Oleg tillbringade 6 år i en stank av avföring, svett och smuts – Vitrysslands fångar lever i omänskliga förhållanden och de dödsdömda arkebuseras

Alena Pankratava har sett fängelser både utomlands och hemma i Vitryssland. När hon talar om skillnaderna är det inte bara de praktiska omständigheterna hon beskriver utan också ideologin bakom fängelserna.

- Hos oss förekommer nästan ingen socialisering, rehabilitering eller utbildning i fängelserna, fångarna får inga färdigheter för livet utanför, säger Alena.

Hon vet vad hon talar om för hon har i många år studerat fängelselivet och intervjuat fångar. I år kom hennes bok Fängelse, man och kvinna ut. Nu reser hon runt i landet, berättar om sin bok och diskuterar fängelser och fångar.

På ett sådant möte i en av de största städerna i Vitryssland, Grodno, diskuteras både fångarnas rätt till och behov av kontakter utanför fängelset och dödsstraffet. I Vitryssland har man fortfarande dödsstraff och varje år avrättas några fångar. Avrättningarna innebär att fångarna skjuts ihjäl.

Kampanj mot dödsstraff

Anhöriga till de dödsdömda får inte veta var och när avrättningarna sker, kropparna lämnas inte ut och familjerna får heller inte veta var de avrättade har begravts.

Det finns människorättsorganisationer som protesterar mot dödsstraffet och vill att Vitryssland ska införa ett moratorium. Det skulle betyda att lagen som tillåter dödsstraff fortfarande fanns kvar men man lät bli att förverkliga dödsdomar.

- Jag är mot dödsstraff bland annat därför att alla domar inte är rättvisa och oskyldigt dömda kan avrättas, säger Roman Jorgel.

Han är ordförande för Helsingfors-kommittén i Grodno-området. I oktober varje år ordnar kommittén informationskampanjer mot dödsstraff, men de får uppmärksamhet bara i mindre medier, de stora statliga medierna tiger ihjäl frågan.

Fängelset mitt i stan

Temat är särskilt aktuellt just i Grodno, där finns nämligen ett stort fängelse för återfallsförbrytare och sådana som begått särskilt svåra brott. Fängelset ligger mitt i stadens centrum vid en smal gata där man kan se fångtransporter vänta på att bli insläppta genom den svart-vitrandiga porten.

Bakom porten hör man fängelsets hundar skälla. Alena Pankratava berättar att hundarna dresseras att reagera på fångarnas lukt. Den lukten är en kombination av svett, smuts och avföring.

Det finns statistik som visar att var sjunde person i Vitryssland på något sätt har kontakt med fängelser. Antingen har de själv eller någon anhörig suttit i fängelse.

Antalet fångar är mycket stort, årligen sitter 30 000–35 000 människor fängslade. Och straffen är långa; i medeltal sju år.

I Finland satt det i medeltal 3 035 fångar i fängelse under 2017. Invånarantalet i Vitryssland är dubbelt större än det i Finland, men fångarna är alltså tio gånger flera.

Det fanns mat och böcker

Oleg Michej dömdes 2006 till sex år i fängelse för ett ekonomiskt brott som han säger att han inte har begått. Det handlade om hur egendom försvann på det företag där han arbetade och han anklagades för att ha stulit och försnillat.

Eftersom Oleg har problem med hälsan, han har psoriasis och går med käpp, placerades han på en avdelning för invalider och åldringar. Merparten av tiden satt han i ett fängelse i staden Mogilev i östra Vitryssland.

Omständigheterna i fängelset var usla, men då Oleg berättar om det börjar han från det som var bra.

- Vi fick tillräckligt med mat, det är klart att vi inte fick de vitaminer vi skulle ha behövt, men vi gick inte hungriga.

En annan sak var också bra för Oleg. Han fick nämligen tillbringa de flesta dagarna i fängelsets bibliotek. Fångarna läste mycket och Oleg märkte att också sådana som inte hade läst tidigare började läsa i fängelset.

