Vems är felet när de finlandssvenska teatersalongerna gapar tomma?

När Lilla Teaterns konstnärliga ledare Marina Meinander skrev sin senaste post på Facebook lät det nästan som ett rop på hjälp.

Hon skriver:

– Vi har inte mer än 10 föreställningar kvar och det finns ännu gott om plats. Vad beror det på att vi inte har köer som sträcker sig runt kvarteret?

Och så fortsätter hon:

– Jag hör gärna era tankar. Det finns nämligen få saker som är så meningslösa som att göra teater för en halvtom salong. Var klämmer skon?

Branding

Hon fick många svar. Väldigt många. Allt från goda råd till uppgivna kommentarer. Men var det de svaren hon hade velat höra eller hade behövt?

Hon fick i alla fall en hel del ögonöppnare. Till exempel om branding. Hon tycker att det rentav är genant att hon måste medge att hon inte kan det. Jag har än så länge inte lyckats skapa ett tydligt brand, säger hon.

– Det finns en rädsla att profilera sig för mycket och jaga bort alla andra. Det krävs ett jävla mod att göra det, tillägger hon.

Recensionerna

Och sen det här med recensionerna. Även om "kritikerna har hyllat den till skyarna", den aktuella pjäsen Maria Brauns äktenskap, är det inte slutsålt i Lilla Teaterns salong.

Den gamla sanningen, har man fått lyckade recensioner i Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat säljer en pjäs som smort, tycks inte stämma längre. Snarare tvärtom.

– En bra recension har inte längre den positiva effekten som den har haft tidigare, men en dålig recension avskräcker totalt, säger Marina.

Tidningen Ny Tids chefredaktör Janne Wass har också engagerat sig i diskussionen på Facebook. Han tycker att det numera talas mindre om de klassiska recensionerna.

– När vi skriver mera essäistiska recensioner får vi helt klart mera uppmärksamhet, säger han.

Men han vill också lyfta upp ett annat problem. Han tycker sig ha sett en större rörelse mot en mera ideologisk recensionsstil. Yngre recensenter vill matcha pjäsen mot diskussionerna som förs utanför teaterrummen.

– Det här irriterar teatermakarna. Eftersom en sådan recension inte bara är en resumé för konsumenterna utan också vill skapa en diskussion.

Repertoaren

En annan fråga som diskuteras flitigt just nu är repertoarvalet. Vad är det vi spelar och för vem är det tänkt? Om vi tar oss en titt på de aktuella pjäser som spelas på svenska i Helsingfors just nu ser det ut så här:

På Lilla Teatern är det alltså Maria Brauns äktenskap. En pjäs efter en film av den tyska regissören Rainer Werner Fassbinder från 1979. Teater Viirus spelar Den stora elden, en nyskriven pjäs av den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennig.

På Universum kan man se ett samarbete mellan Sirius Teatern, Klockriketeatern och Teater Mestola. Där spelar man också tyskt. En Klassiker av Peter Weiss från år 1964 med en mycket otymplig titel:

Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade, för enkelhetens skull talar man om Mordet på Marat eller Marat/Sade.

Väcker de intresse hos publiken? En rundringning till teatrarna visar att ingen av pjäserna har särskilt mycket publik.

Inte heller Svenska Teatern spelar för fulla salonger den här hösten. Inte en enda föreställning är slutsåld fram till julen. Inte ens den hypade musikalen Chess.

Janne Wass citerar en finsk kritiker när han säger:

– Någon sa att det råder en enorm brist på samhälls- och samtidskommenterade pjäser just nu.

En bubbla

Marina Meinander är avväpnande ärlig när hon talar om Lilla Teaterns val att sätta upp Maria Brauns äktenskap:

– Det var kanske ett litet naivt repertoarval. Jag ville tro på att om vi gör ett solitt innehåll och en helgjuten konstnärlig produkt att det skulle gå vägen.

Robin Sundberg, verksamhetsledare för Hangö teaterträff, upprörs av sådana kommentarer. Han upplevde liknande när han var producent för Klockriketeatern.

– Man är inne i en bubbla. Allt är jättebra som man håller på med, tycker de inblandade. Men ibland måste man ta ett steg bakåt och titta på sitt verk på avstånd.

Han kommenterar också det slentrianmässiga i att ge publiken skulden. Att det är publiken som sviker.

– Det är aldrig konstnärens fel. Det är alltid någon annans fel.

Alla de intervjuade är för övrigt överens om att man är dålig på att marknadsföra sin teater och sin repertoar. Och att nå ut med reklam till publiken.

Alla tycker också att det görs för mycket teater på svenska i huvudstadsregionen. Publiken räcker helt enkelt inte till. Så enkelt är det.

Subkultur kontra masskultur

Författaren och teaterarbetaren Malin Kivelä har sin egen syn på problematiken.

– Finlandssvensk kultur kan aldrig bli masskultur. Man tror gärna man är större än man egentligen är. Det beror på de rådande strukturerna vi får verka i. Och som fungerar bra.

Med det menar hon de olika finansieringsmodellerna för kultur i Svenskfinland. Att det finns ett tätt nät av stödfunktioner. Konsten kan frodas, men...

– Man ska vara medveten om det. Och förhålla sig realistiskt till det. Som konstnär måste man se sig själv i spegeln. Allt jag gör kommer inte att vara en bestseller. Men all konst behöver inte heller vara det.

Och så kommer det en hälsning till Marina Meinander:

– Du kan inte få allt. Om du väljer en sådan pjäs, så måste du kanske acceptera att massorna inte hittar den. Men det betyder inte att det var ett misslyckande.

Men det är Marina som får ha sista ordet:

– Jag är lycklig över att vi gör Maria Brauns äktenskap eftersom jag tror att konst intresserar när den är angelägen. Jag är också lycklig över de positiva recensionerna, men jag är jätteolycklig att så många väljer att bli utan den här teaterupplevelsen.