempel att det inte finns några ursäkter i NHL.
Men som med det mesta här i världen, så är sanningen mindre entydig.
Nej: en etablerad toppspelare med åtskilliga miljoner i årslön har väldigt få ursäkter att komma med om han till exempel inte acklimatiserar sig till en ny omgivning direkt.
Jo: en toppreservering som har följts i flera år och som förväntas hämta framgång, publik och uppmärksamhet (läs: pengar) till klubben i framtiden har mängder med ursäkter.
Eller ursäkta, det var fel sagt: han behöver inte ha ursäkter. Klubben har ett helt maskineri för att se till att ingenting skall hota guldet och gröna skogarna om några år.
Inneboende hos Mario
Ta till exempel killen som varit världens bästa hockeyspelare de senaste tio åren: Sidney Crosby. När ”Sid The Kid” i tiderna kom till Pittsburgh inkvarterades han hos Mario Lemieux.
Inte något: ok grabben skaffa en bostad och bli fullvuxen.
I stället: vi vill att du skall bo hos klubbens ikon och ägare som också råkar vara vår bästa spelare någonsin, ok?
Och hur länge bodde Crosby hos familjen Lemieux, några månader kanske?
I fem år.
Crosby var 23 år gammal när han flyttade till en egen bostad. Och då snackar vi om en kille som inte behövde lära sig ett nytt språk eller en ny kultur. Eller som garanterat aldrig på träningslägren blev ombedd att sticka dit han kommer ifrån.
Crosby levererade visserligen direkt, men han skulle garanterat inte slängts på gatan av familjen Lemieux eller placerats på läktaren om allt inte hade gått som smort från dag ett.
Penguins skulle han väntat fast i fem år.
”Han måste visa sig vara värd vårt förtroende”
Jesse Puljujärvi kommer aldrig att bli en spelare som Sidney Crosby. Däremot kan han mycket väl – i rätt organisation – bli en dominerande spelare i NHL. De offensiva kvaliteterna och fysiken kan göra ”Pulju” till en powerforward av samma snitt som Mikko Rantanen.
Minns då att två år äldre Rantanen var med i JVM-guldlaget när Puljujärvi kammade hem de individuella priserna.
Om två år är Jesse Puljujärvi 22 år – lika gammal som Teemu Selänne var under sin rookiesäsong.
Hur kan då en organisation visa upp en sådan idioti, att en spelare med Puljujärvis potential inte får möjligheten att utvecklas i lugn och ro? Det är ofattbart.
Känns till exempel som att tiden i AHL också var ett fel beslut – trenden är mer och mer att stortalangerna spelar i NHL från dag ett.
Mer än en gång har det från Oilers organisation sipprat ut kommentarer om att Puljujärvi måste visa att han är en NHL-spelare. Både på och utanför isen. Kommentarerna började nästan direkt då den 18-årige, uppenbart barnsliga, pojken från norra Finland anlände till Edmonton på hösten 2016.
Liksom kritiken om bristande språkkunskaper. Någonting som, läst mellan raderna, egentligen verkar enervera coachen McLellan och GM Chiarelli riktigt ordentligt.
Det var ingen som kom på tanken att inkvartera honom hos någon som brydde sig?
Det var ingen som tänkte på att klubben helt enkelt skulle se till att Puljujärvi lär sig det lokala språket? En 18-åring minns nog faktiskt fortfarande hur man sätter sig på en skolbänk.
Tänk då att redan för nästan 40 år sedan, när en ung och blyg Jari Kurri kom till Edmonton, så förstod Oilers dåtida coach, Glen Sather, hur sådana här grejer funkar. Sather ordnade bostad till Kurri i samma trappa med Wayne Gretzky och bad 99:an se till att den tystlåtna finländaren ”kom in i rullorna”.
I den nutida versionen av Oilers var det ingen som tänkte på att kanske klubben kunde visa att Jesse Puljujärvi är välkommen till Edmonton.
Att organisationen bryr sig om och tar ansvar för hans utveckling både som spelare och människa.
Det skulle Oilers göra med en lite bortkommen tonåring från den kanadensiska prärien.
Och ännu en grej. Ett kort citat från förra veckans kolumn: ”Eller så hittar den mycket smarta ynglingen själv på hur han skall fixa problemet på flyget över Atlanten. Då kan den kännspaka piskan lysa upp det finska novemberrusket med ett målfyrverkeri och så blir det rajtan tajtan för ”Pate” hela vägen till midsommaren”.
' /%3E%3C/svg%3E)
