15-åriga Robin sköts ihjäl utanför hemmet i Stockholm – mamman Carolina kämpar för att skjutningarna i förorten ska stoppas

De kriminella skjutningarna i Sverige har ökat igen och på söndag samlas mammorna till en manifestation mot det dödliga våldet. Carolina Sinisalo kämpar för att mordet på hennes son Robin inte bara ska bli en siffra i statistiken, utan att politiker och polisen börjar ta skjutningarna på allvar.

En vinterdag för knappt tre år sedan gick bröderna Robin och Alejandro Sinisalo ut på gården för att röka.

De hör att någon annan kommer vid dörren och plötsligt riktar en maskerad man ett vapen mot Alejandro.

Robin försökte skydda sin storebror, men blev själv träffad av ett skott i huvudet. Han dog genast.

Alejandro försökte fly från platsen men förövaren kom efter och träffade Alejandro med fyra skott. I två månader låg han på sjukhus i koma och svävade mellan liv och död.

Han överlevde, men är förlamad från midjan neråt och sitter i rullstol.

- Världen rasade ihop. Någon har skjutit mina barn, det går inte att föreställa sig det. Det går inte att beskriva med ord. Jag trodde inte ens att det var sant först, jag trodde att ungarna drev med mig, berättar brödernas mamma Carolina Sinisalo.

Carolina var på bröllopsresa med sin man i Las Vegas i USA då hon fick beskedet om skjutningarna via telefon.

- Som mamma till tonårskillar så är det klart att man tänker att de kan hamna i bråk, tjafs, slagsmål och sådana saker. Men en sådan här händelse kunde jag aldrig tänka mig. Robin var 15 år. Han var världens snällaste. Han gjorde aldrig någonting till någon.

Gärningsmannen är fortfarande på fri fot

Carolina sitter hemma i soffan i Stockholmsförorten Akalla och berättar om Robin. Familjen bor kvar i samma lägenhet där Robin växte upp.

Ovanför soffan hänger en stor tavla av Robin och på ett litet bord brinner ett ljus intill ett fotografi av Robin. På en hylla står Robins urna med askan av hans brända kropp.

Carolina berättar att han älskade musik och att han brukade träna i en konditionssal, det var hela familjens hobby. En liten tid innan mordet hade han träffat en flicka och han var störtförälskad.

- Tankarna går, för mördaren är ju där ute någonstans. Men hade jag varit rädd hade jag inte blivit en offentlig person. Jag kan inte låta det här ta över mitt liv och jag tänker inte låta dem vinna heller.

Polisen har inte fått fast gärningsmannen och det fanns aldrig några spår att gå efter. Carolina uppmanade barnens kompisar att komma till henne och berätta ifall de visste någonting och så skulle hon föra det vidare till polisen.

- Då står bara mitt namn på polisens papper, inte deras. Då behöver ingen annan riskera sina liv, för tyvärr är det det man gör när man talar med polisen.

Han kommer inte hem, trots att jag väntar på honom varje kväll

Men utredningarna ledde ingen vart. Polisen konstaterade ändå att det inte fanns någon kriminell koppling.

Carolina Sinisalo hoppas att det skulle bli möjligt att vittna anonymt då det gäller mord, för att fler mördare ska bli dömda. I dag leder endast ungefär 30 procent av morden till åtal.

De kriminella skjutningarna ökar igen i Sverige

På söndag ska flera mammor till dem som blivit skjutna samlas till en manifestation på Sergels torg i Stockholm. Carolina är en av dem som ska hålla tal där.

- Vi måste visa att det räcker nu. Problemen är inte bara våra problem, utan det är ett problem för hela Sverige. Politikerna måste börja ta den här frågan på allvar.

De senaste veckorna har antalet skjutningar i Sverige ökat igen. Tidigare i veckan dog två bröder i Sundbyberg i Stockholm.

I fjol dog 26 unga män i åldern 15-29 år i skjutningar och det var det högsta antalet på trettio år. 2016 dog 19 unga män och 2015 dog 23 unga män.

Hittills i år har 36 personer dött i skjutningar, men det finns ingen särskild statistik för just unga män.

Oftast är det droger, vapenhandel och konflikter mellan kriminella gäng som ligger bakom skjutningarna.

Vid ytterdörren finns fortfarande spår av en av kulorna som borrade sig in i träplanket. Den hemska händelsen är hela tiden närvarande

Carolina vill att samhället ska få upp ögonen för att skjutningarna i förorten faktiskt är fråga om mord.

Hon menar att det nu verkar finnas en uppfattning om att det är okej att kriminella skjuter på varandra och i sociala medier skriver folk okänsligt om de skjutna unga männen.

- De var någons son, någons bror, någons vän. Och vi måste ändra synen att mord skulle vara okej för att de är kriminella. Mord är aldrig okej!

Folk i förorten får klara sig själva, ingen bryr sig

Carolina har startat organisationen Fuck våldet som arbetar för att förebygga våld. Sonen Alejandro, som skottskadades, föreläser också.

Carolina önskar att politikerna startar en särskild kommission som skulle ta sig an de kriminella skjutningarna. Vapenlagarna behöver ändras, det behövs fler poliser och fler kameror, räknar Carolina upp.

- Men vi måste också sätta resurser på tullen. Det är inte så att Ica säljer vapen här, utan de kommer någonstans ifrån och det måste politikerna ta på allvar.

Carolina talar också om de särskilda problemen som finns i förorterna. Många bor trångt och ungdomarna orkar helt enkelt inte vara hemma då de inte har en egen plats att vara på.

Mycket av servicen flyttar bort från förorten och mötesplatser som funnits för ungdomar stängs.

Hon säger att det känns som om de som bor i förorten är instängda i den och att varken politiker eller andra svenskar bryr sig eller har någon kontakt med dem.

- Vi ingår inte i Sverige längre och det är det farligaste som kan hända.

“Det här är ingenting som ett piller kan bota”

Carolina Sinisalo flyttade till Sverige från Björneborg med sina föräldrar i början av 1980-talet. Då var hon fyra år och familjen bosatte sig i Rinkeby, en annan förort i närheten av Akalla.

Här i nordvästra Stockholm har Carolina växt upp, bildat familj och fått fyra barn.

- Vi har börjat prata om att kanske flytta, men det är jättesvårt att lämna, för det är här Robins hem var. Det är här han är. Jag både vill och inte vill. Det är här Robin finns.

Vid ytterdörren finns fortfarande spår av en av kulorna som borrade sig in i träplanket. Den hemska händelsen är hela tiden närvarande och Carolina har inte sovit ordentligt på tre år.

- Jag har ju fått antidepressiva och jag har fått hjälp mot sömnen, men det hjälper inte. För det här är ingenting som ett piller kan bota. Han kommer inte hem, trots att jag väntar på honom varje kväll.

Många har försökt säga att det är dags för Carolina att gå vidare i livet och att hon måste tänka på sina andra barn, som alla snart är vuxna.

- Men hur ska jag gå vidare då ett av mina barn fattas? Det går inte att bara stänga av en sådan känsla. Jag kommer nog att vänta på honom resten av mitt liv.