NHL-kolumnen: Slutspelet hotar försvinna för bland andra Crosby och McDavid som kalkonen från tallriken – ifall vi skall tro ”lagen” om thanksgiving

I går firade USA tacksägelsedag. Förutom ett frossande i kalkonkött och pumpapaj, så finns det en massa andra traditioner och regler som hör ihop med thanksgiving. En av de oskrivna lagarna, som har föga att göra med Mayflower och pilgrimar, är att NHL-klubbarna som befinner sig på fel sida om slutspelssträcket också stannar där. Sura puckar Sidney och Connor?

Myten lever segt vidare.

När en fjärdedel av NHL-säsongen är avklarad och USA sätter sig ner för att masskonsumera mat och hylla holländska pilgrimar (Kanada firar thanksgiving i mitten av oktober) gäller det att befinna sig på rätt sida om slutspelssträcket. Annars är det kört.

Granskas det här sammanhanget mellan ishockey och fyradagarshelgen lite noggrannare, så har det en del saftigt kött på benen. Förra säsongen var visserligen ett lågvättenmärke för tacksägelseregeln då endast 69 procent av de slutliga playofflagen – eller 11 av 16 – fanns ”med” redan i det här skedet.

Genomsnittet under de senaste åren är ändå hela 78 procent. 13 av 16 säsongen 2013-2014, 13/16 2014-15, 12/16 2015-16 och 13 av16 säsongen 2016-2017.

En säsong som sticker ut är den för 10 år sedan: 2008-2009. Då var alla åtta östra konferensens slutliga slutspelslag på rätt sida om sträcket redan den näst sista torsdagen i november.

Så visst finns det skäl att ha lite besvär med matsmältningen under helgen om det egna laget agerat mera som en yr vildkalkon än en jägare under säsongens första fjärdedel.

Och ser man på den frekvent använda panikknappen gällande tränarbyten under de senaste dagarna, så tycks thanksgiving-regeln också noteras i klubbkontorens hörnrum.

Överraskarna i öst – skall formen hålla?

Columbus, Tampa Bay, Toronto, Buffalo, N.Y. Rangers, Washington, Boston och Montreal är för närvarande på väg mot slutspel i östra konferensen. En ganska oväntad trio sticker ut.

Inför säsongen var de flesta överens om att New York Rangers är mitt i en nystart och behöver några år för att komma igen. Montreals lagbygge verkade ohjälpligt tunt och byggmästaren Marc Bergevin var en tönt. Buffalo är helt sitt eget kapitel.

"Efter sju torra år är Buffalos spel en fröjd för ögat"

Sabres har varit hela ligans skamfläck i flera säsonger och sett ut som en organisation i fullständig kaos. Buffalo har inte sett en vår med hockey sedan 2011. Lagets spelmoraliska själ, centern Ryan O’Reilly, meddelade under förra säsongen att han tappat lusten för hockey i norra New York och vill bort.

Nu finns han i St.Louis Blues – långa vägar på fel sida om sträcket.

Samtidigt har Sabres, med den från Carolina inhandlade måltjuven Jeff Skinner och attitydmässigt pånyttfödde lagkaptenen Jack Eichel som ledande resultatproducenter, varit ett positivt utropstecken. Och superlöftet Rasmus Dahlin fungerar som ett officiellt startskott på en ny era.

Äntligen får också lagets speltidskung Rasmus Ristolainen uppleva glädjen av att spela i ett vinnande lag. ”Rasse” är poängmässigt Sabres bästa back med 2 + 10 (20:e bland ligans backar). Båda målen har dessutom varit matchvinnande burar.

Buffalo ligger nu på direkt slutspelsplats i Atlantic-divisionen med 30 poäng efter 14 segrar på 22 matcher. Med wildcard-perspektiv är det hela sju poäng till första laget utanför, Carolina.

Mot Buffalo i slutspel talar närmast den negativa corsi-procenten: 49,28 ( skott för jämfört med skott mot). Det betyder alltså att motståndarna skapat mera chanser än Sabres. 19 lag ligger före Buffalo i den statistiken – tio av dem i öst.

New York Rangers måste väl köra in i väggen?

