Frivilligorganisationerna i kläm i vård- och landskapsreformen: "Hur skriver du in i en Excel-tabell att den här människan fick ett gott liv?"
Varför måste vi ändra vår verksamhet och bli affärsinriktade firmor? Varför måste medborgarverksamhet bli en handelsvara? Verksamhetsledare Johanna Yliviitala på Österbottens socialpsykiatriska förening låter smått förtvivlad när hon analyserar frivilligorganisationernas framtid.
Frivilligarbete och talkoarbete är två grundbultar i det finska samhället. Men ingenting är bestående. Nu är det frivilligorganisationerna som blir tvungna att anpassa sig till de nya spelregler som vård- och landskapsreformen väntas föra med sig.
Rädsla
Valfriheten kräver att alla aktörer – offentliga, privata och tredje sektorn – har exakt samma utgångsläge när marknaden utvidgas inom social- och hälsovården. Det är en utmaning som heter duga för alla de frivilligorganisationer som sysslar med just sådan verksamhet.
- Om det går som man nu planerat så står vi där på samma streck med alla de stora företagen, konstaterar verksamhetsledare Johanna Yliviitala på Österbottens socialpsykiatriska förening.
Hon beskriver den känslan med ett ord: rädsla.
- Visst är man litet rädd. Rädd på det sättet att organisationerna långt fungerar utgående från mjuka värden. Vi har knappt några egna pengar, vi strävar inte heller efter vinst.
För låg profil
Det betyder ändå inte att det inte rör sig pengar i verksamheten. Många ideella organisationer – bland dem socialpsykiatriska föreningen – är i högsta grad också ute på marknaden.
- Visst rör det sig pengar i vår verksamhet, medger Johanna Yliviitala; upp till 90 procent kan betecknas som business.
Men i och med att föreningen inte drivs av kommersiella vinstintressen så har man kanske misslyckats i uppgiften att höja den egna profilen tillräckligt, funderar Yliviitala.
Business i det här fallet betyder ofta att kommunerna köper tjänster av organisationerna. I det här fallet Vasa stad.
Ogripbar reform
Vi avslutar intervjun utanför den mäktiga ortodoxa kyrkan i Vasa och förflyttar oss till en av de gamla träbyggnaderna på garnisonsområdet. Där finns en musikverkstad som föreningen driver tillsammans med staden. Innanför dörren hittar vi Marko Perälä; han är handledare för ett tjugotal klienter.
Den här dagen har han sällskap av Petri Keltaniemi och Marko Kivistö. Keltaniemi sköter rytmen när Kivistö sjunger och handledaren spelar gitarr.
Marko Perälä klär i ord den oro och ovisshet som långt präglar organisationsfältet just nu inför de avgörande besluten i riksdagen.
- Vi vet inte vad reformen betyder för oss som arbetar inom olika organisationer. Det här är så stort, så ogripbart…
Däremot är musikverkstaden i högsta grad konkret. Dit kommer man för att ha en fast punkt i tillvaron. För en del gäller det bara att ha en orsak att stiga upp på morgonen, för andra kan det vara en språngbräda ut i arbetslivet. Vad gäller den mätbara ekonomiska nyttan av verksamheten resonerar Marko Perälä så här:
- Det är ju inte så att de resultat vi uppnår behändigt går att placera in i en Excel-tabell. Hur skriver du in i tabellen att den här mänskan fick ett gott liv, frågar Perälä retoriskt.
Många frågetecken
Marko Perälä tror inte att just musikverkstaden hör till de verksamheter som kunde utvecklas till en business. Frågan är snarast enligt Perälä om kommunen eller framtidens landskap är villiga att betala för en verksamhet som inte på ett enkelt sätt kan sättas in i en Excel-tabell.
Både Perälä och Yliviitala säger nästan samtidigt det här angående framtiden:
- Det finns så många frågetecken.
Tidigare justitieministern Tuija Brax är kanske den som just nu är bäst insatt i detaljerna kring organisationernas framtid. Hon har skrivit en 100-sidig rapport om hur organisationerna inom social- och hälsovårdssektorn ska ta sig an framtiden.
Den dåliga nyheten enligt Brax är att det finns många problem.
- Den goda nyheten är att en del av dem kan lösas.
Bolag bevakar sina intressen
Det som Brax nu efterlyser av tredje sektorns organisationer är framförhållning; det finns ingen tid att förlora längre. Och det brådskar.
- Huvudproblemet är att veta var gränserna går, menar Tuija Brax. Man måste veta när man jobbar på en marknad. Då får man inte använda de ekonomiska bidragen från kommunerna eller från STEA.
