Från barbie till bitch i en handvändning – medelåldern kommer inte ensam

Att vara en medelålders kvinna är som att irra runt i ett okänt landskap iklädd en osynlighetsmantel och hoppas på att övergångsåldern verkligen går över.

Häromdagen konstaterade min yngre son plötsligt att jag inte verkar vara lika argsint längre.

- Va? Jag, argsint?

- Ja, förut kunde du brusa upp för minsta lilla. Men nuförtiden är du mycket lugnare.

Sonens ord fick mig att rannsaka mig själv och fundera över de senaste tio åren, som de facto utgör halva hans liv.

Jag har alltid sett mig själv som utåtriktad och glad, positiv och sporrande, men kan det vara så att jag under en längre tid levt med en förvrängd självbild?

När jag blickar djupt in i spegeln kan jag (i ärlighetens namn) också se stunder av snabbt uppblossande irritation, tvärhet och trots.

Men jag måste ge min son rätt: Jag upplever att jag har blivit mer balanserad och mer harmonisk. Mer mig själv, helt enkelt.

Kanske jag har kommit in i en ny tid – efter mellantiden och övergångsåldern?

I SVT:s aktuella tvådelade serie ”Klimakteriet – det ska hända dig med” konstaterar en av de medverkande att övergångsåldern innebär att flickbruset försvinner ur kroppen.

Det känns verkligen som om det värsta bruset har lagt sig, och lättad noterar jag att det inträtt ett stoiskt lugn såväl i kroppen som i knoppen.

Bekräftelsebehovet har mattats av och fått ge vika för en självsäkerhet som andra eventuellt kan uppfatta som alltför rättfram, burdus eller kompromisslös.

Klimakteriet provocerar

Under hösten har man flitigt diskuterat och debatterat klimakteriet i olika medier – detta framför allt med anledning av SVT:s serie om klimakteriet.

I Expressen undrade kulturjournalisten Gunilla Brodrej varför vi ständigt måste prata om kvinnors kroppar. Enligt Brodrej skulle det vara otänkbart att göra ett motsvarande tv-program om den medelåldriga manskroppen och minskad testosteronproduktion.

För egen del är jag övertygad om att en dylik serie skulle behövas och uppskattas. Varför skulle inte män vara intresserade av att prata om sina åldrande kroppar precis som kvinnor?

I mitt sociala medieflöde har det till min stora förvåning funnits en påfallande irritation och upprördhet över detta plötsliga intresse för klimakteriet.

Klimakteriefrågan är uppenbarligen provocerande, och man kan ju undra vad det är som retar upp folk.

Kritiska röster har bl.a. höjts för att man i alltför hög grad talar om torra slemhinnor i underlivet och missar att ta tillfället i akt att fokusera på medelålders kvinnors underläge på arbetsmarknaden.

Eller att man bara ser övergångsåldern som en räcka problem och utmaningar, livskriser och uppbrott.

Kanske man i högre grad borde tala om det nya rörelseutrymmet och friheten som infinner sig när man inte längre är fertil och slipper ha en nyutsprungen förälskelse springande kring benen, som Gunilla Brodrej uttrycker det.

Lilla My i Barbamamas kropp

Jag klev rakt in i mellanåldern den dag jag fyllde 40.

I ett slag upphörde mensen (till min stora förvåning) och med ett visst vemod fick jag lov att acceptera tanken på att jag inte längre kunde bli gravid – även om det inte stod på dagordningen.

Min käre far höjde en skål och förkunnade att hans dotter nu blivit medelålders.

Medelålders vid 40 – det var en tanke jag hade svårt att förlika mig vid.

Så här i efterhand inser jag att jag som den första i min väninnekrets tog steget in i övergångsåldern.

Jag hör till de lyckligt lottade som inte upplevt några större besvärande fysiska omvälvningar och jag har inte känt mig tvungen att överväga om jag ska äta piller mot humörsvängningar och sömnproblem eller ha östrogenplåster mot nattsvettningar.

Även om det tonårsaktiga trotset kommer och går och jag allt som ofta känner mig som Lilla My i Barbamamas kropp.

