Mio Lindman: Skammen trollas inte bort genom att vi talar om den

När man i mediesammanhang talar om skam talar man ofta om behovet att bryta tystnadskulturer. Men vad betyder detta? Mio Lindman föreslår att det finns en skillnad mellan att skam tas upp i olika mediala sammanhang ("offentligheten"), och att vi öppnar oss för varandra i samtal.

Att något "är svårt att tala om" behöver ett förtydligande: svårt i offentligheten, svårt i samtal där alla möjliga saker står på spel?

Jag har i olika sammanhang försökt mig på att tala offentligt om vissa typer av skam. Det har främst handlat om att tala och skriva om erfarenheter av att vara arbetslös, och den känsla av skam detta har varit förknippat med.

Responsen har varit mestadels positiv. Vänner och bekanta har genom det här delat med sig av sina egna erfarenheter - befriande samtal som varit både personliga och politiska.

Men skammen trollas inte bort genom att den benämns, genom att den kläs i ord i ett sammanhang där jag inte riktigt vet vem mottagaren är.

När jag förra hösten satt hos en jobbcoach i ett halvsjaskigt kontor och fick höra att det är bra att vara “ödmjuk”, eller när jag pratat med någon släkting om vad jag “gör”, har känslan av skam dykt upp igen: jag har gjort fel val i livet, jag har misslyckats med att vara en vuxen människa. Etcetera.

Skammen i den riktigt djupa bemärkelsen är inte ens så där lätt att klä i ord.

Befrielse från skam

Under det senaste året har jag grubblat över den roll tal om skam har. Redan Yle-helheten denna text ingår i antyder den framträdande plats som skam har i det kulturella samtalet idag.

Här tror jag det finns en poäng med att ta ett steg tillbaka och reflektera över hur skam blivit ett så omtalat tema - för att förstå oss själva och vilken slags känsla skam är.

Nietzsche, filosofen som går hårt ut mot skam i alla former, skriver i Den glada vetenskapen:

"Vilken egenskap är för dig den mänskligaste? - Den att bespara andra skamkänslor.
Vad är inseglet på den uppnådda friheten? - Att inte längre skämmas inför sig själv."

Oavsett vad man anser om honom i övrigt kan Nietzsche sägas vara en röst i ett skamkritiskt kulturellt samtal som kan spåras ända från Upplysningen och idén om att nedärvda tabun kan spräckas genom att vi lever med förnuftet som ledstjärna.

Målet att befria oss från skam och skamkulturer hänger i denna långa linje ihop med idealet om självförståelse som individuellt och samhälleligt framåtskridande.

Och från en utvecklingsidé utgår också betoningen av att lita på sin egen förmåga - att bygga upp en positiv självkänsla.

En sorts kulturell självförståelse i upplysningens anda utgår från att vi i olika bemärkelser lämnat skamstraffen bakom oss och befriats från kollektivets skambeläggande och nu på det stora hela ska kunna leva som vi behagar.

Så enkelt är det förstås ingalunda. Ett individualistiskt samhälle har knappast befriat sig från skam. Kollektiven som man skäms inför ser ut på andra sätt, men de finns.

Men utifrån den liberala individualismen, som är en del av vårt kulturella arv vare sig vi vill det eller inte, verkar skam vara en besynnerlig historisk rest.

En sådan kulturell självförståelse har, på goda grunder, kritiserats. Bland annat feminister har synat den i sömmarna.

Att ifrågasätta patriarkala mönster som fortsättningsvis fyller oss (män, kvinnor, andra) med skam är en i högsta grad levande del av det feministiska projektet, med utgångspunkt i devisen om att det personliga är politiskt.

Kroppsaktivism, Pride, #metoo - alla de här fenomenen gör upp med skam genom att synliggöra obekväma aspekter av vår egen kultur och ingjuta mod att gemensamt förhålla oss till smärtsamma känslor.

Medialisering av skam

Att som i #metoo och #dammenbrister gå i närkamp med skammen som gör att det är så svårt att tala om sexuella trakasserier kan föda fram en gemensam medvetenhet där maktstrukturer synliggörs och där det skapas utrymme för att tala, vittna, och lyssna.

Just för att det som står på spel i #metoo ska förvaltas på ett klokt sätt kan man för en stund lyfta blicken från just den rörelsen och reflektera över skam som tema i olika former av mediala sammanhang.