STEA är förkortningen för social- och hälsoorganisationernas understödscentral. Det är via dem som tipsmedel delas ut till frivilligorganisationerna. Och det är uttryckligen på den här punkten som Tuija Brax uppmanar till noggrannhet och försiktighet.
- Vi vet redan att det finns företag som kommer att vara jättenoggranna, säger Brax när de bevakar sina intressen på den marknad som valfrihetslagen ska definiera.
Det som ingen exakt vet i det här skedet är såklart hur lagen kommer att se ut i slutändan. Saken har nu gått vidare från riksdagens social- och hälsovårdsutskott för behandling i grundlagsutskottet. Efter det är det riksdagen som fattar besluten.
Tuija Brax tror ändå inte att hälsojättarna till att börja med kommer att bränna särskilt mycket krut för att komma åt de små social- och hälsovårdsorganisationerna.
Aggressiv marknad
Utvecklingsdirektör Kristian Wahlbeck på Föreningen för mental hälsa i Finland är i sin tur bekymrad över utvecklingen. Det handlar alltså i praktiken om att göra skillnad mellan allmännyttig verksamhet och tjänsteproduktion.
- Jag är rädd för att de vinstdrivande företagen kommer att komma in på marknaden ganska aggressivt. Det betyder nog att de försöker tränga undan alla som de ser som konkurrenter, tror Wahlbeck.
Men det finns också en annan aspekt som oroar frivilligorganisationerna. Hur kommer kommunerna att agera i framtiden?
Den frågan är på allas läppar just nu. Och det finns en anledning till det.
- Många kommuner har skurit ner sina bidrag, somliga har slutat ge bidrag åt allmännyttiga föreningar i social- och hälsovårdssektorn, förklarar Kristian Wahlbeck.
Oginare kommuner
Den här trenden oroar föreningsfolket. För även om de kommunala bidragen inte nödvändigtvis alltid är särskilt stora så kan de vara helt avgörande för de mindre frivilligorganisationernas existens.
Bakgrunden till den allt mer ogina inställningen bland kommunerna är enligt Wahlbeck det upplägg som vård- och landskapsreformen bygger på.
- I och med vårdreformen kommer ansvaret för social- och hälsovård att flytta över till landskapet och då förlorar kommunerna intresset för att stöda verksamheten i den här sektorn.
Enligt utvecklingsdirektör Wahlbeck har redan flera social- och hälsovårdsnämnder meddelat att det inte blir mer bidrag i framtiden när landskapen tar över social- och hälsovården.
Och ingen vet i det här skedet hur landskapen agerar. De facto har man inte ens kunnat slå fast när det ordnas landskapsval.
Inga löften från omsorgsministern
Ansvarig minister, omsorgsminister Annika Saarikko (C) svarar så här på Spotlights fråga om kommunernas roll i framtiden:
I det här skedet kommer det alltså inga egentliga löften från ministerhåll, utan snarare förhoppningar om hur kommunerna borde agera om och när reformen blir av.
Den oro som organisationsfolket känner inför utmaningen att konkurrera mot starka kommersiella intressen kommenterar minister Saarikko så här:
Ja, huruvida värdegrund och kunskap räcker till på framtidens vårdmarknad är givetvis svårt att veta innan lagstiftningen godkänts och landskapsval ordnats.
De organisationer som jobbar inom social- och hälsovården engagerar många finländare:
Idealism som handelsvara
Direktör Anne Salovaara-Kero på Österbottens kriscenter Valo betonar uttryckligen värdegrunden i den verksamhet som den egna och andra ideella föreningar ägnar sig åt.
På Valo satsar man på snabbt krisstöd med så låga trösklar som möjligt.
- Frivilligarbete är ett värde i sig. Ofta på den tredje sektorn finns det någon slags ideologisk bakgrund, säger Salovaara-Kero.
Hon verkar inte riktigt tro att idealismen på riktigt kan hävda sig på de marknader som snart ska öppnas.
- Vi kan inte tävla på den fria marknaden. Hur ska man prissätta sådant som någon kommer och gör av fri vilja utan arvode, ideellt?
Det krassa svaret är att anpassa verksamheten till de nya spelreglerna så fort som möjligt, eller gå under.
På frågan, om reformen i värsta fall kan betyda dödsstöten för frivilligorganisationer, svarar utredaren Tuija Brax så här:
- Det kan göra det om man inte lär sig och förstår var man står i framtiden.
Läs mera: Tuija Brax rapport (på finska)
