Tre berättelser om dialekt: Dialektlösa Dora, ångerfulla Daniel och Lina från Voitby, som breder på extra mycket när hon är i Helsingfors
På Svenska dagen träffas tre studerande för att diskutera vad det svenska språket betyder för dem. Det visar sig att en saknar dialekt, en har medvetet jobbat bort den och en har återgått till att tala dialekt i vuxen ålder.
Daniel sörjer att han jobbade bort sin dialekt
Då Daniel Tallberg växte upp talade han en bred dialekt.
- Jag kommer från Fagersta, ett ställe mellan Pellinge och Borgå. "Gamalt, breitt å laangt mellan vokalren", så skulle man kunna beskriva min dialekt.
Men när han var i 20-årsåldern så skedde något oväntat.
- Det var någon som kommenterade att jag har en tjock dialekt. Så jag jobbade bort den för att låta mera som Medelsvensson.
Åtta år senare är beslutet omöjligt att återta.
- Jag ångrar mig nu. Jag har försökt få tillbaka min dialekt för jag känner ett visst ansvar för att bevara den. Det är inte så många som talar den dialekten mera och de flesta är ganska gamla.
Dialektlösa Dora och låneorden från Pargas
Det har visat sig att Åbosvenskan är den renaste svenskan i Finland.
Att hon talade en neutral svenska var något Dora Lagerspetz aldrig hade tänkte på innan någon påpekade det för henne.
- Folk gissar att jag är från Åbo för att jag inte har någon dialekt.
Hon tycker det är fint att ha en dialekt.
- När folk säger att jag inte har en dialekt så känns det som att jag inte har lika mycket karaktär som någon som talar dialekt.
Det gick så långt att hon började låna lite dialekt från grannkommunen.
- Jag började tillbringa mer tid i Pargas och lade märke till att jag lade mig till med att säga ”inga” istället för ”inte”, avslöjar Lagerspetz.
Linas österbottniska dialekt blev starkare i Helsingfors
Lina Smedlund kommer från det lilla samhället Voitby i Korsholm. Då hon var barn talade hon dialekt men då det var dags för högstadiet och gymnasiet blev det annat ljud i skällan.
- Jag bytte dialekten mot Vasasvenska, berättar Smedlund.
Då hon började studera i Helsingfors var det igen dags för byte av munart.
- Här blev dialekten en del av min identitet, så mina gamla vänner i Vasa funderade varför jag plötsligt talar dialekt igen.
Åren i Helsingfors har även påverkat hur Smedlunds dialekt låter.
- Här umgås man med många andra österbottningar och så har jag släkt i norr, så min dialekt låter inte som förr.
Ingen rädd för helsingforsiskan här
Trion Daniel Tallberg, Dora Lagerspetz och Lina Smedlund har alla bott olika länge i Helsingfors. Ingen av dem medger ändå att svenskan som talas i Helsingfors skulle ha smittat av sig på dem.
- Jag tror att jag är ganska immun mot det. I min dialekt drar man också ut på vokaler och lämnar bort konsonanter på slutet, resonerar Tallberg.
Smedlund använder helsingforsiskan för att skämta om ortsborna.
- Den kommer in när jag pikar helsingforsare men då skrattar oftast alla. För jag låter ändå inte alls som dem.
Lagerspetz å sin sida får hjälp hemifrån med att hålla svenskan ren.
- Jag kan få höra av mina föräldrar att helsingforsiskan har smugit sig in i mitt språk. Då försöker jag omedelbums jobba bort den. Den låter som om man skulle vara lite pompös och full av sig själv.
Blev du nyfiken på hur dialekterna i artikeln låter? Då kan du lyssna på dem här.
' /%3E%3C/svg%3E)