Jag slås av en tendens som har att göra med mediernas logik som också är förankrad i det som gör det svårt att förhålla sig till skam.

Vilken egenskap är för dig den mänskligaste? - Den att bespara andra skamkänslor.

Nietzsche

Att skambelagda teman, om det sen handlar om sexualitet, våld, fattigdom, ensamhet, synliggörs av medier är viktigt. Men reportage och “att lyfta fram till diskussion” i medier är en sak.

Våra svårigheter med oss själva och andra kommer vi inte riktigt in på livet om vi utgår från en bild av “vad vi talar om” som utgår från mediernas bekännelsehungriga diskussionsflöde, där vi varje dag uppmanas att “tala om” det ena och det andra.

(Kom ihåg att medierna lika mycket som de älskar bekännelser lätt får utpekande av förövare att förvandlas till skammande drev.)

Den här skillnaden finns, tror jag, oavsett hur präglad av sociala medier vår tillvaro är.

Varför är det värt att stanna upp och fundera på medialiseringen av skam - medialt tal om skambelagda saker? Det ingår i själva skammens komplexa karaktär att den ställer oss inför en “publik” som vi är hypermedvetna om.

Av det skälet kan man påminna sig om vad det alls kan betyda att “tala” om skam för att inte fastna i medialiserade och ensidiga bilder av vad det är att tala, bekänna, vara öppen.

“Det är viktigt att tala om x” riskerar att slukas upp av en utplattande medialiserad logik där en luddig offentlighet väller över oss.

Att “uppmärksamma”, såsom man gör i ett reportage när en sak, och inte en annan, lyfts fram, är en specifik form av relation, och vi är ibland lockade att tänka att alla relationer fungerar enligt offentlighetens mönster.

Det kniviga är också att den helt rimliga drivkraften att “det är viktigt att prata om…” ganska snabbt kan klättra upp på ett meta-plan och börja handla om mediebevakningens logik istället för själva saken.

Vad är inseglet på den uppnådda friheten? - Att inte längre skämmas inför sig själv

Nietzsche

Det finns alltid en och annan mediekritisk fråga om hur något berättas och framställs. Ofta: gott så. Men har vi blivit mera intresserade av medierna, med deras urval av “vad man talar om”, värld av bilder, representationer och framställningar, än att tala om saker?

Det här har också påpekats gällande #metoo. Samtalet (i medierna och utanför) om sexuella trakasserier och tystnaden kring dem dränks lätt i allt kritiskt utvärderande av själva #metoo-rörelsen.

Om fogarna skälver när tystnaden bryts måste det betyda något helt annat än att saker börjar debatteras i gammel- och sociala medier.

Avsikten här är inte att kritisera de modiga människor som trätt fram med sina berättelser om allt från skam gällande kropp till sexuella trakasserier, och inte heller att kritisera de medieplattformar där dessa teman lyfts fram.

Det är klart att medier inte kan ställas mot “verkligheten” så att någon form av autenticitet begränsar sig till det senare (jag ska komma till det).

Utmaningen är att inte sjabbla bort den kraft och det allvar som våra försök att öppna oss om skam har.

Skam och vårt förhållningssätt till andra

Att ifrågasätta det skambelagda har vanligen som mål att återupprätta vår självkänsla, eller, bättre, komma bort från destruktiva mönster i hur vi förhåller oss till och själva och, genom det, andra. Ett sorts reparerande arbete. Här är det viktigt att gå in i vad det betyder att bli förstådd.

Filosofen Fredrik Westerlund forskar om skam, människors längtan efter bekräftelse, och svårigheten att förstå oss själva. Han talar om vår sårbarhet i relation till andras förståelse av oss, andras blickar. Skam kan just sägas vara vårt sätt att se på oss själva genom andras blickar.

Skam gör, enligt Westerlund, att jag fokuserar på hur jag framstår för andra, något som gör mig självcentrerad. Men viljan att tala om ens egna känslor av skam innehåller också en längtan efter att bli sedd och förstådd, och, skulle jag säga, kanske mer än så: bli välkomnad in i en gemenskap.

Westerlund pekar förtjänstfullt på den komplicerade relation till andra människor som kommer till uttryck när vi skäms.

Det finns kanske en risk att vi gör en alltför stark koppling mellan skam och självcentrering.

Snarare kunde man säga att när jag skäms över något är andra människors betydelse grundläggande för mig; jag bryr mig om vad du tänker, bryr mig om din närvaro - också i de fall där jag skulle önska att något inte skulle angå dig.

