Rutinoperationen tog hennes systers liv: "Jag blir fortfarande förbluffad inför hennes otur"

Nina Westerback hade i tio års tid dragits med halsbesvär. I december 2015 opererades hennes tonsiller bort i en rutinoperation vid Vasa centralsjukhus. I komplikationerna som följde avled hon. För Ninas syster Maria har det varit viktigt att ta reda på allt om hur det kunde gå så fel.

Det är snart tre år sedan Nina dog. Hennes syster Maria Westerback virar en halsduk i vitt, rött och grönt runt halsen. Som motvikt till de svarta byxorna och den svarta jackan.

- Nina skulle inte vilja att vi gick omkring svartklädda, säger Maria.

Det är en återkommande tanke hos Maria. Vad Nina skulle ha velat och tyckt. Vad hon skulle ha sagt eller gjort.

Och på vem Nina var.

- Hon var snäll. Det är det första ordet jag tänker på. Och väldigt omtänksam. Därför var hon socionom, därför jobbade hon med barn och ungdomar, hon hade den förståelsen. Hon var mamma och sambo och höll på att renovera ett gammalt hus. Hon var mitt uppe i allt.

En tisdag i december

Tisdagen 8 december 2015 opererades Ninas tonsiller, eller halsmandlar, bort. Hon var 33 år gammal och frisk, men hade länge dragits med nästintill kroniska tonsillitbesvär.

Operationen önskade hon sig för att inte behöva ha ont i halsen som hon så ofta hade.

Nina skulle inte vilja att vi gick omkring svartklädda

Det är ett rutiningrepp och varje år utförs omkring 200 motsvarande operationer vid Vasa centralsjukhus. Också den här gången gick allting som det skulle, trodde man.

- Det finns inget i anteckningarna från operationen, och enligt läkarna själva finns det inget som tyder på att något skulle ha gått fel under operationen, säger Maria.

Nina var snäll, omtänksam och mitt uppe i livet, beskriver Maria

Nina förs från operationen på dagkirurgiska avdelningen till uppvak och stannar för observation tills hon blir hämtad och kommer hem till sin sambo och dotter i Vasa.

Ambulansfärd - med gasen i botten

Nina får inte lyfta eller anstränga sig efter operationen, och behöver därför hjälp med att sköta om sin lilla flicka.

Några dagar senare, på lördag 12 december, befinner hon sig därför hemma hos sina föräldrar i Närpes. Klockan närmar sig sju på kvällen och mormor och morfar passar barnbarnet då Nina plötsligt börjar blöda.

Ingen tror att det är något allvarligt fel då Nina börjar blöda några dagar efter sin operation.

Men blödning efter en tonsillektomi är inte ovanligt och därför tror ingen att det handlar om någon större fara. Inte Nina heller, säger Maria.

- Hon tänkte först att "ja, det här är sådant som kan hända, det sa de ju på sjukhuset".

Då blödningen inte upphörde ringde man ändå efter ambulans. Nödcentralsoperatören gav ambulansen utryckningskod C, den lägsta graden av tre då man klassar hur brådskande uppdrag det handlar om.

Väl på plats konstaterar förstavårdarna ändå att det finns skäl att åka iväg genast och under färden mot Vasa klassas uppdraget upp ytterligare, från B till A.

- Jag har förstått att det var gasen i botten som gällde under en del av sträckan, säger Maria.

Avgörande minuter

Nina har förlorat rätt mycket blod, under ambulansfärden omkring en liter. Hennes eget blodtryck har därför sjunkit.

Det bidrar möjligen till att blödningen upphör, bara några minuter före ambulansen är framme vid Vasa centralsjukhus. Det här är minutrar som Maria har grubblat över många gånger.

- Spontant tänker man ju att "oj vad bra att det slutar blöda", men i det här fallet borde det ha fortsatt blöda några minuter till.

Om Ninas blödning fortfarande hade pågått hade man nämligen kunnat se varifrån den kom, hittat skadan och åtgärdat den genom diatermi. Då bränner man vävnad eller blodkärl som skadats vid operation.

