Bokrecensioner: En oväntad dag, knytkalas, prinsessor, rymmarhund och sovdags – här är några av höstens finlandssvenska bilderböcker

Vi tar en titt på en del av de senaste finlandssvenska bilderböckerna och hittar massor av djur, både trötta och pigga och sådana som pratar och som inte gör det, och prinsessor.

En soppa på kanin och grönsaker

Asger Albjerg (text) och Peik Bäckström (ill.) – En lycklig dag (Litorale)

Jan-Magnus heter en skolpojken som ofta låter sina tankar vandra. En dag på skolbussen ser han en vit kanin och märker att den sprungit från sin ägare, en liten flicka. Sånt går inte för sig på en buss och när den ovänliga busschauffören kastar ut henne ur bussen, stiger han också ut med hennes kanin i famnen.

Det kommer att ändra hans planer för dagen på ett överraskande sätt. Så börjar vad som ska bli en minnesvärd dag i Asger Albjergs kapitelbok i bilderboksformat, En lycklig dag.

Orsaken till att flickan Yasmin tagit sin kanin med sig på bussen är att hennes farbror hotat göra kaninsoppa på Kasper, som kaninen heter. Och det hotet lägger sin skugga över hela dagen.

Mat är ett tema som går som en röd tråd genom berättelsen liksom påminnelsen om att man inte ska döma folk efter första intrycket och att man ska välja sina ord. Ord sagda på skämt kan missförstås. Men här finns kanske lite väl många dödshot mot kaniner för att det ska kännas riktigt mysigt.

En lycklig dag är en vindlande berättelse där berättaren ofta blandar sig i och kommenterar. Det gör berättelsen lite pladdrig. De insprängda anekdoterna bromsar upp styrfarten. Läsaren vill skynda, men det gör inte berättelsen.

Tilltalet blir direkt, så om boken läses högt så bli berättelsenivåerna många och stämningen lite gammaldags sagoaktig. Lite mindre avvikelser hade gjort äventyret lättare att följa.

I slutet lägger sig de olika berättelsetrådarna tillrätta och En lycklig dag visar sig handla om konsten att lyssna, öppna sig och leva sig in i andras situation. Och Jan-Magnus och hans familj får lära sig att Yasmins familj har en alldeles särskild orsak att fira en väntad gäst.

Bilderna av Peik Bäckström är roliga och ställvis både groteska och tankeväckande. Uppslaget som inramas av människor på flykt ger en viktig dimension till berättelsen. Peik Bäckström illustrerar med naivistisk och samtidigt realistisk touch.

Anna Dönsberg

Alla får och kan göra kalasmat

Monica Vikström-Jokela (text) och Johanna Sjöström (ill.) – Bärtil och knytkalaset (Fontana Media)

Monica Vikström-Jokelas fjärde bilderbok om fåret Bärtil och hans vänner baserar sig på tv-serien Kocka på! som visats i BUU-klubben på Yle Fem. Både tv-serien och boken är en del av kampanjen med samma namn, som vill uppmuntra föräldrar, barn och pedagoger till att smaka på och laga mat på ett lekfullt sätt.

Eventuellt kan någon reagera på att en ingrediens till Pudeln Pipsas picknickrullader är en karaktär i boken.

Boken är en enkelt uppbyggd berättelse om vänskap och i synnerhet gemenskap. En klassisk fabel med slutkläm, där syftet är att få barn att tycka mat och matlagning är roligt.

Karaktärerna, alla djur med tillskrivna egenskaper, är spralliga och glada. Om problem uppstår har någon av dem en enkel lösning. Det hela är snällt och okomplicerat.

Samtidigt blir det tydligt att boken är en del av en kampanj. Fokus ligger inte på berättelsen, utan på budskapet.

Bärtil och knytkalaset handlar om att fira Alla grisars dag genom ett knytkalas - och där ingår både att lära sig vad ett knytkalas är, och hur man ska komma överens när man äter många tillsammans. Någon vill ha sin mat för sig själv och hävdar att en annans godsaker är äckliga.

Ett sådant dilemma är vardag för många vuxna som gör mat åt eller äter tillsammans med barn. Men problemet blir inte långvarigt. Bärtil och hans vänner visar att det kan bli kalasmat av allt.