Den andres outhärdliga närvaro

Här kommer jag att tänka på Dostojevskijs källarmänniska - en av litteraturhistoriens vresigaste och ensammaste karaktärer - i romanen som i den utmärkta svenska nyöversättningen går under namnet Underjordisk dagbok (1864).

Den plågade huvudpersonen har som projekt att sprätta fram allt det skamliga i ljuset. Han präglas av en form av hypersjälvmedvetenhet som också samtidigt ger uttryck för blindhet både för andra och för honom själv.

Han ser på sig själv som en skammens hjälte.

Skammen är något han känner, men som han samtidigt tar avstånd från genom sin medvetenhet.

På ett ställe i romanen tränger sig huvudpersonen med på en avskedsmiddag som hans gamla skolkamrater ordnar för en officer, Zverkov, en streber som källarmänniskan inte hyser något annat än förakt för.

Redan innan han gått iväg hemifrån plågas han av sin sjabbighet, den gula fläcken på byxorna. Utan att det ens finns folk omkring honom är det som om det ändå gör det.

När han senare träffar en prostituerad flicka, Lisa, så blir mötet med henne honom övermäktigt. Han rasar ut i elaka tirader, och bekänner sedan hur mycket han skäms, men eftersom det är en riktig människa med egna gensvar som han öser sina bekännelser åt blir det hela för mycket för honom.

Han klarar inte av hennes närvaro, han klarar inte av att hans hårda ord bringar henne ur fattningen.

Källarmänniskan talar om sin skam, och han talar ur sin skam; hans bekännelser är beroende av en lyssnare, men han klarar inte av att någon lyssnar, och kanske inte bekräftar honom såsom han vill bli bekräftad. Efteråt ältar han vad som har hänt. Skammen får orden att slira:

“Vad då samvetslös? Hur då lögnaktig? Jag talade igår av äkta känsla. Jag
minns mycket väl att jag var helt ärlig. Jag ville verkligen väcka ädla känslor
hos henne… Hon brast ju i gråt, äkta gråt som alltid är välgörande…”
Men inget av det här lugnade mig.

Källarmänniskan

För att återknyta till den medialiserade skammen kan man låta associationen löpa till den offentliga bekännelsen. Tänk dig någon som framför en offentlig “ursäkt” (kan man ens tänka sig någon som verkligen ber om förlåtelse i offentligheten?).

Formen må vara skam och rannsakan (äkta eller skådespelad), men det är oklart i vilken relation personen står till sina ord i den offentliga exponeringen av skam.

Tänk dig den tvehågsna ursäktens beroende av en luddigt sammansatt publik, där bara en form av respons duger.

Det viktigaste är att i fred få leverera bekännelsen, och få den bekräftad just så som man vill bli förstådd.

Vem bär skammen?

I J.M. Coetzees roman Onåd (1999) möter vi en vit professor, David Lurie, vid ett universitet i Kapstaden. En student anklagar honom för sexuella trakasserier. När professorn (på ett närmast komiskt moraliserande sätt) avkrävs ett erkännande vet hans indignation inga gränser.

Men den styvnackade attityden sätts på prov. David Lurie flyr universitet och åker till sin dotter Lucy, som har en lantgård. Under ett inbrott i gården blir David överfallen, och Lucy blir våldtagen av tre svarta män.

David blir ifrån sig, men hans upprivenhet är nästan lika självupptagen som hans styvnackade avfärd från Kapstaden.

Han är frustrerad över att Lucy inte vill tala om vad som har hänt, att hon inte uppvisar den form av skam och skam-prat som han vill höra. Det är som om David projicerar sin egen skam på henne.

Han har vissa idéer om vad det betyder att tala ut och att det ska se ut på ett visst sätt.

Onåd handlar om hur frågor om vad vi gjort mot andra snärjs in i frågor om vem vi är, och hur vi ter oss inför andra. David Lurie längtar efter ensamhet, avskildhet, där han inte längre behöver ha att göra med sitt förflutna. Därför lämnar han Kapstaden.

Men sedan ställs han inför frågor om vad han gjort, men i sidled, genom det dottern går igenom, och genom de känslor som männens överfall väcker i honom.

Mot slutet av romanen åker Lurie för att träffa föräldrarna till flickan som han, som han själv förstår saken “haft ett förhållande med”. Han är mån om att framstå som en ödmjuk och redbar person.

