Hälsningar från korren: ”Jag är också ett Merkel-barn”

Det är början på slutet för Angela Merkels tid som Tysklands förbundskansler. I måndags meddelade Merkel att hon slutar som kansler efter den här mandatperioden och att hon nu hoppar av som ordförande för de tyska kristdemokraterna. Vår medarbetare i Tyskland Johnny Sjöblom ser tillbaka på åren tillsammans med den tyska förbundskanslern.

Det finns en särskild benämning för västtyskar i min ålder. De kallas ofta för Kohl-Kinder, alltså Kohl-barn.

Det här hänger ihop med att de som är födda i slutet av 1970-talet tillbringade hela sin barndom och uppväxt tillsammans med en och samma förbundskansler, det vill säga Helmut Kohl.

Han är alltså på sätt och vis det samma som Kekkonen är för många i Finland.

Utgående från benämningen Kohl-Kinder är jag övertygad om att man i något skede i framtiden också kommer att tala om Merkel-Kinder.

Alltså barn av den generation som är född i början av 2000-talet och som nu börjar bli vuxna.

De känner inte heller till någon annan förbundskansler än damen som alltid formar sina händer till en romb framför kroppen.

Arton gemensamma år

När jag i måndags lyssnade på Merkel, när hon på merkelskt vis utan större känslor redogjorde för sitt beslut att hoppa av som partiledare, slog det mig att också jag är ett Merkel-barn, åtminstone jobbmässigt.

På sätt och vis har jag varit med hela vägen.

Jag har aktivt följt tysk dagspolitik ungefär sedan de dagar då hon valdes till CDU-chef för över arton år sedan.

Jag bevakade valet där hon för första gången valdes till kansler år 2005. Efter det har det blivit ytterligare tre val där Merkel haft huvudrollen.

På sätt och vis har jag varit med hela vägen.

Då hon gick in för att slopa kärnkraften, då hon visade styrka i eurokrisen och gjorde sydeuropéerna till sina fiender, då hon öppnade gränserna för flyktingar, då hon har tagit sig an Putin, Erdoğan, Orbán och Trump.

Och naturligtvis följde jag förstås med när hon i början av veckan kom med sitt besked.

Merkel den oersättliga

Det har varit en lång resa tillsammans med en person jag aldrig träffat personligen.

Förstås har jag varit på presskonferenser och valtillställningar och hört henne tala i timme efter timme.

Det överhängande intrycket från de här stunderna kommer ändå alltid att förbli en viss förundran över hur hon egentligen kunde bli så populär och i förlängningen så långvarig på posten.

Där hennes popularitet knappast bygger på en enorm karisma eller att hon behärskar talets konst, handlar det nog i Merkels fall främst om hennes pragmatiska, lösningsorienterade politik, som inte präglades av några övertramp.

Den här politiken gick länge hem i ett Tyskland där exporten surrade på och arbetslösheten minskade.

De här omständigheterna gjorde att hon länge sågs som oersättlig inom sitt CDU, i Tyskland, i Europa och efter Barack Obama också i världen.

Förbrukat förtroende

Utanför Tysklands gränser är Merkels anseende fortfarande i vida kretsar intakt – på hemmaplan är läget ändå ett annat.

Inrikespolitiskt har Merkel idag få vänner kvar. Hennes beslut gällande flyktingarna må ha varit det humana och rätta, men den process beslutet satte igång har Merkel allt mindre kunnat kontrollera.

Slopandet av kärnkraften ledde åtminstone till en början till att användningen av fossila bränslen ökade och frågan om brunkolens fortsättning står fortfarande olöst.

Inrikespolitiskt har Merkel idag få vänner kvar.

I dieselskandalen har kanslern igen på typiskt merkelskt vis spelat på tid och framför allt tagit bilindustrins intressen i beaktande.

Kritiken mot regeringspolitiken har hela tiden blivit allt ljudligare och opinionsundersökningar visar att största delen av tyskarna välkomnar hennes beslut att hoppa av som partiledare.

Trots att exporten fortfarande surrar på och arbetslösheten minskar, räcker det alltså inte till om det politiska förtroendet är förbrukat.

Det var Merkels egna budskap efter det för det kristdemokratiska systerpartiet CSU katastrofala delstatsvalet i Bayern för några veckor sedan.

En merkelsk avgång

Efter ännu ett nytt valnederlag i delstatsvalet i Hessen var det så dags för Merkels pragmatiska lösning på problemet. En avgång från partiledarposten, men inte som förbundskansler.

En avgång som på många sätt är typisk för Merkel. Den är avvaktande och utdragen – hennes vana trogen allt annat än definitiv.

Eller jo, definitiv efter att hon vill fortsätta i nästan tre år till.

Merkel vill ge bilden av en nystart, samtidigt som hon ändå inte är beredd att släppa taget.

I vilket fall som helst så har vi nu i alla fall sett en konkret början på slutet. Nu handlar det bara om hur länge Merkel fortfarande kan titulera sig förbundskansler.

Hon spelar igen på tid, så som hon också hittills har löst många av sina tidigare politiska problem.

Merkel vill ge bilden av en nystart, samtidigt som hon ändå inte är beredd att släppa taget.

Tiden ska i det här fallet begränsa skadorna och se till att det hela slutar på ett för henne och hennes CDU någorlunda kontrollerat sätt – och ser man på hyllningarna i många medier efter hennes besked så har hon redan delvis lyckats.

I många av kommentarerna heter det att avgången var värdig och kommer vid rätt tidpunkt, men faktum är ändå att Merkel knappast hade något annat val. Hon har stått med ryggen mot väggen redan en längre tid.

Liksom Kohl-barnen kommer också vi Merkel-barn att minnas vår förbundskansler, som den som missade chansen att hoppa av när tidpunkten verkligen skulle ha varit den rätta.

Alltså redan före valet ifjol.