Filmrecension: Creed II – Rocky och Drago återförenas i serien som vägrar gå ner för räkning
På ett makalöst sätt har Sylvester Stallone lyckats hålla liv i sin genombrottsroll från 1976. Och genom årtiondena har storyn om boxaren från Philadelphia vuxit till att bli en fascinerande tidsspegel.
För ett par år sedan gick det ett sus genom filmvärlden när Sylvester Stallone INTE belönades med en Oscar för sin insats som den åldrade boxaren Rocky i Ryan Cooglers Creed (2015).
Det var nämligen många som tyckte att det varit på sin plats att belöna en rolltolkning som mognat och försetts med en viss patina utan att för den skull tappa livsgnistan.
När Creed II nu går upp på repertoaren är det antagligen få som tror på en ny nominering. Men det är säkerligen ännu färre som bryr sig – för en viss grupp är det här inte en film i vanlig bemärkelse, utan ett fenomen och en hämningslös nostalgitripp.
Jag hör tveklöst till den gruppen.
When two worlds collide
När vi återser Apollo Creeds son Adonis (Michael B. Jordan) är han regerande världsmästare i tungviktsboxning, förälskad i sångerskan Bianca (Tessa Thompson) och bästis med sin gamle mentor Rocky Balboa (Sylvester Stallone).
Men säg den lycka som varar för evigt. Ett hotfullt moln tornar nämligen upp sig i öst där en ny stjärna (Florian Munteanu) är på frammarsch i ringarna. Stor, stark och beredd att tänja på reglerna.
Trimmad av en far (Dolph Lundgren) som hungrar efter en ljusare framtid för sin son än den han själv har bakom sig. En man som bättre än någon annan vet vad det innebär att förlora en avgörande match.
En man som vet hur det känns att bli förödmjukad och förskjuten.
En man som heter Drago.
Mellan två tidsepoker
Jag må vara hur härdad som helst, men första gången jag inser vem som är på väg att slå sig tillbaka in i historien är det svårt att inte känna ett sug i maggropen.
Och när de gyllene bokstäverna D-R-A-G-O avtecknar sig mot det röda tyget på unge Viktors mantel är luften lika laddad som när Astrid Lindgrens Mio möter riddar Kato i den stora slutstriden.
En kittlande känsla av spänd förväntan.
Det är inte utan att man hör ekot av den hurrande åttiotalspubliken och den klassiska repliken: "I must break you". Ok - det är faktiskt mer än ett eko eftersom samma replik återkommer i något modifierad form.
Poängen är ändå att min reaktion är helt irrationell. För även om mötet mellan Rocky och Drago i Rocky IV (1985) är en klassiker så har det inget att göra med högklassiga filmiska kvaliteter.
Nej, Rocky IV har etsat sig fast i filmhistorien för att den vid sidan av Top Gun (1986) kom att personifiera den glammigaste och mest högljudda bilden av 1980-talets amerikanska hybris.
En film som framstod mera som ett propagandapaket i musikvideotappning än ett renodlat actiondrama. Och som utgjorde en total motsats till den första Rocky-filmen där arbetargrabben slår sig uppåt på klasstegen i ett grådaskigt 1970-tal.
Så vilken världsbild landar vi i denna gång?
Fäder och söner
Det starkaste intrycket av Creed II är en air av trötthet och brustna illusioner. Ljuset är grådaskigt, miljöerna halvsunkiga, de döda närvarande i sin frånvaro.
De forna kombatanterna har tillåtits bli äldre, strävare, tyngre. De har formats av omständigheterna, präglats av känslorna som åren mejslat fram i dem.
Rocky andas förlust och melankoli, Drago drivs av bitterhet och ilska.
Av det glassiga åttiotalet återstår ingenting och man tror Rocky när han säger att han är en man som lever i det förflutna.
Glädjande nog stannar filmmakarna inte permanent i det som varit utan låter nästa generation ta vid med sin rytm, musik, bakgrund. Och även om machostuket hänger kvar, smärta är något man måste tåla och lojalitet väger tyngre än något annat, är det uppenbart att både Adonis och Viktor är mjukare än sina föregångare.
Ingendera mår bra av den press som läggs på dem. Båda vill bara bli accepterade och älskade - vare sig de vinner eller förlorar.
Hög nostalgifaktor
Det finns de som tycker att nostalgitrippen i Creed II blir alltför påtaglig, men personligen simmar jag glatt i havet av hänvisningar.
Referenser som vid sidan av själva upplägget vävs in i repliker, bildvinklar, tonfall, musikval och träningsmontage. För visst måste det ingå ett sådant i en riktig Rocky-film.
Och även om det fortfarande finns kvar en fläkt av tron på den amerikanska drömmens överlägsenhet och hoppet om att denna kan förverkligas med rå styrka, riktiga män och rätt värderingar så har nyanserna blivit fler.
Plötsligt passar den gamla generationen inte alls in i den värld de själva skapat. Plötsligt känns det helt ok att sympatisera med motståndaren.
Och kanske är det just det som genom åren förblivit sig likt i sagan om Rocky - förkärleken för the underdog. För den som slår ur underläge, den som har mycket att förlora men ännu mer att vinna.