- Det är tydligen så, det här har jag fått förklarat för mig, att det egentligen inte är möjligt att göra något om man inte ser varifrån det blöder eller har blött. Man måste se stället, man kan inte gå in på måfå och peta omkring.

I det här fallet borde det ha fortsatt blöda några minuter till

Nu syns inget alarmerande då man undersöker Ninas hals och svalg. Hon tas för säkerhets skull ändå in för observation under natten.

Hennes hemoglobinvärde, som legat på 130 före operationen är nu nere på 106. Det här räknas ändå inte som en så alarmerande nedgång att man skulle behöva ge henne extra blod.

Då hon småningom även kan äta och dricka och ingen ny blödning uppstår bedömer man att Nina kan skrivas ut, redan följande dag.

Plötsligt är det för sent

Nina är trött, men vilar i hemmet i Vasa. Det är måndag och sambon har tagit ledigt för att sköta om parets dotter.

Systrarna skickar textmeddelanden till varandra, för Nina ska inte prata så mycket att det anstränger halsen.

- Det var tal om att det var sista dagen att skicka julkort med tvåans post och det röda kuvertet. Jag hade födelsedag dessutom.

Så där skrev Nina och Maria till varandra, fram och tillbaka. Redan nästa dag, tisdag 15 december, är allt plötsligt för sent.

- Det var där vid halv åtta på morgonen. Sambon har berättat att Nina hostade till lite och då började det blöda på nytt.

Den här gången är blödningen genast mycket kraftig. Sambon hämtar ispåsar och ringer samtidigt 112.

Samtalet till nödcentralen inleds klockan 07.41 och klockan 07.52 är ambulansen framme vid Ninas adress. Men Nina har nyss förlorat medvetandet och då man inser graden av allvar kallas fler enheter till platsen.

- Nina blödde massivt och jag har förstått i efterskott, via en docent i Kuopio som har uttalat sig i fallet, att det var ett smärre mirakel att de fick henne intuberad där på platsen.

Tack vare att återupplivningsarbetet och intuberingen lyckas så förs Nina till sjukhuset, och även den här gången går ambulansen med ilfart.

- Det var för sent i alla fall, det vet vi nu. Men allt skulle annars ha upphört där i lägenheten.

Visste vart det bar

På Vasa centralsjukhus stod ett team redo att operera Nina i samma stund som hon kom in.

Under operationen upptäcks den skada som Nina har, vid det här laget en en centimeter stor skada i kapseln där tonsillen legat, nere mot svalget.

Det var för sent i alla fall, det vet vi nu

Kirurgen lyckas också åtgärda skadan och Nina förs till intensivvårdsavdelningen. Hon är fortfarande medvetslös.

- Då satt vi där då, säger Maria.

Ingen vet exakt hur länge Ninas hjärna har varit utan syre. Återupplivningsarbetet i lägenheten har varit kaotiskt och all fokus har satts på att rädda hennes liv, inte på att föra exakta anteckningar.

Minst tio minuter handlar det ändå om.

- På avdelningen sa de till oss att man måste vänta några dagar och se vart det börjar bära. Men kan man tolka papper så förstår man att de nog visste redan samma dag, eller senast följande dag, vart det bär.

Lika klart var det inte för Ninas familj.

- Vi hade ju hopp om att det här fixar hon nog. Jag tänkte att hon klarar sig, för hon är ju stark. Ung och stark och grundfrisk.

"Mirakel kan ju ske"

Mellan hopp och förtvivlan är ett slitet uttryck, men likväl är det här som Ninas anhöriga befinner sig under de här decemberdagarna.

- På torsdag 17 december säger en läkare att enligt hans erfarenhet så går det inte. Att det finns ingen väg tillbaka.

Ljus och mörker. Mörker och ljus. Dagarna på sjukhuset är svåra för Ninas anhöriga.

Maria vet att hon förstod vad läkaren sagt. Men budskapet ville inte nå helt fram.

- Ännu under fredagen hade jag något slags hopp kvar, att kanske ändå. Mirakel kan ju ske.

