“Vi hittade formeln för guld” – filmteamet bakom The Quake har uppfunnit en egen genre

Norsk katastroffilm brakar in på vita duken och skakar om uppfattningen vad nordisk film kan vara.

Först kom The Wave eller Vågen (2015) som handlar om ett enormt bergmassiv som rasar ner i Geirangerfjorden och skapar en 80 meter hög tsunami. Nu kommer uppföljaren The Quake eller Skalvet som visar vad som sker då en enorm jordbävning drabbar Oslo.

— Vi upplevde att vi hade hittat formeln för guld!

Det utbrister manusförfattaren Harald Rosenløw Eeg då jag ringer upp honom i Norge. Han har tillsammans med John Kåre Raake skrivit manuset till både Vågen (Bølgen) och Skalvet (Skjelvet).

Produktionsteamet anade att Vågen antagligen skulle intressera publiken men att det skulle bli den mest sedda norska filmen kom som en överraskning.

— Folk i Norge blev så otroligt tagna av katastrofen, vi hade rekordmånga artiklar om ras och jordskred och allt som kan ske i naturen.

När Harald Rosenløw Eeg och produktionsteamet så läste en artikel om att Oslo ligger mitt på en förkastning, en slags kant i jordplattan och att det har funnits stora skalv med ungefär 100 års mellanrum då visste de att det här var nåt som de kunde vidareutveckla.

När de sedan började fundera på vilka personer som kunde vara med var det Kristian Eikjord som dök upp. Kristian (Kristoffer Joner) är huvudperson i Vågen, en geolog som anar vad som är på väg att hända men som ingen lyssnar på. Han blir sedan hjälten som inte bara räddar livet på sin familj utan hundratals andra.

— När vi diskuterade upplägget för Skalvet visste vi exakt vad Kristian skulle säga. Och då blev det ganska klart att vi bara måste fortsätta historien. Vi måste följa upp vad som hänt med Kristian och hans familj efter tsunamin.

De stora och små skalven som kan drabba oss

Därför tar Skalvet vid tre år efter Vågen. Men när vi nu möter Kristian är han en trasig person. En skakande och skälvande man som känner skuld för att han inte kunde rädda fler. En man som tydligt lider av posttraumatisk stress och som dessutom förstört relationen med sin familj.

Och det här är ett medvetet drag.

— Jordbävningen som drabbar Oslo i filmen är egentligen en metafor, säger Rosenløw Eeg.

För det som intresserar honom är de skälvningar man kan känna i en familj. För en familj kan bli omskakad och förstörd på många olika sätt, det behöver inte handla om en naturkatastrof utan kanske ett dödsfall.

— När nåt i familjen är förstört kan de då reparera det eller få det tillbaka? Med den erfarenhet som Kristian och hans familj har, hur tacklar de en verkligt stor jordbävning?

När naturen slår tillbaka

Att norrmän är hurtiga, käcka och gillar att gå på tur i fjällen är lite av en klichébild. Därför är det lite fascinerande att det nu kommit två norska katastroffilmer där naturen slår tillbaka.

— Vi går inte runt och är rädda för naturkatastrofer, säger Rosenløw Eeg och skrattar, men norrmän är väldigt fascinerade och upptagna av naturen.

Vågen är baserad på det som kan ske i Storfjorden där delar av Åknesfjället i nåt skede kommer att rasa ner i fjorden. Rosenløw Eeg nämner också det instabila fjället Mannen som kan rasa ihop.

— Ungefär en gång i månaden kommer det nyheter med nya spekulationer om när kollapsen kommer.

Att man fascineras av katastrofer handlar förstås också om att norrmän och nordbor överlag lever i så trygga samhällen.

— Vi tror oss kunna kontrollera allt och de som bor i en storstad som Oslo glömmer kanske ibland bort hur nära naturen verkligen är. När så en film som Skalvet visar att naturen kan förstöra en hel stad och allt det vi byggt upp på det sköra fundament som är vår jord så är det klart att folk tycker det är både fascinerande och skrämmande.

Den nya genren ”scandisaster”

Både Vågen och Skalvet är genrefilmer och uppbyggda enligt katastroffilmens regler. Där katastrofen eller upptrappningen är det som leder handlingen framåt.

Genrefilmer blir allt vanligare och har ofta en definierad målgrupp, den yngre publiken. Men Harald Rosenløw Eeg påpekar att de lyckats nå en mycket bredare publik än vad amerikanska katastroffilmer gör.

En av orsakerna menar han är att de lyckats göra filmer där publiken kan känna igen sig i personerna.

— Vi har inte pengar att göra katastrofen lika stort, dyrt och uppseendeväckande som i amerikanska filmer. (Skalvet hade en budget på lite mer än 55 miljoner norska kronor eller ungefär 5,7 miljoner euro) Istället kompenserar vi genom att göra det på vårt eget sätt.

Och det här egna sättet är enligt honom en ny genre som de valt att kalla ”scandisaster”, scandinavian disaster.

I en scandisaster har man en betydligt mindre budget än i en Hollywoodfilm. Då gäller det att veta exakt var man ska satsa mycket pengar och var man klarar sig med mindre. Sedan handlar det också om att tro på de personer man skildrar och försöka komma dem närmare.

Rosenløw Eeg beskriver Skalvet som en ganska mörk historia och där huvudpersonen Kristian har det mycket svårt i början av filmen.

— Då gäller det att våga gå in och utforska det mörkret, det skulle man antagligen inte ha gjort i en amerikansk katastroffilm.

Kärlek till katastroffilmen

Rosenløw Eeg talar mycket om att tro på det man gör och inte på det man tror att alla vill ha. Ingen hade väl egentligen tänkt att man kan göra en norsk katastroffilm. Han nämner också tv-serien Skam som ett annat exempel på en oväntad succé

— Vi gjorde inte Vågen och Skalvet med tanke på att nå en stor publik, vi gjorde dem för att vi älskar den här typen av filmer.

Och så har vi produktionsbolaget Fantefilm som har både den kärlek och kompetens som krävs för att man skall få till stånd en ordentlig katastroffilm med nordiska resurser.

— Framgången har gett oss känslan av att allt är möjligt, säger Rosenløw Eeg. Och stärkt självförtroende ger energi att fortsätta.

Norge surfar på en våg

Rosenløw Eeg tar också upp problemet med att vi i Norden inte är intresserade av att se varandras filmer. Men nu verkar det som om det finns en uppmärksamhet kring det norska och de filmer och tv-serier som vi gör, säger han. Omvärlden har fått upp ögonen för att vi i Norge hittat nåt som är lite speciellt och det hoppas vi gör publiken nyfiken.

— Det som är inspirerande i Norge just nu är att det görs så mycket olika typer av filmer och serier.

— Vi vill nå ut till den nordiska publiken, för det är så mycket som vi har gemensamt. Så om vi med vår film kan slå in några väggar är jag mycket nöjd.