Givetvis har min kropp genomgått en del mer eller mindre synliga förändringar under de senaste tio åren – ögon som kräver läsglasögon, oönskad hårväxt på olika ställen och bröst som gått från att vara häckande duvor till hängande flip-flops.

När jag var yngre sa alla att jag hade ett babyface. Länge trodde jag också att jag såg ovanligt ung ut för min ålder. Jag rodnade av förtjusning när damen i biljettluckan på tågstationen i Uppsala frågade mig om jag inte skulle ha studierabatt när jag nyss fyllt 30 … Jag vet, det är drygt tjugo år sedan!

Jag läste någonstans att vi 50+are ofta inbillar oss att vi är tjugofem år yngre än vi är på riktigt.

Är det måntro ett utslag av önsketänkande, eller är det snarare ett uttryck för att vår självuppfattning inte är i synk med vår kroppsliga erfarenhet?

Kanske det helt enkelt handlar om att vi i den västerländska kulturen (fortfarande och några XXL-och ålderstigna fotomodeller till trots) hyllar ungdomen och den skavankfria och smärta kroppen. Och att vi som passerat 50-strecket inbillar oss/hoppas att vi fortfarande hör till de ungdomligas skara.

I boken Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor svarar Bodil Jönsson bl.a. på frågan om hur man kan hålla ihop sitt jag över tid.

Hon påpekar att latinet har två ord för jag - idem och ipse.

Idem är ditt innersta jag, jagets kärna, det jag som känns som ett och samma hela livet igenom. Det är endast du som känner ditt idem.

Ipse står för den du är i relation till omvärlden - den du är i andras ögon, men också den du önskar dig vara i förhållande till andra. Ipse utgör med andra ord alla dina olika alias.

Bodil Jönsson konstaterar att vi lägger ner mycket energi på att hålla ihop vårt idem och att känna oss hemma i vår egen livsberättelse:

“Engagemanget ökar ju äldre vi blir. Detaljerna tappar i mening, det är sammanhangen vi är ute efter. Vilket också har att göra med att ju äldre vi blir, desto bättre blir vi på just sammanhang och desto sämre blir vi på detaljer.”

Nej, det går inte att pressa in Barbamama i Lilla Mys kropp.

Dags att konstatera att babyfacet fått ge vika för ett glansigt butterface och ett glåmigt bitterface, åtminstone vissa dagar.

Och att acceptera att inga krumelurpiller i världen kan släta ut rynkorna och vrida klockan tillbaka.

Inom mig bär jag mina tidigare
ansikten, som ett träd har sina
årsringar. Det är summan av dem
som är “jag”. Spegeln ser bara
mitt senaste ansikte, jag känner av
alla min tidigare.

Tomas Tranströmer

Klimakteriet är som att befinna sig i ett spökhus

Jag valde att fira min 50-årsdag med små gester. Inget partajande till småtimmarna med nostalgisk discomusik eller någon påkostad södernresa med hela familjen. Bara en bit mat tillsammans med mina närmaste.

Så här i efterhand undrar jag om jag omedvetet försökte släta över och dölja det faktum att jag fyllde 50.

Just då kändes det inte som ett stort steg, men så här några år senare inser jag att 50-årsdagen var en skiljelinje som snarare ter sig som ett svart streck på STOP-skylten än en linje ritad i vatten.

I boken Mellantid skriver den brittiska författaren Marina Benjamin om hur hon har svårt att bestämma sig för hur hon ska fira sin 50-årsdag. Familjen vill ha stor fest medan hon själv mest vill dra något gammalt över sig.

Många av hennes vänner har valt att göra fysiskt ansträngande och meditativa vandringsresor för att på ett närmast rituellt sätt gå in i ett nytt decennium och livsskede.

Mellantid är en personlig resa in i klimakteriets hjärta.

Efter att Marina Benjamin fick livmodern avlägsnad slungades hon utan förvarning rakt in i menopausen och medelåldern.

Det som följde var en tid av kaos och sorg:

”Klimakteriet är en subtraktion, i mitt fall fysiskt och hormonellt. Organ slutar att fungera eller tas bort och man förlorar saker, ungdomen, lystern, vigören, tiden, och det mesta av det får man aldrig tillbaka.”

