När änglarna blev skandal – de här fördomsfria kyrkomålningarna från 1970-talet blev den lilla kommunen Toivakkas största sevärdhet

Jesus trumpetbyxor och exceptionella änglar förorsakade en unik konstskandal i Finland. Fick man faktiskt porträttera bibliska figurer på det sättet, och i kyrkan till råga på allt? När striden var som häftigast låste kyrkoherden dörrarna, men konstnärens flinka hjälpreda tog sig in i kyrkan över taket och släppte in konstnären för att fullborda sitt arbete.

Hur ser en ängel ut? Hur återger man Jesus? Eller Adam och Eva för den delen? De här tankarna kretsar i konstnärens huvud då han fått som uppgift att restaurera kyrkomålningarna i sin hemförsamling. Han börjar läsa Bibeln.

Toivakka kommun nära Jyväskylä var i en besvärlig situation år 1972: kyrkan behövde renoveras utan dröjsmål, men det fanns inga pengar.

Den fattiga församlingen hade tur. De fick en enda offert, som dessutom råkade vara mycket förmånlig: restaureringen kunde genomföras till priset av 5 000 mark. Offerten gavs av den då 37-åriga lokala konstnären Pellervo Lukumies, som hade studerat på Ateneum.

Raskt påbörjade konstnären sitt arbete. För att kunna sitta eller ligga och måla uppe vid taket byggde han en ställning.

När kyrkoherden såg hur restaureringsarbetet hade kommit igång blev han inte glad – snarare förfasad.

Det hade tydligen skett ett missförstånd.

Kyrkoherden hade antagit att Lukumies skulle återställa de ursprungliga takmålningarna som hade gjorts av Alvar Aalto på 1920-talet till sin forna prakt. Men Lukumies hade gjort något helt annat, och kyrkoherden gav order om att arbetet skulle avbrytas omedelbart. För säkerhets skull låste han dörrarna och förbjöd konstnären att återvända till kyrkan.

Men Lukumies hade en vig assistent som klättrade upp på kyrkans tak, tog sig in i byggnaden via klocktornet, och öppnade dörrarna åt konstnären som sedan ihärdigt fortsatte sitt arbete.

Min mening är att återge världens olika folk som änglar, men i en sådan form som människorna är i dag.

― Pellervo Lukumies, Helsingin Sanomat 10.9.1972

Det centrala var hur Lukumies hade formulerat sin offert:

Kuviot vanhalta pohjalta, aiheiltaan ja hengeltään persoonani mukaan.

Fritt översatt: Mönstren bygger på de gamla, men motiven och karaktären i enlighet med min personlighet.

Lukumies studerade Bibeln och baserade varje målning på ett noggrant utvalt avsnitt. Arbetet var viktigt för honom, han om någon kände kyrkan väl eftersom hans egen pappa hade varit en långvarig och omtyckt kyrkoherde just här.

Den numera pensionerade kyrkoherden gav sonen sitt stöd och hjälpte honom att hitta lämpliga detaljer och symboler till målningarna. Ett exempel är symbolerna på Jesus mantel; de hänvisar till Jesu uppståndelse.

När kyrkans tak hade målats föregående gång, det vill säga på 1920-talet, hade Alvar Aalto valt Golgatasvart som färg för att enligt egen utsago hämta natten till kyrkan. Det kyrkliga budskapet hade alltså förkunnats under ett mörkt – ja, rent ut sagt dystert – tak i femtio års tid.

Nu väntade något helt annat.

Tvisten delade församlingens medlemmar och började så småningom vara intressant på en nationell nivå.

Helsingin Sanomat besökte Toivakka i september 1972 för att ta reda på mera om den omtalade renoveringen. Reportern intervjuade Lukumies, som beskrev sin vision så här: "Min mening är att återge världens olika folk som änglar, men i en sådan form som människorna är i dag."

Trots att kyrkans plötsliga omvandling förorsakade en chock för många kyrkobesökare i början, blev allt fler församlingsmedlemmar sakta men säkert positivt inställda till den nya, ljusa kyrkosalen. Några medlemmar i kyrkofullmäktige sade till tidningen att "vi har fått nog av att titta på djävular och urlakade änglar."

Det ska också noteras att Alvar Aaltos målningsarbete hade varit det tredje renoveringsprojektet i ordningen i Toivakka kyrka, men hans alster ansågs inte vara så pass värdefulla att de skulle behöva bevaras.

