Vilka berättelser hjälper barnen?

Berättelser kan ge så mycket mer än en stunds underhållning. Både litteratur och film används inom vissa former av terapi som stöd för den terapeutiska processen. Men framför allt är berättelser till stor hjälp i vardagen där hemma.

Den knepiga balansgången både för föräldrar och oss som skapar och producerar berättelser för barn är: Hur hittar man en berättelse som inte blundar för det som känns svårt, men samtidigt ger barnen ny tillförsikt?

Biblioterapi och filmterapi

Inom terapi används berättelser för att hjälpa barn att se sig själv på ett tryggt avstånd.

Mest känd är kanske kopplingen mellan folksagor och psykoanalytiskt inriktad terapi - Bruno Bettelheims bok Sagans förtrollade värld skapade redan för fyrtio år sedan en ny förståelse för vilka starka redskap sagor kan vara, med sina stereotypiska och symboliskt laddade gestalter och strukturer.

Filmterapi är inte lika utbrett, men också i Finland har det publicerats material bland annat kring användandet av film och avsnitt ur TV-serier inom terapi som syftar till att stärka självkänslan hos mobbningsoffer.

Hjälp till självhjälp

Men framför allt är berättelser hjälp till självhjälp i vardagen.

Pionjären inom filmterapi i Finland, psykiatriska sjukskötaren Pekka Lehto, har sagt att en biograf i bästa fall fungerar som ett gym: Vi mår bättre när vi går därifrån.

Egenvård är den överlägset mest använda formen av filmterapi.

Pekka Lehto, citatet ur en artikel av Päivi Cheney

De berättelser vi upplever som meningsfulla fungerar som speglar. De hjälper oss att se oss själva och möjliga lösningsmodeller tydligare.

Barn känner på sig vilken berättelse de behöver

Vi är många som har stått framför bibliotekshyllor och bokhandelsdiskar och letat efter böcker som gestaltar det våra barn för tillfället går igenom, allt från pottsittande till ett nytt syskon till sorg.

Men den bok barnet tar till sig kan vara en vi aldrig hade kommit på att föreslå.

Som förälder fascineras man av hur en viss bok eller film kan vara så oerhört meningsfull för ett barn fastän man själv inte förstår vilket element det är som väcker sådan genklang.

Och plötsligt dumpar barnet berättelsen som måste läsas eller tittas på varje dag i fyra månader. Ibland kan man känna att något nu har bearbetats eller tagits till vara. Just den här berättelsen behövs inte längre.

Hur sorgligt får det vara?

Men hur ska man förhålla sig, som förälder eller berättelseskapare, när också små barns verklighet tycks få allt mörkare inslag? När allt yngre barn känner till eller har erfarenhet av flykt, klimathot och ensamhet?

Vi vill göra barnen trygga. Men vi vill också rusta barnen att hantera en vardag med mörka inslag.

Det är en svår balansgång att dels visa upp en spegelbild där också det svåra ryms med, och dels berätta att det kommer att gå bra - för visst är det berättelsernas uppgift att ge barnen hopp och tröst.

Som Tove Jansson en gång framhöll i en intervju: Berättelser får vara hemska, bara de inte är tröstlösa.

Jag tyckte om att få en klump i halsen.

Astrid Lindgren

Astrid Lindgren var inne på samma linje: "Visst ska barn få skratta och ha spänning hur mycket som helst", säger hon i en radiointervju i Yles arkiv. "Men jag minns att jag själv tyckte om att läsa sånt som gav mig en klump i halsen."

Lyhörda bilder skapar igenkänning

Bilderböckerna är kanske den typ av berättelser som här i Finland bäst har klarat av att fungera som speglar där också ledsna, rädda eller förvirrade barn känner igen sig. Ett utmärkt exempel bland årets böcker är Maija och Anssi Hurmes Skuggorna, om sorgen efter en mamma.

I den finländska bilderbokstraditionen när den är som bäst fungerar illustrationerna, precis som i Skuggorna, som ordlösa bekräftelser på sådant som inte sägs ut i texten.

Vad får man kännas vid i barnprogram?

När det gäller film har vi som arbetar för barnprogrammen på Yle märkt att gränsen för vad som är tabu eller anses alltför skrämmande för barn dras olika i olika familjer. Är det OK att tala om döden i barnprogram? Hur ska man behandla flyktingsituationen? Miljöfrågor?

Ett annat tema som både önskas och som väcker motstridiga publikreaktioner är familjer av olika slag och familjekriser.

Tommys supersoffa - Spela upp på Arenan

Sitcom-serien Tommys supersoffa, som nu repriseras på Yle arenan, väckte inför sin premiär år 2013 känslor just på grund av att en av de röda trådarna är föräldrarnas skakiga relation. Redan innan första avsnittet hade visats ondgjorde några sig över att barn skulle utsättas för temat skilsmässa i en julkalender.

Efter serien kom det betydligt flera kommentarer där avsändarna var glada över att deras familj hade fått spegla sin egen situation i familjen Kahelins. Samma positiva igenkänningseffekt hade vi sett redan under casting-processen, när ett stort antal pojkar i provfilmades för rollen som Tommy, en nioåring som tar på sina egna axlar att hålla familjen glad trots föräldrarnas kris.

I en av provfilmningsscenerna satt Tommy framför kameran och försökte via skype få sin pappa att lova när de ska träffas nästa gång. Flera gånger fick vi höra: "Det där var just som jag".

Rädsla för övergivenhet och ensamhet är realiteter för väldigt många barn, oberoende av hurdan familj man lever i. Jag tror att det finns en stor beställning på berättelser som säger: "Titta, just det där har andra också varit med om och känt."

Sedan är det berättarens uppgift att tala om att det kan gå bra, att det finns hopp.

Tror man inte det själv ska man inte alls skriva den berättelsen.