Många kvinnor uppfattar klimakteriet som en mellantid – en tid i skarven mellan före och efter då man försöker orientera sig i en ny och okänd terräng. Som att befinna sig i ett spökhus på tivoli, konstaterar Marina Benjamin:

”Det är en kuslig plats, minerad med utomkroppsliga upplevelser och avslöjande ögonblick som blottar besvärliga insikter. Dessa orsakar i sin tur en sorts humörsvängningar och karuseller som inte upplevts sedan puberteten, men i mogen ålder leder de till en ostadig och svindlade balansgång: plötsligt vill du lägga ned allting, säga upp dig från jobbet, spränga ditt äktenskap i luften, lämna landet. Du flirtar med det extrema, stryker kring galenskapen.”

Så småningom hittar man trots allt både karta och kompass och med viss möda kan man lära sig att navigera i den skrämmande terrängen.

Men vad väntar en när man väl kommer ut ur tunneln, när övergångsåldern gått över?

Det talas mycket om vikten av att döstäda, om att sortera och rensa i bohaget inför ens hädangång så att de efterkommande slipper en massa extra stök.

Själv har jag noterat att jag under senare år i allt högre grad skalar av, väljer bort, renodlar och avstår – det gäller såväl materiella ting som mänskliga relationer.

Jag undrar om det på något sätt är kopplat till medel- och övergångsåldern?

I sin bok lyfter Marina Benjamin fram den franska författaren Colette och hennes självbiografiska bok La naissance du jour från år 1927.

Den då 54-åriga författaren skriver om hur hon ger männen och kärleken på båten och flyttar ut till en liten stuga vid den provensalska kusten för att ägna sig åt sina husdjur och sin trädgård.

La naissance du jour är en hyllning till det enkla livets nöjen och Marina Benjamin skriver att hon framför allt berörs av frågan om hur berikande det kan vara med mindre:

”Den frambesvärjer den estetiska belåtenheten över precis tillräckligt och inte mer, och även tjusningen i att göra sig av med sådant som inte är nödvändigt, inte bara skräpet som är lätt att kasta bort, utan det svåra: det vi klamrar oss fast vid för att det stöttar upp våra falska självbilder. Den fångar den sprittande glädjen av att befriad kliva ur en rörig hög med avlagda kvinnokläder.”

Det som sker mellan benen och mellan öronen

Det är givetvis viktigt att tala om den krackelerande och läckande kroppen, men för egen del är det som skett och sker mellan öronen långt mer viktigare än det som skett och sker mellan benen.

Blicken på den egna kroppen kolliderar ofta med andras blickar på den medelålders kroppen.

I yngre dagar kunde jag vara rädd för att bli utsatt för sexuella trakasserier om jag gick ensam ute på stan. Idag misstänker jag att de eventuella närgångna blickarna analyserar mig som ett potentiellt rånoffer.

De senaste åren har jag gjort en del semesterresor på egen hand – något som inte skulle ha fallit mig in för trettio år sedan.

Jag njuter av den osynlighetsmantel som verkar ha landat på mina axlar och som gör att jag får vara ifred när jag går ut och äter eller när jag går på konsert. Osynlighetsmanteln är både ett skydd och en sköld.

Samtidigt kan jag bli irriterad över att inte bli sedd där jag står i kön eller går över gatan. Ofta går folk in i mig eller tränger sig före. Och för att bli hörd måste jag ofta tala MED STORA BOKSTÄVER. Då skulle jag bra gärna kunna skaka av mig den där osynlighetsmanteln, men den verkar ha klistrat sig fast.

I programmet “Eftersnack” på Yle Vega den 9 november lyfte man fram en undersökning från Stanford Center of Longevity som visar att dagens 55-64-åringar blivit allt mer hemmabundna och antisociala.

Enligt forskarna är vi 50+-are inte lika villiga att engagera oss i vårt lokalsamhälle eller umgås med vänner och grannar som människor i vår ålder var för tjugo år sedan.

Istället för att ordna fester och träffas för olika spontana sammankomster väljer vi att gå på joga eller att cocoona hemma i soffan med att binga strömmade tv-serier och surfa runt på sociala medier.

