Hon reste från Nagu till Dakar utan att kunna läsa skyltarna på flygplatser och busshållplatser – och nu finns det snart talböcker i Senegal

Ett otippat flerårigt samarbete mellan Gunilla Löfman från Nagu och Moussa Thiare från Dakar leder till en enorm förbättring av synskadades rättigheter i Senegal.

“Här har vi inga talböcker på våra bibliotek. Med de rester jag har kvar av synen klarar jag inte av att läsa. Jag önskar jag hade möjlighet att njuta av att lyssna till mängder av böcker.”

Så stod det i ett mejl Gunilla Löfman från Nagu fick i januari 2013 av sin nya bekantskap Moussa Thiare från Dakar i Senegal.

– Det flög i mig att det där måste man göra något åt, säger Löfman.

Hon hade sparat pengar för att renovera skåpluckorna i sitt kök, men konstaterade att det kunde vänta.

I stället använde hon pengarna till en flygbiljett till Senegal för att ta reda på hur hon bäst kunde vara till hjälp.

– Plötsligt satt jag där på universitetet i Dakar och sa att ja, om ni fixar ett projekt så försöker jag hitta pengar någonstans, berättar Löfman.

Fyra år senare beviljades projektet tekniskt och ekonomiskt stöd och är som bäst i färd med att förverkligas.

Bangkok, Dakar, Nagu

Gunilla Löfman miste synskärpan som 47-åring och tvingades pensionera sig från sin bokföringsbyrå.

I stället började hon engagera sig i organisationer för synskadade och personer med handikapp.

Under en konferens för synskadade i Bangkok 2012 träffade hon Moussa Thiare som ansvarar för handikappfrågor vid universitetet i Dakar och arbetar med nationell och internationell intressebevakning.

Efter Löfmans besök i Senegal – det blev flera sådana, och de skulle vara värda en artikel i sig – lyckades hon ordna ett besök för Thiare i Norden.

– Jag besökte bland annat Celia-biblioteket och lärde mig om hur man tillverkar tillgängliga böcker och om materialen och teknik, säger Thiare.

– Dessutom höll jag en presentation av projektet för Rotary-klubben i Nagu – det var det första steget mot finansieringen.

Ta vara på idéer

Även om Rotary inte blev projektets slutliga finansiär säger Löfman att det gav henne en enorm styrka att inse att de tog projektet på allvar.

– Jag kände att jag inte bara är fånig, utan att det här är något som verkligen är värt att försöka göra.

Sedan skedde mycket genom ren och skär tur – som att Löfman upptäckte en LinkedIn-förfrågan från Richard Orme som leder det internationella Daisy Consortium (Digital Accessible Information SYstem).

– Nästa dag fick jag ett mejl där Orme ville veta mer om Senegal-projektet! säger Löfgren.

Det ledde till mejlkonversationer, uppdaterade ansökningar och möten världen över.

År 2017 stod det klart att projektets finansiering beviljas via Konsortiet för tillgängliga böcker (Accessible Books Consortium, ABC) – med kopplingar till FN – och projektet “Visionary Learning for Africa”.

– Det visar hur viktigt det är att inte ignorera en vild idé när den dyker upp i huvudet. Och att det går att göra sådant här också utanför Utrikesministeriets krångliga byråkrati, säger Löfman, och fortsätter:

– Det är ju Moussa som har gjort allt arbete, jag har främst fungerat som en coach.

Respektfullt samarbete

Moussa Thiare säger själv att det var avgörande att få samarbeta med Gunilla Löfman just för att hon tog sig tiden att bekanta sig med arbetsförhållandena i Senegal.

– När det gäller sådana här projekt är det väldigt vanligt att samarbetsparterna kräver att man ska göra saker på deras sätt.

– De beaktar inte att arbetssättet i Senegal kan vara väldigt annorlunda än i till exempel Finland, säger Thiare.

Löfman håller med.

– Det blir så otroligt fel när organisationer tänker sig att Afrika ska bli ett nytt Europa.

– Där finns redan en massa tekniskt kunnande, det behöver inte komma någon utanifrån och berätta hur saker ska göras, säger hon.

Information som mänsklig rättighet

Det mest utmanande med projektet har enligt Thiare varit att få folk att förstå att tillgång till information för personer med funktionsnedsättning är en mänsklig rättighet.

– Det finns en tendens bland folk utan funktionsnedsättning att se människor med funktionsnedsättning som mindre värda.

Istället borde man förstå att de med tillgång till information kan förtjäna sitt eget uppehälle och bidra till samhällsutvecklingen i sitt land, säger Thiare.

Han tillägger att det i Senegals fall också finns en utbredd analfabetism, både bland personer med synskador och bland de som har "normal" syn.

Högst på listan över böcker som Thiare vill göra tillgängliga i Senegal är därför utbildningsmaterial för grundskolan, andra stadiet och universitetet.

– Vi behöver framför allt skönlitteratur, matematikböcker, böcker i främmande språk och böcker om teknik, juridik och sociologi, säger Thiare.

Böcker behöver både finnas och kunna användas

Thiare arbetar just nu hårt för att få Senegal och andra västafrikanska länder att ratificera Marrakech-avtalet.

Det ger personer med synskada kostnadsfri tillgång till alla tillgängliga böcker som producerats i de länder som ratificerat avtalet, vilket bland annat EU har gjort.

Då skulle Senegal, vars officiella språk är franska, få tillgång till alla Frankrikes talböcker.

– Det är inte svårt att få länder att ratificera avtalet, men man måste informera om vad det innebär.

Förläggare och författare tror ofta att de mister alla sina upphovsrättigheter, även om så inte är fallet, säger Thiare.

En annan sak som ligger högt på agendan är att informera människor om hur de ska använda sig av talböcker och böcker skrivna med punktskrift, samt att utreda var materialet ska förvaras.

Rätt att läsa i takt med omvärlden

Trots att produktionen av tillgängliga böcker är etablerad i Finland ser Gunilla Löfman också rum för utveckling här. Det tar nämligen ofta flera månader efter att en bok kommit ut innan den görs tillgänglig.

– Även jag som har en synskada borde få vara med och diskutera boken samtidigt som alla andra, inte ett halvår senare när alla redan diskuterar andra böcker, säger Löfman.

Hon är därför väldigt glad över att Labyrinth Books, som gav ut hennes självbiografiska bok ....att se… valde att samarbeta med Celia för att böckerna skulle komma ut så samtidigt som möjligt.

Jag skriver till Dig, som lyssnar till boken, och Dig, som ser att läsa den

Ur inledningen till <em>"...att se..."</em> av Gunilla Löfman.

Och det är läsning och lyssning som berör, både genom det framgångsrika samarbete som boken skildrar och genom att den skildrar hur det är att resa ensam med en synskada.

– Det är en utmaning i Finland också, när man till exempel inte ser vad det står på skyltarna i Kampens bussterminal.

– Men det blir "extra kul" med högre puls när man är i ett land där man inte kan språket, säger Löfman samtidigt som hon undrar varför hon frivilligt utsätter sig för den stressen.

Boken väjer således inte för det som är svårt – men beskriver framför allt om hur otroligt mycket som trots allt är möjligt.