Vartefter minuterna och timmarna tickar framåt inser familjen ändå att allt hopp faktiskt är ute. Lördag 19 december 2015 förklaras Nina vara hjärndöd.

- Då fann vi oss stående och diskuterade organdonation. Och det visste vi ju att Nina var för. Och det är vi väl alla, så fast hon inte skulle ha sagt något skulle vi säkert ha gått med på det. Lite tröst får man kanske i det att hon kunde hjälpa fem personer, eller mer, med sina organ.

Flera år av frågor och svar

Snart tre år senare sitter Maria Westerback med en rad mappar fulla med papper framför sig. Behovet av att ta reda på allt som går att få reda på om omständigheterna kring Ninas död har varit starkt hos henne.

- Jag bara måste få reda på allt för att förstå hur det kunde gå såhär.

Och:

- Sedan det här så har ledstjärnan nog varit att vi kunde inte rädda Nina, men vi kan försöka se till att det inte händer någon annan. Det är det enda jag har som mål här.

Det känns viktigt för Maria att Ninas död inte var förgäves.

Processen och arbetet med att samla information har löpt parallellt med sorgen. Men precis som sorgen kan byta skepnad leder också varje pusselbit av ny kunskap till att tankarna, åsikterna och känslorna förändras.

Vissa dagar känns hon så nära

Den som hade frågat Maria om Ninas operation för tre, två eller ett år sedan hade fått ett annat svar än vad man får av henne idag.

Hon minns också att hon under en tid ville avråda alla från att någonsin lägga sig på operationsbordet, idag har tankarna nyanserats.

- Idag kan jag tänka att man på något vis har ett ansvar också att inte skrämma upp andra. Att inte säga åt andra att de aldrig ska gå på en operation bara med det här som facit.

Inget vårdfel

Varken inom förstavården eller vid Vasa centralsjukhus begicks något vårdfel i Ninas fall, och det har utretts av alla tänkbara parter.

Vid sjukhuset har man noggrant gått igenom fallet, liksom vid Valvira och Patientförsäkringscentralen.

Utomstående experter inom öron- näsa- och halsmedicin har granskat uppgifterna och gjort samma bedömning.

Under alla delar av vårdkedjan har man handlat i enlighet med god vårdpraxis och vid inget tillfälle hade vårdpersonalen kunnat förväntas ana att det hela skulle sluta såsom det gjorde.

- Det bästa dokument som jag har fått är en bedömning från en professor emeritus i Åbo som skriver att med stor sannolikhet har det gått till så att ett blodkärl har skadats under operationen, men det har man inte upptäckt för att blodkärlet har dragit sig in i muskulaturen. Allt har sett bra ut och det har inte funnits något skäl att misstänka att något är på tok, säger Maria.

Maria är noga med att påpeka att hon inte beskyller någon för det som skett under operationen.

- Det skulle ju ha varit ett vårdfel om man skulle ha sett att något gått på tok, men sedan inte ha gjort något åt det. Men om man inte visste att något hänt så kan man ju inte göra något åt det.

Gråzon

Maria har sökt och fått många svar under de tre år som gått sedan Ninas död. Men det finns fler frågor hon fortfarande önskar svar på.

Man är jätteensam när man ska börja gräva i något sådant här

Hon känner en stor frustration över att man som anhörig i ett sådant här fall inte egentligen kan veta vart man kan gå med sina frågor.

- Man är ensam, man är jätteensam när man ska börja gräva i något sådant här och det tar jättemycket energi.

All information som finns att få är dessutom ytterst fragmentarisk.

- Min magkänsla säger att om man är förpassad till google så är det inte bra. Man borde inte själv behöva ringa till olika instanser för att få höra att det här kan jag svara på, men det andra måste du fråga någon annan om. Man blir hopplöst bollad från en lucka till en annan.

Idag vet Maria att allvarliga blödningar efter en tonsillektomi är en känd risk. Omkring en patient av 30 000 dör till följd av sådana sekundärblödningar.