Enligt forskare kan denna ensamhet i längden ha stora inverkningar på vår hälsa och framför allt på vår minneskapacitet. I det långa loppet kan ensamhet leda till för tidig död.

Den ofrivilligt ensamma nuckan

I essäboken Nuckan skriver den svenska författaren Malin Lindroth om en femtiotvåårig, barnlös och ofrivilligt ensam kvinnas längtan efter tvåsamhet och kärlek.

Med en stark vilja att ta tillbaka och befria ordet nucka och ge henne en röst skriver Lindroth om upprepade försök att bryta sig ur ett utanförskap som är befäst med skam och sociala stigmatiseringar. Om år av misströstan och missriktad omsorg.

Även om Lindroth hela sitt vuxna liv tampats med ensamheten ser hon att nuckskapet fick en ny och djupare nyans när hon fyllde femtio.

Många i hennes bekantskapskrets hyllade nu osynligheten som det bästa som kan hända en kvinna i medelåldern:

”Tänk, som äldre kvinna kan du gå in på en krog, beställa en öl och dricka den vid ensamt bord utan att någon bryr sig.”

Malin Lindroth konstaterar att det finns en föreställning om att kvinnan är som friast före puberteten och efter klimakteriet.

Men för en som kämpat med osynligheten hela sitt liv är det kanske inte lättnaden över att få dricka sin öl ifred som står högst på önskelistan.

Lyssna också på Bokpodden Hietanen & Henrikson som diskuterar Malin Lindroths bok Nuckan.

Osynlig i baren och på jobbet

Den åldrande kvinnokroppen är osynlig. Vi 50+are är helt enkelt inte attraktiva, varken på dejtingscenen eller i arbetslivet.

Kanske det handlar om att vi anses vara ofarliga, vi utgör inget hot mot någon och vi ses inte som konkurrenter om vare sig jobb eller partners.

I somras publicerade Finlands Näringsliv EK en undersökning om åldersdiskriminering i arbetslivet.

Enligt undersökningen upplever de flesta åldersrasism när man söker jobb. I första hand är det människor över 55 år som anser sig ha blivit utsatta för åldersdiskriminering. Kvinnor i något högre grad än män.

Många säger sig också ha upplevt åldersrasism på arbetsplatsen bland kolleger och kunder – då handlar det i första hand om kvinnor under 35 år.

Hur ser man då på oss 50+are som är i arbetslivet idag – ser man oss som en resurs eller som ett nödvändigt ont? Är vi mentorer med erfarenhet och kunskap i bagaget eller är vi bara farthinder för yngre förmågor på väg framåt i karriären?

Varken kvinnor eller män på 50+ är framtiden, knappast ens nuet. Och ofta får man finna sig i att bli bortvald, förbisedd, ratad och åsidosatt.

Den 1 september skrev redaktionschefen Anu Ubaud en kolumn i Helsingin Sanomat med rubriken ”Valmistaudumme z-sukupolveen, mutta tiedämmekö, mitä viisikymppinen haluaa työelämältä?” (i översättning till svenska: ”Vi förbereder oss för generation z, men vet vi vad femtioåringen vill ha ut av arbetslivet?”).

I kolumnen konstaterade Ubaud att alla vill känna att det arbete man utför är meningsfullt – vare sig man är 25 eller 55.

Får det vara ett pingisbord på kontoret, en svansviftande kontorshund eller veganska snacks?

Dagens arbetsgivare försöker på olika sätt locka duktigt folk födda på 1990-talet och då är trivsel och meningsfullhet trumfkort att slå i bordet.

Enligt Anu Ubaud talar vi mycket om hur man kan skapa förutsättningar för att få såväl generation y (födda på 1980-talet) som z (födda på 1990-talet) att trivas på jobbet, men mer sällan frågar vi oss vad de som är födda på 1950, -60 eller 70-talet vill få ut av arbetslivet.

Är det kanske kettlebells, boxningssäckar och schackbräden vi som räknas till generation x (födda på 1960- och -70-talet) önskar ha på våra arbetsplatser? Eller räcker det med en kaffeautomat, en ergonomiskt justerbar stol och ett välfyllt medicinskåp?

