Ännu efter 50 år minns Bengt Ahlfors insändarstormen som följde på tv-revyn “Var är min stora ludiga nalle?” – "Vi trampade på ömtåliga tår"

- Vi ville provocera - det var revyernas och kabaréernas avsikt att ruska om, säger Bengt Ahlfors idag. Och det lyckades. Finlandssvenskarna som bänkat sig framför Kanalen den där januarikvällen 1968 reagerade. Starkt. En del upprördes och skrev insändare. Andra underhölls och skrev insändare.

Yle Arenan visar nu 50 år senare tv-revyn “Var är min stora ludiga nalle?” med text och regi av Bengt Ahlfors och i rollerna Nils Brandt, Leif Wager och Hilkka Östman. Nypremiär lämpligt på Svenska dagen.

Bengt Ahlfors, 80, har producerat en stor mängd dramatik, musik och litteratur under sitt liv. Gällande pjäser så har det till dags dato blivit hela 39 stycken. Revyn ”Var är min stora ludiga nalle?” var nummer två på den listan. Och den första pjäsen han skrev ensam.

Titelns nalle ger en antydan om innehållet i revyn.

- Det skulle låta sådär hemvant och finlandssvenskt för revyn hade ett klart tema, olika sorters trygghet. Det handlade bland annat om ekonomi och hälsa och ett nummer tog upp atombombshotet som kändes väldigt aktuellt på den tiden.

- Det hela slutade med barnpsalmen “Tryggare kan ingen vara”, vilket var ganska provokativt. Alla gillade inte det.

Det var både ett och annat som många inte gillade, börjandes från att man skämtade satiriskt om Finlands Lucia.

Också en sketch förlagd till ett begravningskaffe, introducerat av flertalet bilder av en begravning sågs av dåtidens publik som anstötlig.

- Avsikten var inte att kränka människor eller människors känslor, snarare att driva med en kanske ofta ganska ytlig och formell högtidlighet.

Också den på 1960-talet omfattande censurkulturen ville man ifrågasätta.

- Det beslagtogs ju böcker då som ansågs pornografiska och vi drev med det.

Flodhästen i vardagsrummet stötte till många i samma sväng.

- Vi trampade på ömtåliga tår, vilket jag tycker är en ädel uppgift för en revy, konstaterar Ahlfors.

Följden blev att en lång rad pennor ilsket väste mot brevpappren runt om i slott och koja.

- Det blev nästan en insändarstorm. “Så här elakt, vanvördigt och blasfemiskt får inte ett program vara”, återger Ahlfors.

Insändare

Här är ett några exempel på det som folk skrev.

“Kanske det finns människor som njuter av dylik mishmash och i så fall borde man minnas att det finns andra som inte är tilltalade av att man åter en gång lät fiffigheterna gå ut över religion, kyrka, prästerskap, välgörenhetsverksamhet och scouting. Dessa representerar för stora medborgargrupper värden som man inte återkommande borde riva i. Det kan för en del unga vilkas uppfinningsrikedom inte sträcker sig längre vara tacksamt men ingalunda lämpligt stoff att driva med.”

Men det fanns också de som försvarade samma saker. Så här skriver signaturen “Duke of Pargas”:

“...det var ett trevligt, underhållande samt otvunget uppfriskande program. Jag anser att det är på tiden att folk börjar få upp ögonen för realiteter och att åtminstone ungdomen öppet vågar kritisera och förlöjliga. Det är enligt min åsikt sunt med kritik, kritik mot mångt och mycket som är bestående. Även televisionens intresse av förhållanden på skolhem och i fängelser är strängt taget opposition mot det bestående. Hade alla människor i alla tider varit lojala och medgörliga i samhället, var skulle vi då befinna oss? I samhället bör ständigt pågå en kamp mellan nytt och gammalt. Vi är på väg mot en tid då mängder av gamla teser kommer att falla. Huka er alla prydisar.

- Det här är typiskt för diskussionen på 1960-talet som var ett decennium då fönstren öppnades ut mot världen och många gamla saker i samhället blev ifrågasatta. På ett mycket sunt sätt tycker jag, men jag är ju ett barn av 60-talet, konstaterar Ahlfors.

En teaterrevy som blev tv

- Jag gjorde ursprungligen föreställningen för Svenska teatern år 1965. Sen gjorde vi om den för tv ett par år senare. Vi ville då inte att den skulle se ut som en filmad teaterföreställning utan gjorde den kortare och mer tv-mässig. Det tycker jag den är än idag.

Tv var vid tidpunkten ett relativt nytt fenomen och programmakarna tyckte om att konkret leka med mediet. Fundera på vem som rörde sig inne i lådan, svänga upp och ner på bilden, släcka belysningen m.m.

- Ja sådär “titta vad vi har fått till jul”. Man kan säga att bäst före datumet har gått ut för det här. Men så är det i allmänhet med en revy, man gör den alltid för en viss tid. Man ska se den med historiska glasögon.

Skådespelarna i tv-revyn från år 1968 var som sagt Nils Brandt, Leif Wager och Hilkka Östman.

- Alla tre är döda vid det här laget. De var både goda medarbetare och goda vänner. Och fina skådespelare.