Romanen beskriver på ett plågsamt sätt hur lite David verkar förstå av vad han håller på med. Den vita professorn virrar in sig i stela frågor, men för sig själv drömmer han sig tillbaka till det förflutna. Flickans pappa visar sin goda vilja, bjuder honom på middag, bjuder på vin. Lurie “anstränger sig för att vara en god gäst”.

Till slut klämmer han fram de ord genom vilka han tänker sig be om förlåtelse. Men han börjar yra om sin otillräcklighet som älskare (han saknade lyrisk ådra), och blir självmedveten, söker ord, ska han verkligen säga att de är en “underbar” familj?

- Jaha”, säger Isaacs [flickans far], tills sist har ni bett om förlåtelse. Jag undrade när det skulle komma.

Han funderar. Han har inte satt sig; nu börjar han vanka.

- Ni är ledsen. Ni är inte lyriskt lagd, säger ni. Om ni hade varit det,
skulle vi inte befinna oss i den situation vi befinner oss i nu. Men jag tänker: vi blir alla ledsna när vi blir avslöjade. Då blir vi väldigt ledsna. Frågan är inte: Är vi ledsna? Frågan är: Vilken läxa har vi lärt oss? Frågan är: vad ska vi göra nu när vi har blivit ledsna?”

Re: tala om skam

Coetzee visar skickligt hur upplevelsen av skam isolerar David, vars kontakt med andra människor på ett ambivalent sätt avspeglar viljan att tvätta av sig skammen.

Coetzee försöker också teckna en bild av vad det kan innebära att skifta perspektiv, att David måste avstå från att projicera sina känslor på sin dotter.

Romanen beskriver en stillsam form av försoning mellan far och dotter. Här finns inga magiska ord som på en gång förändrar genom att blottlägga.

Däremot skildras den förändring som far och dotter genomgår i sina respektive sätt att inte bara lära sig att förstå den andra, utan också att leva med den andras svårigheter och försöka hantera dem, parallellt och i relation till sina egna.

Ja, som Isaacs säger: att vara ledsen är en sak, men vad händer sen?

Att börja tala

“Att vi börjar tala” kan betyda många saker. En viss vilsenhet i vår samtid gällande vad det är att man börjar tala om saker slår lätt över i ett ensidigt intresse för vad som sägs i olika medier, hur diskussionen flödar hit och dit.

Detta uttrycker kanske en förhoppning om snabba lösningar. Att själva diskussionsöppningen befriar oss från skammen.

Övermäktig skuld kan förvandlas till skam, d.v.s. en upptagenhet av vad vi är, inte i vilken relation vi står till andra. Att vi äntligen “talar om” klimatångest kan uppfattas som ett slags befrielse.

Samtidigt är det viktigt att bryta upp tysthetskulturer, att sätta ord på smärtpunkterna, och försöka synliggöra destruktiva sociala mönster som skapar skam.

Den mediala diskussionen om skam är värdefull och lyfter fram olika berättelser som vi behöver konfronteras med och som sätter igång samtal.

Skammen gör oss utsatta och sårbara. Att tala om skam är också ibland att tala om orättvisor. Att få tala om sin skam kan därför vara en motståndshandling: jag vägrar att skämmas för att jag är arbetslös!

Det skamliga är ett samhälle som riggar upp en skev form av anständighet som gör det lätt för folk att tiga och försöka passa in.

Men just därför ska vi inte ha en övertro på själva orden som blottlägger skammen.

När jag sitter hos jobbcoachen och i skinnet upplever det förnedrande i situationen kan jag visserligen känna behovet av att berätta om min skam för andra, för att få perspektiv, inte isolera mig i min skam.

Jag vill ju berätta om skam för att sluta skämmas, att genom sådana diskussioner bli stark nog att inte anpassa mig efter förväntningen om att vara “ödmjuk” - att koncentrera mig på väsentligheterna: att tro på att livet är annat än att ödmjukt jaga jobb.

Mio Lindman är filosof

Texten är en del av Svenska Yles kulturredaktions helhet där vi talar om en skam, något som kan innebära ensamhet, sjukdom, en negativ självbild. I podden Skammen kan du lyssna på sex människor som talar om sin skambörda med experter - med förhoppningen att samtalen ger lyssnaren redskap att hantera sin egen eller närståendes skam.