Maten och böckerna. Det var det enda goda under de sex år Oleg satt inspärrad. I övrigt var det ett liv fyllt av obehag och lidande.

Måste tacka för straff

Fängelsepersonalen förnedrade fångarna på många sätt och minsta förseelse kunde ge tio dagar i isoleringscell. Och då meddelandet om straffet kom gällde det att vara artig.

- Vi måste svara ”Tack medborgare chef!” annars hände det att straffet direkt förlängdes med ytterligare tio dagar, berättar Oleg.

På avdelningen där Oleg satt fanns det många gamla fångar, de flesta av dem var dömda för mord eller dråp.

De allra sjukaste låg dygnet runt till sängs på smutsiga britsar i salar utan ventilation. Många var så svaga att de överhuvudtaget inte kunde ta sig upp. De hade inga blöjor.

Lukt och stress präglade vardagen

Hela fängelset stank av avföring, svett och smuts. De som hade pengar eller varor att ge i utbyte kunde få hjälp av någon medfånge att tvätta sig då och då, eller någon gång byta kläder.

Pengar, mat kläder och annat som fångarna behövde kunde de få i paket av släktingar. De som inte var straffade på grund av någon förseelse kunde ta emot paket fyra gånger per år.

I fängelset får privata bestyr som gäller kroppen en viktig roll. Fångarna kunde gå på toaletten bara vid vissa tider och det fanns väldigt få toaletter och lite tid för det. Oleg beskriver hur fångarna satt på huk vid hål i golvet tätt intill varandra utan väggar eller ens tygskynken mellan sig.

- Ofta måste man välja mellan om man skulle köa tills man verkligen kom åt en toalett eller om man skulle försena sig till uppropet, säger Oleg.

Slavarbete eller sysslolöshet

Arbetet i fängelset var hårt, enahanda och uruselt betalt. Det hände att man fick 70-80 kopek i månaden, alltså omkring 40 cent. Och då jobbade fångarna åtta timmar per dag sex dagar i veckan.

Det fanns inte tillräckligt jobb för alla. Oleg räknar med att av fyratusen fångar kunde tusen jobba. Resten var sysslolösa, en pina lika hemsk som jobbet.

Det fanns också sådana som arbetsvägrade, då tvingades de jobba samtidigt som sådana som gärna hade haft någon sysselsättning inte fick jobba.

De uppgifter som erbjöds fanns i sysalen eller ute på gården. Inomhus sydde fångarna säckar och enkla kläder. De kläder som fångarna tilldelades var enligt Oleg av så dålig kvalitet att de redan efter en tvätt var så trådslitna att man såg dagen genom tyget.

Extraknäck i sysalen

Därför kunde de som jobbade i sysalen ibland förtjäna extra genom att sy upp kläder till rikare medfångar.

Det fanns sådana som fick tyg och pengar i paket hemifrån eller som på olika sätt, ibland genom hot, fick tyg av fångvaktarna.

Ute på gården satt fångarna och petade loss plastöverdraget från gamla elledningar. Det var ett hårt jobb.

Då det var kallt blev både fingrarna och elledningarna stelfrusna. Många fångar jobbade också med underhåll av fängelset. Rörmokare skötte avloppen, vissa städade, andra reparerade fönster eller målade väggarna i personalens lokaler. Arbetet var i praktiken oavlönat slavarbete, men det gav ändå lite omväxling.

Grunnar på hämnd

Då Oleg Michej blev fri efter sex år i fängelse kände han både vrede och hämndlust. Han hade förlorat sex viktiga år och sitt jobb.

- Jag ångrar att jag inte lämnade landet för tjugo år sedan, säger han nu, sex år efter att han lämnade fängelset.

För tillfället är han aktiv inom en grupp medborgaraktivister som hjälper fångar och deras anhöriga med juridiska och sociala frågor. Också det här arbetet är oavlönat, men det känns viktigt.