De extra detaljerna kring boken bildar en intressant helhet. Med boken följer nämligen både recept och en sångtext med länk till Bärtil och Isa Gris musikvideo.

Recepten, gjorda av kocken Michael Björklund, är snabblagade och varierande, lekfulla och rätt så tidsenliga. Exempelvis är många recept vegetariska och uppmuntrar till att göra mat av blast och stjälkar, vilket utmärker både en medvetenhet om och ett ansvarstagande i miljöpåverkan.

Eventuellt kan någon reagera på att en ingrediens till Pudeln Pipsas picknickrullader är en karaktär i boken.

Illustrationerna är berättande i all sin enkelhet. I stället för att konkretisera eller framkalla en mycket detaljrik omgivning som karaktärerna befinner sig i, ett grepp som blir allt vanligare bland barnboksillustratörer, lägger illustratören Johanna Sjöström fokus på
karaktärsgestaltningen.

Bilderna är färgglada och trevliga med tydliga detaljer och gester. De är varken vågade eller unika, men behöver heller inte vara det i detta fall. De går väl ihop med stämningen i Vikström-Jokelas uppiggande text.

Tillsammans med de lättillgängliga recepten är innehållet i boken en sympatisk helhet som förhoppningsvis kommer inspirera barn att börja experimentera i köket.

Sophia Brink

FOTNOT: Kampanjen Kocka på! är ett samarbete mellan Folkhälsan, Marthaförbundet, Finlands svenska 4H och Buu-Klubben vid Svenska Yle.

Prinsessmörgårdsbord med anekdoter och fantasier

Anna Sarve (text) och Sanna Mander (ill.) – Prilliga prinsessboken (Schildts & Söderströms)

Namnet, som i katalogen med höstens böcker bara var Prinsessboken men innan utgivning ändrades till Prilliga prinsessboken, skvallrar om att det inte är en vanlig prinsessbok.

Men vanliga prinsessböcker är inte heller på modet. Att i dag publicera en klassisk prinsessaga skulle vara, om inte litterärt självmord, åtminstone omodernt.

Britten och prins Benny av Pija Lindenbaum (Alfabeta, 1996) och Så gör prinsessor av Per Gustavsson (Natur & Kultur, 2003) är båda exempel på böcker som tar upp prinsessfenomenet med moderna glasögon på.

I den första verkar prinsesslivet faktiskt riktigt tråkigt när Britten får reda på mer om hur det funkar, och i den andra är prinsessor inte alls så som man kanske tänkt sig innan.

Prilliga prinsessboken hamnar någonstans mitt emellan de två andra prinsessböckerna. När man avslutat boken vet man både att prinsessor gör vanligt prinsessjobb (typ regerar och dylikt) och att de kan vara väldigt smarta (till exempel Kleopatra) eller väldigt bra på att köra bil (Peach från Super Mario).

Blandningen av prinsessor i detta smörgåsbord till bok är bred. Fiktiva karaktärer (katten Duchess i Aristocats) blandas med historiska personer (drottning Kristina). Varje prinsessa har ett uppslag med diverse fakta, friskt illustrerat med typiska Sanna Manderiska bilder.

Det är färgsprakande uppslag som lockar till läsning, men ibland gör den uppbrutna texten att det är svårt att förstå i vilken ordning det borde läsas. Ibland, som till exempel texten om Pocahontas, saknar jag en del bakgrundshistoria för att det ska bli lättförståeligt.

Boken är tänkt för 6-9-åringar, men fungerar nog bäst om en vuxen läser och fyller i med de frågetecken som kan uppstå.

Varvat med prinsesstexterna finns uppslag med bilder på vad prinsessor äter, vilka skor och kläder de gärna bär och vilka deras fiender är. Dessutom finns här fyra nyskrivna sagor med prinsesstema, vissa med klassiska namn såsom Askungen, som i texten, av Kasper Strömman, visar sig ha sammansättningen As-kungen.

Det är symptomatiskt för sagorna som tydligt vill, och lyckas, överraska. Dagens prinsessor måste vilja mer än att hitta sin prins. De andra nya sagorna är signerade Malin Klingenberg och Peppe Öhman, och de är vackert paketerade av Sanna Mander som en egen bok i boken.

