“Om Eva-Stina Byggmästar från Nykarleby kan skriva böcker kan väl jag också det” – därför kommer det så många författare från Nykarleby

När man tittar efter var finlandssvenska författare är födda är det inte ovanligt att svaret är Nykarleby. Det här trots att staden bara har drygt 7500 invånare. Vad är det i vattnet i Nykarleby som får folk att skriva?

Zacharias Topelius ande svävar över det österbottniska staden. Inte som en känsla, utan som ett närvarande element i gatunamn, skolnamn, brödnamn och som fysisk byst här och där.

Det går inte att ta miste på att det var här han föddes, 1818, författaren, historikern och tidningsmannen.

– Alltså Topelius sitter så in i ryggmärgen på mig, och jag antar alla andra Nykarlebybor. Mamma släpade alltid, varje sommar, oss till Kuddnäs, och vi har sett den där utställningen i hundra år, känns det som.

Författaren Karin Erlandsson, en av de kring 15 nu levande författare som är född just här, minns hur uppmärksammad Topelius var i barndomsstaden.

– Topelius var liksom otroligt självklar, jag kan inte liksom svara på hur har det påverkat mig.

Tina Nylund är välfärdschef i Nykarleby. det innebär att kultur, fritid, arbis, bibliotek är områden som hon är ansvarig för. Hon vill gärna tro att Topelius har något att göra med det faktum att så många författare är födda här.

– Han kanske kan kännas lite avlägsen idag, eftersom det är 200 år sedan han föddes, men han har alltid varit väldigt närvarande trots allt. Och det är klart att det är ett väldigt gediget litterärt arv som han har lämnat efter sig. Kanske det kan ha sått ett frö på vägen i alla fall, det får vi hoppas.

Fysiska författare

Författaren Peter Sandström lämnade födelsestaden för många år sedan, men återvänder ofta, både i verkligheten och fiktionen. Han menar att Topelius lever kvar som ett bergrepp, men att hans tidigare fysiska existens, och hans arv i form av bland annat sagor räcker inte som förklaring till varför så många med skrivandets gåva kommer från Nykarleby

– Det finns förstås det här fundamentet som i bakgrunden, men för att väcka intresse i nutid, för en yngre människa, så behövs också de här exemplen närmare i tid, med andra ord, nu levande författare, att man ser att det finns andra som skriver.

Det är just den fysiska närvaron av andra författare som Sandström själv beskriver som ett slags uppvaknande.

När han växte upp på 1970-talet lade han märke till att det fanns något som hette Författarnas andelslag i trakten.

– Och det här blev en aha-upplevelse för mig. Böcker hade tidigare varit nåt som skrevs någonstans, av någon. Man visste inte hur Enid Blyton såg ut, och så vidare. Man läste de här olika Wahlströms-böckerna, och det var bara namn på pärmen, det var en författare, tänkte att det var ungefär nån sån här människa som satt i isolering nånstans och helt enkelt producerade text.

När Författarnas andelslag blev synliga så förstod också den unga Sandström att författare också kunde gå runt på gatorna i Nykarleby.

– Man visste kanske till och med hur de såg ut eller hade sett dem på bild i tidningen, det fanns ju till exempel Anita Wikman eller Gurli Lindén. Det här blev en sån här, ska vi säga upplevelse på det viset att jag insåg att det här att böcker kan ju skrivas egentligen här och nu av nån som sitter i huset på andra sidan gatan.

Ett möjligt, vanligt yrke

Nykarlebyuppväxta Christel Sundqvist känner också igen känslan av att de närvarande författarna avdramatiserade yrket, att komma ut med en bok var faktiskt något man kunde göra.

– Jag började se det som en möjlighet när Eva-Stina Byggmästar debuterade och kom ut med sin I glasskärvornas rike, det var på 80-talet, och jag minns att jag var förvånad och stod och bläddrade i den där i bokhandeln och köpte den och tänkte att har Eva-Stina Byggmästar från Nykarleby kommit ut med en bok, då kanske jag också kan det.

Efter det började Sundqvist ta tillvara på det hon skrev, och sammanställde det och vågade också skicka in det.

– Så jag tror att det, det är en liten stad så när nån kommer ut med någonting så hör man om det också, och det smittar av sig.

Karin Erlandsson håller med. Hon har förstått att i andra småstäder är en vanlig attityd att författare inte är ett vanligt yrke, inte något man kan bli.

– Men så är det inte i Nykarleby utan där går Peter Sandström och han är författare och Lars Sund, ja han är egentligen som oss för han är härifrån. Författare var liksom ett yrke man kunde bli som vilket yrke som helst. Och därför tror jag att det var helt enkelt möjligt, säger Erlandsson.

Peter Sandström menar också att förutom det faktum att det funnits författare runt omkring honom under uppväxten så har det också funnits en uppmuntrande kultur kring skrivande.

– Både en sociokulturell och en pedagogisk, om man uttrycker sig lite så här akademiskt här. Det har funnits en anda av att det här är möjligt, att det är bara att göra det. Och det där tror jag är det viktigaste.