Och apropå corsi-procent: New York Rangers är sämst i öst och fjärde sämst i hela ligan baserat på den fördjupande statistiska analysen med 45, 96. Motståndarna har skapat hela 159 chanser mer än Rangers på 22 matcher, eller drygt sju chanser per match i medeltal.

Trots det har Manhattans hockeykämpar lyckats vinna 12 av sina 22 första matcher och producera en knappt positiv målskillnad: 68-65. För närvarande räcker det till andra plats i Metropolitan.

Det är ändå jämnt så det förslår i Metropolitan och att Rangers skulle hålla sig bland de tre första och lägga vantarna på en direkt slutspelsplats verkar orealistiskt. Åtminstone Washington susar förbi.

Dessutom skulle jag vara färdig att satsa pengar på att Pittsburgh, trots en verkligt trög start, inte finns bakom Rangers när aprilsolen stiger. Blir det ett wildcard-race så har Rangers ligans corsi-etta, Carolina Hurricanes, stora stygga Philadelphia samt lokalkonkurrenterna Islanders och New Jersey i faggorna i den egna divisionen.

Och så ser energigeneratorn Montreal Canadiens våldsamt bra ut i Atlantic.

Vive les Habitants – tillbaka i slutspelet?

Tvärtemot till vad så många trodde (kanske även undertecknad) så har Montreals på förhand sett svaga spelartrupp levererat stort.

Unge fartmaskinen Max Domi är en dynamitladdning och återfinns bland de tio bästa i NHL:s poängliga (11 + 15 på 22 matcher), problembarnet Jonathan Drouin har verkligen hittat hem, ”vagabonden” Tomas Tatar trivs som fisken i vattnet, målsprutan & rivjärnet Brendan Gallagher leverera match efter match och Jeff Petry har blivit en tvättäkta första back.

Då har jag inte nämnt ”världens bästa målvakt” Carey Price, som haft svåra säsonger och igen den här säsongen spelat ordentligt under sin potential. Ändå är Canadiens på slutspelsplats. Om och när Price får spelet att stämma i längre perioder så blir Habs extremt svåra att slå.

Som socker på botten finns så klart en kvartett alldeles ypperliga finländare.

Habs kommande franchise-spelare, 18-åringen Jesperi Kotkaniemi, har slagit alla med häpnad och axlat rollen som center i NHL galant. 3+9 och smarta grejer på löpande band – en storstjärna i görningen.

Artturi Lehkonen bär ett ”A” på bröstet vilket visar hans inställning. Han kan fortfarande bli mycket, mycket bättre, men i sin roll som energispelare i Kotkaniemis kedja visar han gnista och gör matchvinnande grejer kväll efter kväll.

”Finnlinans” tredje medlem Joel Armia gick på en verkligt beklaglig skada som håller honom borta ett gott tag. Innan det hann Björneborgskillen bli en viktig del av Canadiens energiska spelmaskin.

Och så finns Antti Niemi där som andra val i mål. Stanley Cup-vinnaren från 2010 har trots en blygsam räddningsprocent vunnit fyra av sina sex spelade matcher. Att stoppa de rätta puckarna har alltid varit den oskäligt hårt kritiserade Niemis starkaste sida.

Montreal är för övrigt sjätte i ligans corsi-statistik: 52,5 procent och +86 i skapade chanser.

Hissen upp och ner

Ur överraskningstrion kommer alltså Rangers att rasa, medan både Buffalo och Montreal antagligen är med i kampen hela vägen – stolpe ut eller in avgör.

Av lagen som nu är utanför kommer nog Pittsburgh igen, precis som ifjol. Kanadensaren Sidney Crosby kan fira grannens tacksägelsehelg med ro i sinnet – pingvinerna hittar alltid hem.

Columbus och Boston är för bra för att bli utanför, medan Florida precis som Rangers inte har något i slutspelet att skaffa den här våren heller.

Grymt svårtippad kamp att vänta om de två wildcard-platserna mellan Buffalo, Montreal, Carolina, Philadelphia, New Jersey och N.Y. Islanders.

Rakare rör i väst

Nashville, Minnesota, Winnipeg, Calgary, San José, Anaheim, Colorado och Dallas är lagen i väst som för tillfället finns på en slutspelsplats. Inga överraskningar här.