- Men om man ska gå på operation finns det inte egentligen uppgifter samlat så att man kan bilda sig en uppfattning om vilka riskerna är.

Lekman i okänd sfär

Idag önskar Maria att det skulle finnas någon helt oberoende part att vända sig till.

- Det skulle behövas någon som inte har någon förbindelse till sjukhuset. Patientombudsmannen sitter ju ändå på sjukhuset och är med i den dagliga verksamheten där. Det skulle behöva finnas en mera oberoende person som skulle kunna lotsa en. Någon som kan säga vad man behöver ifrågasätta, vad man behöver ställa för frågor, och var man kan få hjälp.

I december har det gått tre år sedan Maria miste sin syster.

Enligt Maria blir det annars lätt att man blir kvar med en misstänksamhet. För som lekman är sjukhuset och hela vårdapparaten en ytterst främmande sfär.

- Ett tag var jag något slags konspirationsteoretiker och började fundera att är det faktiskt såhär? Finns det något annat här, eller håller de varandra om ryggen allihopa?

Att utgången av operationen skulle bli Ninas död gick inte på något vis att föreställa sig.

- Skulle det ha varit en bilolycka skulle jag ha haft en egen kontaktyta till det hela, jag skulle ha förstått att om man kör för fort på en hal väg så kan det sluta illa.

Orimlighetsprincip

Kontentan av allt, tre år senare, kan för Maria kokas ner till två ord. Orimlighet. Och otur.

- Det fanns ingen som på något vis alls kunde tänka sig att det skulle gå såhär tragiskt. Det är en väldigt konsekvent kör (inom vården) som säger så.

Eftersom inga vårdfel konstaterats fanns heller ingen grund för Ninas närmaste att beviljas någon ersättning. Däremot täcktes begravningskostnaderna enligt ett beslut från Patientförsäkringscentralen.

- Det här beviljades enligt en orimlighetsprincip. Hade det varit en hjärtoperation hade man inte beviljats något, för då är det mer sannolikt att det går fel. Det här är nästan den enda upprättelsen man kan få i det här läget.

Känns det för dig som om det går att acceptera de här slutsatserna?

- Vissa dagar ja och vissa dagar nej.

Maria och Nina Westerback.

Nina är nära

Det händer fortfarande att Maria får höra eller läsa något nytt, någon pusselbit av information någonstans ifrån. Hjärnan kör igång på nytt och så omprövas helhetsbilden om och om igen. Det är tungt. Liksom sorgen.

- Vissa dagar känns hon så nära.

Andra och annorlunda dagar kommer också.

- Hon hade behövts här. Jag kommer inte över den här tanken att hon skulle ha behövts här. Med sin dotter.

Vid sidan om all fakta, klinisk vetenskap och fallbeskrivningar som Maria plöjt igenom får hon acceptera att logiken inte är allt. Saknaden efter systern fungerar inte så.

- Jag har tänkt mycket på hur man bara kan försvinna. Vart far man, var är hon? Var det ett misstag att hon togs, eller är det så att en människa bara har en viss tid redan när hon föds och sedan tas den här människan bort när den tiden är ute? Ja, det går inte att endast tänka kliniskt eller logiskt här, jag har fått ompröva massor av mina egna tankar.

Nina hade behövts här hos oss, säger Maria.

Och så var det då den där oturen. Nina skulle ju egentligen inte alls ha behövt den där operationen. Istället blev det just hennes operation som ledde till katastrofala komplikationer, då 30 000 andra opererade klarar sig bra.

- Det finns inte ens ord för det här, men den här oturen. Jag blir fortfarande förbluffad över hennes otur. Hur kan hon ha sådan otur? Där blir jag nog ännu tyst.

Den här artikeln bygger på en intervju med Maria Westerback, med tillstånd från de övriga närmast anhöriga.

Som källmaterial har även ingått omfattande dokumentation och ett flertal myndighetsutlåtanden kring fallet i fråga.

Maria Westerback förlorade sin syster Nina Westerback i en rutinoperation del 1

10:11

Maria Westerback förlorade sin syster Nina Westerback i en rutinoperation del 2

9:29