I Helsingin Sanomats artikel ansåg Nationalmuseets arkitekt att det var sällsynt att en konstnär "så gott som gratis ville dekorera kyrkan på sin hemort", och uppmanade andra församlingar att låta den "lokala stämpeln" synas i kyrkorna; "det här arbetet bör man värdesätta."

I slutet av artikeln vågar reportern sig på att spå framtiden. "Den här maktkampen lär vinnas av konstnären, och Toivakka kyrka blir en sevärdhet för turister, utan like i Finland."

Och precis så gick det.

Kyrkoherden gav inte efter en tum och satte hela sitt rykte på spel. Till slut förlorade han den avgörande omröstningen i ärendet. Han sade upp sig och flyttade bort från orten.

Efter en lång paus öppnades Toivakka kyrka åter för publiken i december 1973.

Varje person som påstår sig vara genuint intresserad av finsk konsthistoria bör besöka Toivakka kyrka åtminstone en gång i sitt liv.

― Otso Kantokorpi, Kirkko ja kaupunki, 2017

Jag förhåller mig mycket respektfullt till kyrkobyggnaden. Gud bor ändå inte i handbyggda tempel. Jag gjorde bilderna för människoögat. De behövs inte för att stödja Gud. Han består ändå.

― Pellervo Lukumies, i brochyren för Toivakka kyrka från år 1990

Det är juni 2018, och den 80-åriga Pellervo Lukumies sitter på bänken i den bekanta kyrkan och minns Uppenbarelsebokens beskrivning av en jublande församling som anländer till himlen.

– Texten sade att den bestod av alla folk, klaner, härstamningar och språk...

Konstnären letar efter ord, och sjunker in i sina tankar. Under årens lopp har han åtskilliga gånger återgett händelserna för journalister. Nu börjar kanske åldern ta ut sin rätt.

– Inte kunde jag föreställa mig att en ängel skulle vara vit som bomull, utan snarare så lik en människa som bara möjligt, säger han.

I över 40 år har änglarna i Toivakka varit klädda i indisk sari, traditionell romsk dräkt, och haft drag från Egypten eller Kina. Den blonda ängeln Kati Josefiina bär designerboots och hatt. Alla har vingar.

Redan tidigt började kristna dekorera sina helgedomar med bilder. Under medeltiden målades det också bilder i de finländska kyrkorna, men de täcktes under reformationen eller under det nyklassicistiska 1700-1800-talet.

Toivakka kan alltså anses vara en del av ett kontinuum. Samtidigt så är kyrkan helt unik med sin speciella tolkning av Bibeln. Trots att Lukumies först och främst förverkligade målningarna för sin egen församling att beundra, lockar de besökare från både när och fjärran.

När konstkritikern Otso Kantokorpi besökte Toivakka kyrka år 2017 blev han djupt imponerad. Han beskrev sin upplevelse i tidningen Kirkko ja kaupunki, fritt översatt, så här:

"Trots att jag jobbat med bildkonst under hela min karriär, och trott att jag sett allt som jag behöver se, så är jag ganska så häpen efter att jag i år besökte Toivakka kyrka för första gången. Jag rekommenderar starkt att varje person som påstår sig vara genuint intresserad av finsk konsthistoria besöker Toivakka kyrka åtminstone en gång i sitt liv."

För ett par veckor sedan hade vi en gäst här från Malawi. Gästen var alldeles upphetsad. Pellervo Lukumies har sagt att alla folk, stammar och språk finns här i kyrkan, och denna gäst upplevde att så var fallet – han kom från Afrika och såg sina stambröder här.

― Timo Siukonen, Toivakka

I augusti 2018 nås vi av ett sorgebud: Lukumies har avlidit.

I konstnärens nekrolog begrundar Toivakkas nuvarande kyrkoherde Panu Partanen det arv som 1970-talets omsusade restaureringsarbete lämnade efter sig:

"Lukumies konst är en spegel av den värld som vi ännu inte förstår, trots att den redan finns omkring oss. Alla folk, stammar, raser, minoriteter och språk är Guds folk och lika mycket värda."

Även Toivakkabon Timo Siukonen har intervjuats för den här artikeln. Intervjun kan ses i avsnitt 2 av Egenlands andra säsong.

Översättning: John Stark

7 min

Takmålningarna i Toivakka kyrka - Spela upp på Arenan