Egentligen bara ett lag i gruppen som inte borde ha i slutspelet att göra: Anaheim Ducks. Laget ligger 252 målchanser på minus efter 23 matcher och det ger ligans näst sämsta corsi-procent 44,21.

Ducks har en coach i Randy Carlyle vars bästa före datum har gått ut för länge, länge sedan och en kärngrupp av spelare med Ryan Getzlaf i spetsen som inte heller riktigt hör till år 2019.

Tvångsrepliken är att Getzlaf fortfarande hör till ligans bästa spelare när han är på spelhumör. ”När han är på spelhumör” säger väl det mesta om killen med en årslön på 9,25 miljoner lokala dollar.

Mycket osannolikt att Anaheim får njuta av ankor på fruset vatten i vår.

Vilket lag är det då som fyller den tomma slutspelsrutan – Edmonton?

Kan Hitchcock föda ett lag kring ”världens bästa spelare”?

Oilers är NHL:s stora mysterium. ”The GM did it” är väl enda svaret på vem som tagit livet av en potentiell Stanley Cup-vinnares möjligheter till framgång gång på gång. Nu kan det hända att Peter Chiarelli äntligen träffat rätt – kanske till och med två flugor med en smäll.

Kickandet av coachen Todd McLellan nu och inte vid jul var ett bra beslut. McLellan hade inget mera att ge laget.

Att Chiarelli ersatte McLellen med uråldrige buttergubben Ken Hitchcock verkade de första fem sekunderna efter nyheten som en ny blunder. Med lite djupare eftertanke kan det ha varit just det vad Oilers behöver.

Hitchcock är inte en spelsättsmässigt lika föråldrad coach som tidigare nämnda Randy Carlyle. Den nyutnämnde Oilers-coachens största styrka är ändå att få ordning på spelets struktur. Och det kan vara precis vad doktorn ordinerar för Connor McDavids stödtrupper.

Faktum är det att den dag McDavid får lite flankstöd i spelet så börjar Oilers vinna mer matcher än förlora.

Dagen ifråga kan komma snabbt och det är faktiskt bara två poäng upp till Anaheim och tredje placering i Pacific – dessutom med två matcher mindre spelat.

Connor McDavid kan därmed unna sig lite avslappnad kvalitetstid under helgen, som då visserligen inte är en helg i Alberta, Kanada – slutspelssträcket finns inom räckhåll.

Arizona är utmanaren

Vancouvers pigga höst har kört in i väggen och realismen tar över – trots den kommande storstjärnan Elias Pettersons fantastiska debutsäsong. Chicagos nybygge är inte i balans. Vegas har lysande corsi-procent, men ineffektivitet förstör säsongen. St.Louis och Los Angeles är i ännu högre grad än Anaheim byggda för en tid som gått.

Arizona Coyotes däremot ser för det mesta väldigt bra ut. Spelet är blixtrande snabbt, poängproduktionen är utbredd på en stor grupp spelare och effektiviteten är som en kopia av Vegas ifjol. Corsi-procenten 50,87 är bara svagt positiv (+25 i skapade chanser), men ändå sjunde bäst i väst.

Dessutom har Vegas i Antti Raanta – skadad just nu – en av ligans absolut bästa målvakter och den svenska backduon Oliver Ekman-Larsson, Niklas Hjalmarsson är två verkliga klippor i försvaret.
Kaptenen Ekman-Larsson är också en världsback offensivt.

Edmonton Oilers eller Arizona Coytotes – där har vi det åttonde playofflaget i västra konferensen. De övriga sju finns med redan nu, inte kanske på sina slutgiltiga placeringar, men nog i slutspelet.

De lutar väl då mot att mellan 12 och 14 lag håller sina positioner. Och håller samtidigt lagen om thanksgiving vid liv.

Ännu en grej: Mikko Koskinen , också bekant som ”kolmen metrin Koskinen”, har lite i skuggan tagit ett grepp om jobbet som första val i Edmonton.

Fem segrar på sju matcher är rätt så ordentligt bättre än den tilltänkta målvaktsettan Cam Talbots fem segrar på fjorton matcher.

Källor: corsica.hockey, hockeyreference.com, nhl.com, quanthockey.com