Mamma efter tio år av försök och en ännu längre längtan: “Jag var hela tiden rädd att något skulle gå fel”
Nativiteten sjunker stadigt i vårt land, men hos en del är drömmen om ett barn fortfarande stark. Hangöbon Johanna Lindholm bar på den drömmen i många år innan den äntligen besannades.
Under årens lopp har ändå samhällsklimatet blivit tuffare för barnfamiljer, tycker Lindholm.
Budet är att du inte ska ligga samhället till last, men frågan är hur du kan få barn om du är fullständigt osäker på din inkomst och ditt sociala skyddsnät
Ylva Lindholm, sex veckor, sluter ögonen lägligt när intervjun ska börja.
- I början sov hon väldigt mycket och nu vill hon vara vaken hela tiden och se vad som händer, berättar mamma Johanna Lindholm.
Många år av längtan har lett till den här stunden då hon håller lilla Ylva i sina armar. För drygt tio år sedan inledde hon sitt första försök att bli mamma på egen hand, men länge förblev det en dröm.
Som 42-åring beslöt Lindholm att göra ett sista försök för att sedan kunna förmå sig lägga det kapitlet bakom sig.
- Jag mötte en ny, underbar läkare som konstaterade att jag behövde en annan slags behandling för att det skulle lyckas, berättar Lindholm.
Istället för insemination gjorde man en provrörsbefruktning.
- Det var det absolut sista försöket. Dels på grund av min ålder, men också för att det är väldigt fysiskt och psykiskt tungt att gå igenom behandlingarna, förklarar Lindholm.
"Kändes som om något fattades"
Lindholm har svårt att lägga ord på vad det är som gjort att hon så gärna velat bli mamma.
- Jag tror att det är något som sitter ganska djupt. Trots att jag hade ett jättebra liv med vänner, resor och ett roligt och inspirerande jobb var det ändå något som fattades.
Vardagen känns annorlunda då hon har Ylva att dela den med.
- Jag växer själv mycket som människa, allt känns roligt och meningsfullt.
Frö av missunnsamhet då andra fick barn
Lindholm vittnar om skuldkänslor för att hon inte alltid kunnat glädjas fullt ut åt vänner som fått barn då hon själv inte lyckats bli gravid.
- Det kunde kännas hemskt när andra fick barn och man inte själv gjorde det. Man var kluven i att glädjas för den andra och att det samtidigt fanns ett frö av missunnsamhet.
- Det känns hemskt att erkänna, men jag har talat med andra som gått igenom samma process och har upplevt samma sak, berättar hon.
Ständig oro
I år vände lyckan för Johanna Lindholm och hon blev gravid på det som hon visste var sista försöket.
- Jag var lite fatalistisk i mina tankar och tänkte att det inte skulle ske då det aldrig hänt förut - och så plötsligt hände det faktiskt!
Graviditeten kantades av oro, berättar hon.
- Först var jag rädd för ett tidigt missfall, sedan ett sent missfall och sedan att hon skulle födas för tidigt eller att jag skulle förlora henne under förlossningen.
Det var ändå inte förrän Ylva väl var ute som de stötte på en del utmaningar. Ylvas huvud fastnade under förlossningen och följande dag upptäckte personalen tecken som kunde tyda på en hjärnskada.
- De märkte att ögonen åkte ner, man såg knappt hennes pupiller.
"Tänkte att jag måste vara stark för hennes skull"
Det blev en snabb färd till Jorv i Esbo och snart fick Johanna Lindholm åka efter. Där tillbringade de en vecka på övervakningen medan dottern gick igenom undersökningar för att utesluta en skada.
Trots den aningen turbulenta starten upplever Lindholm att hon kunde hitta lugnet i stormen.
- Jag hade en sådan ångest under hela förlossningen för att Ylva inte skulle överleva. När det sedan faktiskt blev lite akut tänkte jag att jag måste vara stark för hennes skull.
All gick ändå väl och nu är Ylva och Johanna Lindholm tryggt hemma och vardagen rullar på.
- Det går nog bra. Hon är ett tacksamt barn och vi försöker vara ute mycket så hon får träffa folk.
Kan kännas jobbigt på kvällarna
Det egna skyddsnätet är starkt. Föräldrarna och systern med familj bor granne med Lindholm och dottern. Hon har även många vänner som ställer upp.
Stundvis kan hon ändå känna att det tär på krafterna att vara singelförälder.
- Det är förstås en stor omställning när man levt ett väldigt aktivt liv att bli så fast som man är med ett litet barn. Då kan det vara jobbigt att du inte har en person som du kan ge över barnet till mot kvällen, säger hon.
Mest påtagligt var det då Ylva och hon kom hem från sjukhuset.
- Den första natten var konstig. Jag hade skräck att hon skulle kvävas. Sedan var hon lite snorig och då var jag ganska till mig, men det hjälper inte att jaga upp sig. Det bara stjälper att tänka negativa tankar.
"Känner inte igen mitt Finland"
Den senaste tiden har vi matats med en hel del nyheter om hur nativiteten sjunker i vårt land. Johanna Lindholm säger att hon upplever en förändring i samhällsklimatet kring föräldraskap under den tid hon drömt om att bli mamma.
- Regeringen har gjort att jag inte riktigt känner igen mitt Finland. Det har blivit ett kallt och inhumant land.
Hon menar att hon inte vet om hon hade valt att bli mamma om hon var yngre och inte burit med sig den här drömmen så länge.
- Budet är att du inte ska ligga samhället till last, men frågan är hur du kan få barn om du är fullständigt osäker på din inkomst och ditt sociala skyddsnät.
- Fokus ligger på allt annat än att skaffa barn - och skaffar du barn är det nästan för att få nya skattebetalare, konstaterar hon krasst.
Artikeln bygger på en radiointervju av Gunilla Ginström
' /%3E%3C/svg%3E)