Enligt pensionsreformen som trädde i kraft ifjol är pensionsåldern bunden till ens födelseår. Samtidigt uppmuntras vi att jobba allt högre upp i åldrarna.

Jag har ungefär femton år kvar till min pension. År som jag hoppas få vara meningsfulla, givande och kreativa.

För egen del önskar jag att vi kan se nyttan av varandra och föra en konstruktiv dialog över generationsgränserna.

Respekt, lyhördhet och nyfikenhet är honnörsord i en sporrande tvåvägskommunikation.

Män på motorcykel och kvinnor i panterleggings

Kommen till mitten av sin levnads bana kan det kännas som om man stod i en nermörk skog utan att kunna orientera sig. Man känner sig nedstämd, orolig och uppgiven. Insikten om ens egen dödlighet slår ner som en plötslig insikt och skapar ångest.

Vad är meningen med livet, och vad ska jag göra med resten av mitt liv? Man börjar fundera över sina vägval i livet – om man valt rätt yrke och om man valt rätt livspartner.

Den kanadensiska psykologen och läkaren Elliott Jaques var den som år 1965 myntade begreppet ”medelålderskris” för denna period i livet då man tycker sig se allt i nytt ljus.

Män som drabbas av 40-årskris kanske köper en motorcykel (klassiskt och klyschigt) och bryter upp från ett äktenskap man anser gått i stå för att börja om på ny kula med en betydligt yngre kvinna.

Men vad gör vi kvinnor när varningsklockorna börjar blinka? Vi kanske gräver ner oss i trädgårdslandet, går på möbeltapetseringskurs, skaffar oss en hund och köper alltför tajta panterleggings?

Eller kanske vi gör som Ingrid i den norska författaren Nina Lykkes roman Nej och åter nej - flyttar in i en husbil och drar till kusten när den äkta mannen kärar ner sig i en betydligt yngre kollega.

För Ingrid handlar det om en radikal frigörelseprocess där hon rent konkret skapar ett avstånd till sitt tidigare liv.

Nej och åter nej är en underbart underhållande, medkännande, ironisk och svidande skildring av hur självbilden förändras när invanda mönster bryter samman.

Ingrid och hennes man Jan har varit gifta i tjugofem år och äktenskapet går på automatik. Parets två vuxna sönerna bor fortfarande hemma och beter sig som om de var ansvarslösa tonåringar.

Ingrid känner sig tom och trög. Läkaren ordinerar sömnmedel och hormonplåster mot övergångsbesvär, men piller och plåster till trots fortsätter Ingrid att känna sig nedstämd, olustig och omotiverad.

Jan blir befordrad till avdelningschef på sin arbetsplats medan Ingrid känner hur hennes arbetsmotivation dalar för var dag som hon står framför sin klass på skolan.

På en firmafest får Jan upp ögonen för coola Hanne, den eviga singelkvinnan som längtar efter att få barn. Förälskelsen är lika överrumplande som obönhörlig och oåterkallelig.

Ingrid beslutar sig för att flytta in i husbilen och lämna det gemensamma hemmet åt sitt öde för att starta om, på egna villkor.

Enligt uppgifter från Statistikcentralen är medelåldern för den första skilsmässan i Finland 40 år för kvinnor och 42 år för män.

Påfallande många par skiljer sig också när man närmar sig 50-strecket. Vid det laget har barnen flugit ur boet och man står där och tittar förbryllat på varandra. Och det man ser är inte alltid till belåtenhet.

Barbie kanske har förvandlats till en grinig och gnällig klimakteriebitch, medan Ken känner sig kantstött i sin virilitet.

Istället för att vänta ut/vädra ut alla frustrationer och hormonrubbningar väljer många att vända blad och gå vidare i livet – ofta med en ny partner.

För många är det en stor sorg och ett svek medan andra upplever lättnad och efterlängtad frihet.

Nej, medelåldern kommer inte ensam.

När uppgivenheten, förvirringen eller frustrationen är som värst kan man försöka sig på att rabbla upp sinnesrobönen för sig själv några gånger och se om det hjälper:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."