Poeten Athena Farrokhzad: "Det är svårt att skriva i ett människofientligt samhälle"

Tidigare i höst omvandlade Svenska Dagbladet ett nätdrev mot Athena Farrokhzads poesi till en kulturdebatt. Nyligen gästade hon Helsingfors för att hålla en en workshop om skrivande som kamp och arkiv över det otänkbara.

– Jag har alltid försökt göra litteraturen till en ensemble-konstform, säger den svenska poeten Athena Farrokhzad.

Under teaterfestivalen Baltic Circle besökte hon Helsingfors för att leda en workshop om att utmana idén skrivandets ensamhet, och istället fokusera på hur man kan röra sig från en individuell erfarenhet till kollektiv estetik.

– Hur gör man intima, enskilda upplevelser av våld, trauma och kamp till något som låter sig förmedlas från många människor till andra människor? Jag är väldigt intresserad av den rörelsen, säger Farrokhzad.

Att benämna smärtan, men också utopin, är viktigt för Farrokhzad, och enligt henne finns den utopiska potentialen just i kollektiviserandet av erfarenheter.

– Jag kommer från både en litterär och en aktivistisk tradition,och där den största och sista insikten är att man bara kan göra det man kan göra i kraft av sin gemenskap, säger Farrokhzad.

Skriva med och genom andra

För Farrokhzad har det alltid varit ett projekt att försöka implementera den erfarenheten i sitt konstnärliga arbete.

– Att skriva tillsammans med andra har varit en bättre skrivskola än alla universitetsstudier och författarskolor, säger Farrokhzad.

Begäret efter det kollektiva syns också i hur Farrokhzads skrivande är intertextuellt – hon går ständigt i dialog med andra författares texter i sitt skrivande.

– Jag tänker på mig själv som en läsare, och på min litterära verksamhet som en läsares skrivande, säger Farrokhzad, och tillägger:

Det finns så sjukt mycket saker skrivna. Det är bara dumt att tänka att jag i varje givet ögonblick ska uppfinna nya sätt att säga saker som Lorca eller Inger Christensen redan har sagt – även om man förstås alltid strävar efter det.

Athena Farrokhzad

Hon tillägger en annan viktig orsak till att hon gärna talar genom andra är att hon ofta får tillgång till rum som andra poeter som representerar samma kamper som hon inte får.

Förklädd kulturdebatt

Tidigare i höst figurerade Farrokhzads intertextualitet i svensk dagspress efter att hennes dikt “Brev till Europa”, som hon skrivit på uppdrag av den slovenska poesifestivalen “Days of Poetry and Wine” och Allianz Kulturstiftung, publicerats av ett flertal europeiska tidningar.

Dikten är en parafras, alltså en omtolkning, av den amerikanska beatpoeten Allen Ginsbergs dikt “America” från 1956, där han som ung, queer kommunistisk jude adresserar USA som imperiets hjärta.

– När jag fick uppdraget tyckte jag det kändes roligt att som ung, icke-vit, queer kvinna och kommunist i Europa göra samma sak som Ginsberg, säger Farrokhzad.

Du älskar Aristoteles, men du hatar greker.
Du älskar att räkna, men du hatar araber.
Du älskar Sigbjørns dikter, men du hatar samer.
Du älskar att pynta balkongen, men du hatar dina grannar.
Du älskar handklovar, men du hatar sex.
Europa, vad ska komma efter dig?

Ur "Brev till Europa" av Athena Farrokhzad.

Trots att Farrokhzads dikt är öppen med sitt ursprung (den innehåller raden: “Europa, jag läste Allen Ginsberg som barn, jag erkänner allt”) valde Erik van der Heeg – högerdebattör som tidgare bl.a. delat Nordiska motståndsrörelsens propaganda och skrivit texter om vilka beteenden som kan klassas som "svenska" – att på sin Facebooksida anklaga Farrokhzad för plagiat, och för att “appropriera västerländsk kultur”, i ett inlägg som följdes av hatiska kommentarer.

Kort därpå publicerade Svenska dagbladet en artikel (inlogg krävs) där de intervjuat kulturjournalister och forskare för att utreda huruvida dikten kunde betraktas som plagiat eller inte – trots att parafrasen är en etablerad litterär metod som figurerar i litteraturen titt som tätt.

Det väckte i sin tur stora protester bland ett flertal kulturutövare, som ifrågasatte SvD:s beslut att presentera ett tydligt rasistiskt påhopp som seriös litteraturkritik.

Enligt Farrokhzad själv visar SvD:s agerande hur det politiska klimatet i Sverige förskjutits, till den grad att högern besitter mediemonopol.

– Det handlar inte om att det på riktigt skulle råda okunskap på SvD:s kultursidor om vad en parafras är, det handlar om vem som har rätt att leva på den här kontinenten, säger Farrokhzad.

Poesi och aktivism

Konstnärligt skapande och politisk kamp hänger tätt samman för Farrokhzad, men hon gör också en tydlig åtskillnad dem emellan.

– Aktivism är allt du inte kan skriva på ditt CV, det kan inte föras tillbaka på en enda person utan handlar om många människors längtan. Både skrivandet och aktivismen handlar om organisering – organisera ord eller organisera kroppar – men aktivismen innebär oftast helt andra, fysiska risker än skrivandet, säger Farrokhzad.

Den här relationen utforskades också under Farrokhzads workshop i Helsingfors, som arrangerades av teatergruppen Blaue Frau och gick under rubriken “Writing as a means of struggle / Writing as an archive of the unthinkable”.

Det vill säga: skrivande som kamp och skrivande som arkiv över det otänkbara – alltså det som är svårt att formulera för att det antingen är för våldsamt eller för utopiskt.

– Det handlar om att låta politiska kamper äga rum i ens text, om att skriva för att delta i kampen om vilka narrativ som får existera i världen och om skrivande som kamp i bemärkelsen att det är svårt att skriva, säger Farrokhzad.

Vad är det svåraste med att skriva i det samhälle vi har idag?

– Det samma som gör det svårt att leva - och då tillhör ändå vi den mest privilegierade promillen av världens befolkning. Men det är svårt att leva i ett samhälle som är organiserat efter fundamentalt människofientliga världen som konkurrens, profit och ett omhuldande av styrka, säger Farrokhzad, och tillägger:

Livet i det här samhället är, för oss, i bästa fall utmattningsdepression. För många andra är det i bästa fall överlevnad.

Athena Farrokhzad

Allt det gör skrivandets villkor pissiga, konstaterar Farrokhzad, men tillägger att det ofta också känns som världens mest bortskämda yrke.

Vad kan då skrivandet i en sån värld vara i bästa fall?

– Det är framförallt inte bara en sak. Skrivandet kan i bästa fall vara tröst och igenkänning, eller uppvigling och agitation, eller kunskapsinhämtning, eller ett ogiltigförklarande av världen så som man trodde sig känna den, säger Farrokhzad.