Boken är ett rikt smörgåsbord där man kan läsa lite i taget. Den känns fyllig och innehållsrik så till den grad att det ibland blir rörigt, men sammantaget är det riktigt härligt att ta för sig av buffén som definitivt hör till efterättsdelen av det dignande bordet.

Elin Willows

En rymmartur med fart och färg

Marika Maijala – Rosie springer (Förlaget)

Marik Maijalas bilder har vi sett förut, till exempel i Hiroko Motais Miljoner biljoner julgubbar. Hon använder ofta sakurakritor och en naivistisk stil. I sin debutbok som författare, Rosie springer (på finska Ruusun matka), skriver Marika Maijala om racerhunden Rosie som en dag inte slutar springa när hon kommit i mål. Tvärtom tar hon ett väldigt skutt över rosenhäcken och fortsätter springa bland bilar och hus.

Rosie är en vit vinthund som springer i full galopp med frambenen framsträckta och bakbenen sträckta bakåt. Hon har en röd väst med siffran 2 som gör att hon syns.

Det är skickligt gjort av Maijala att illustrera sina böcker så att de ser ut som om bilderna tecknats av ett barn, även om kompositionerna förstås är väl genomtänkta och balanserade.
Hela sidan är full av bilar, park, gator eller båtar.

Hade jag fått en sådan här stor bilderbok som barn så hade den inspirerat mig att rita själv. För det ser så enkelt ut fastän det säkert inte är det. Linjerna är grovt dragna och färgfälten målade med tydliga drag och mellanrum.

Själva berättelsen kunde sägas handla om en hårt arbetande racerhund som får ingivelsen att hoppa av ekorrhjulet eftersom hon känner sig ensam. Varför trötta ut sig om det ändå inte är roligt?

Vi får följa med Rosie när hon löper fram på rymmen under flera dagar. Rosie springer är en gedigen bilderbok. Berättelsen sträcker sig över 23 fina uppslag.

Ibland får Rosie syn på en människa som tycks få syn på henne, men ingen stoppar henne och hon vågar inte stanna. Ända tills en trebent hund och en liten valp står framför henne.

Historien kan ses som en illustration av uppväxt och vådan av att hitta sin egen väg. Även om att springa är det roligaste Rosie vet så är det ännu roligare att göra det i sällskap, så att man väntar på varandra om den andra blir efter. Och det är ingen dålig livsvisdom för nån av oss.

Anna Dönsberg

Nyfiket och tryggt om läggdagsritualer

Linda Bondestam – God natt på jorden (Förlaget)

Konceptet är enkelt men fungerar: tre gröna rymdvarelser tittar mot jorden med sin kikare och ser djur efter djur gå till sängs.

Att Linda Bondestam är en mästare på att rita fantastiska varelser är bekant bland annat från Djur som ingen sett (2016), som kom att bli det sista av en rad framgångsrika samarbeten mellan Bondestam och författaren Ulf Stark innan den sistnämndas bortgång.

Då handlade det om påhittade filurer, medan vi i God natt på jorden rör oss bland “riktiga” djur - som inte framstår som mindre fantasifulla för det. Vi möter allt från ukulelespelande apor till ett busigt spökdjur och en bokälskande axolotl (en vattenlevande salamander).

Det är första gången Bondestam själv står för både bild och text. Drivkraften är tydligt visuell, med starka färgkontraster och fyndiga detaljer. Texterna är kortfattade och inte särskilt uppseendeväckande – men utan att för den skull bli förutsägbara.

Tvärtom finns det något både nyfiket och tryggt i hur Bondestam skapar sin godnattbok av olika djurs läggdagsritualer. Uppräkningarna utmanas av överraskningar i både innehåll och form – ett flertal av sidorna är smalare än pärmen och fungerar på så vis som täcken som läggs över figurerna, eller rycks bort och avslöjar att de kanske inte sover alls!

Greppet med ojämna boksidor för tankarna till Tove Janssons hålprydda bilderbok Hur gick det sen (1952), och hade med fördel kunnat utnyttjas ännu mer.

God natt på jorden visar att Bondestam har förmåga att skapa egna litterära universum i både ord och bild, där bilden verkligen tillåts tala. Till exempel nämns ramberättelsen med rymdvarelserna aldrig i texten, men stjärnhimlen återkommer på de flesta uppslag och sveper in figurerna i en gemensam värld, trots sin inbördes brokighet.

Ylva Perera