- Musiken gjordes av Henrik Otto Donner, också han en kär medarbetare i många sammanhang - det här ett av de första. Också han är borta idag.

Alla versioner nådde stor publik

Pjäsen “Var är min stora ludiga nalle?” spelades på flera teaterscener efter den ursprungliga premiären på Svenska teatern.

Man gjorde också en EP med sånger från teaterscenen.

- Sången Måsundring, en av mina mest kända visor, är ursprungligen från revyn.

Likaså fick också tv-versionen en stor publik. Programmet sändes i alla de nordiska länderna.

- Nog kommer människor ihåg den. Jag får fortfarande kommentarer. Femtio år senare.

Tidstypisk pjäs

På många sätt är revyn enligt Ahlfors en produkt av sin tid - en del av den våg av ifrågasättande som rullande igång på 1960-talet.

- Ifrågasättande av det stela, ska vi säga småborgerliga samhället och dess snäva värderingar i frågan om ekonomi, politik, sexualitet osv. Det här syns i revyn och var också meningen att synas.

Var det lättare att chocka och provocera då jämfört med idag?

- Den huvudsakliga avsikten var inte att chocka och provocera, det var ju nog en form av underhållningsteater vi gjorde. Men nog är det svårare att skriva revy idag. Det är ju nästan omöjligt att göra en parodi på Donald Trump. Han har överträffat det själv. Eller Putin. Det görs ju försök, men det rena citatet är ofta mycket mer dråpligt. De tar ju jobbet av en, småler Ahlfors.

Men ramarna för vad man får skämta om har väl efter hand blivit bredare?

- Delvis jo. Men framförallt är ramarna andra idag. I takt med att värderingarna förändras så förändras också det som är tillåtet och lämpligt.

Ahlfors har genom åren fortsatt att skriva revyer och gjorde sin senaste år 2012.

- Mitt synsätt har inte förändrats, men olika saker är roliga vid olika tider.

- I bästa fall kan en revy ge en insikt om vad det innebär att vara människa. Chaplin säger det väldigt vackert. “Livet är komiskt på avstånd och tragiskt i närbild.” Det är samma liv men det är en fråga om bildvinkel om man ser det komiska eller det tragiska i människans tillvaro.

Hur rolig tycker du att revyn var då när den var ny?

- Nog uppfattades den som rolig. Idag finns det kanske vissa saker som ännu är roliga men kanske man mer ger den ett nostalgiskt leende.

Den finlandssvenska humorn, tycker du den har förändrats?

- Inte speciellt mycket. Det är ju en minoritetshumor, lite självironisk - alla minoriteters självbevarelsedrift. Den judiska humorn är ett typiskt exempel på det och det finns lite samma drag i den finlandssvenska humorn - en mild ironi och framförallt självironi. Man aktar sig för att ta sig själv alltför mycket på allvar.

Fördomar och blinda fläckar

På tal om minoriteter så är det en sketch i revyn där man känner att tiderna förändrats. I scenen talar man upprepade gånger om zigenare. Sen ett tiotal år tillbaka är ju normen, i enlighet med romernas eget önskemål, att hellre tala om just romer.

- Zigenare var det allmänna begreppet då, men idag ligger det en provokation i det. Det är ett exempel på hur värderingar förändras.

I sketchen ironiseras över dem som är rasistiska och fördomsfulla, till exempel just gentemot romer.

- Men om jag skrev ett liknande nummer idag skulle jag antagligen också använda ordet zigenare eftersom det skildrar tre fördomsfulla människor. Vi ville visa på de fördomar som fanns - och som fortfarande finns - och att de just är fördomar.

Hur minns du situationen för romerna vid tiden för revyn?

- Det var en mer eller mindre osynliggjord grupp i samhället. Folk hade uppfattningen att de var “ett underligt folk som gick i underliga kläder, sålde hästar och stack knivar i varandra”. Så där har ju skett en förändring till det bättre. Men sen har det kommit andra objekt för fördomar.

Idag kan man applicera samma diskussion på andra grupper som det talas om på lika felaktiga sätt?

- Jo idag talar man så om somalier eller säger fånigheter som “välfärdsflyktingar från Afghanistan”.

- I revyer och kabaréer är det just det det är frågan om, att få syn på den tidens blinda fläckar och avtäcka dem.

Får man skämta om lucia?

Den sketch som bland annat rörde upp känslorna hos publiken, var den om Lucia.

- Det var flera som tyckte vi drog ner den fina vackra traditionen. Men vi ville skoja. Det var ju delvis en reklamkampanj för Hufvudstadsbladet som Lucia sattes att sälja. Det var en del av hennes jobb. Så det var det vi drog fram och drev med.

- Det var en skönhetstävling maskerad till välgörenhet genom Folkhälsan, men dessutom skulle man få folk att förnya sin prenumeration, säger Ahlfors.

Under solen

Vi har i intervjun talat en del om skillnader mellan då och nu. Men då jag tittar på revyn känns det som att det samtidigt finns många likheter mellan 1968 och 2018. Liknande ämnen talas om i det svenska Finland än idag.

- Det är ju roligt om folk nu ska titta på den på nytt, att det finns något man också känner igen. Att det inte bara är historia, ler Bengt Ahlfors.