– Jag tror att det kan kännas lika naturligt här som det känns som folk som växer upp i fjällen att börja åka slalom. Det är väl många som åker slalom, om de växer upp i fjällen, antar jag, men det gör vi inte här, för vi har inte så höga berg, säger Sandström.

Socialt skrivande

Men till skillnad mot att utöva sport kan skrivande uppfattas som ensamt utifrån sett. Men Nykarlebyförfattarna har inte den känslan.

– Jag har aldrig upplevt skrivandet som ensamt. Malin Klingenberg och jag vi satt och skrev somrarna igenom, vi satt och skrev varsin bok, båda två tillsammans, säger Karin Erlandsson.

Malin Klingenberg, som också flyttat från födelsestaden, såg också skrivandet som något socialt under uppväxten.

– Man lekte på det sättet. Vi hade en hemlig klubb då vi gick i lågstadiet och vi gav ut en tidning där vi skrev artiklar om allt möjligt. Och också då vi blev lite äldre skrev vi, i flera olika konstellationer.

För Christel Sundqvist var skrivandet inte lika socialt under uppväxten, och hon upplever också att man från kommunens sida då hellre satsade på idrotten, men trots det fanns där ändå en uppskattning av hennes hobby.

– Jag kände ändå att det på något sätt ändå värdesattes, det där att skriva. Att man har den där stoltheten i Nykarleby över sina författare.

Minkfarmar i litteraturen

Att många författare kommer från Nykarleby märks förstås också mellan bokpärmarna i Svenskfinland. Minkfarmarna har letat sig in i till exempel Vonne och Marie (Christel Sundqvist, 2016) och förstås i Minkriket (Karin Erlandsson, 2014).

Peter Sandström använder sig också gärna av uppväxtens hemtrakter i sin prosa.

– Ja, det har fallit sig väldigt naturligt för mig av den orsaken att det har blivit mitt normala, mentala landskap, på sätt och vis, det här. Och det beror på att jag har så pass mycket distans i tid och rum till staden, idag.

Det är 37 år sedan Sandström lämnade staden, men med både mamma och syster kvar blir det en del fysiska besök, och sen också de mentala bessöken, i skrivandet.

– Jag kan betrakta staden på avstånd samtidigt som jag kan röra mig inne i den. Det är nog det här att man kan se saker på avstånd, tror jag, som gör att de kan bli litterära miljöer på ett annat sätt om man kanske regelbundet rör sig på ett och samma ställe. Nykarleby har blivit ett litterärt laboratorium, brukar jag säga.

Böckerna är närvarande

I klassrummet på Topeliusgymnasiet är det fyllt av böcker. Annette Kronholm-Cederberg, Netti, som hon kallas av de flesta, har plockat fram extra mycket Nykarlebyförfattare dagen till ära.

– Jo här har vi allt från, ja, börjandes då med Topelius, och sedan Lars Huldén, Gösta Ågren, och också mera prosaförfattare Peter Sandström, Karin Erlandsson. Och sedan lyriken. Eva-Stina Byggmästar, Ulrika Nielsen.

Hon har varit modersmålslärare här sedan 1996 och litteraturen är en viktig del av undervisningen.

– Alla de här böckerna används i modersmålsundervisningen, vi har stark tradition av att bokprata en gång i veckan och böckerna ska in i klassrummet, det är ingenting man läser under sex veckor och sedan skriver man en recension, utan böckerna är ständigt närvarande, litteraturen är ständigt närvarande, alla gener.

Eleverna i gymnasiet här i Nykarleby har också bra resultat i modersmål.

– Det visar de här nationella mätningarna och förstås, man kan kritisera dem på olika sätt, men vi har nog en trend av väldigt goda resultat och dessutom ser det ut att gå bara bättre år för år också, så vi är inne i en väldigt positiv kurva just nu, men det är bara att tacka och ta emot.

Lärare med positiv inverkan

Men det är inte bara de många föregångarna inom skrivandet och deras närvaro i staden som gjort att det fortsättningsvis ges ut böcker av ortsbor, modersmålslärarnas inverkan på skrivandet i Nykarleby är också något som författarna härifrån lyfter upp.

– Jag tror att modersmålslärare har betydelse, det kan vara de som sår det där fröet i någon, de ser väl vem som har begåvning, men sen också att man ser att det inte är omöjligt, säger Christel Sundqvist.

– Vi har en tradition av väldigt goda modersmålslärare. Ull-Britt Gustafsson-Pensar och Annette Kronholm-Cederberg som faktiskt har lyft upp många, säger Karin Erlandsson och får medhåll av Peter Sandström:

– Vi hade väldigt bra modersmålslärare som uppmuntrade till att läsa, framför allt, och också att skriva. Men jag tror att just det här läsandet, det är liksom det viktigaste om du ska skriva senare.

Sjävuppfyllande profetia?

Men betyder det här då att man kan fortsätta förutsätta att författare föds i Nykarleby också i framtiden?

– Det kan ju hända, men jag tror inte att det spelar så stor roll, egentligen, för konsten är ju sån, och litteraturen, att man kan aldrig egentligen lägga förväntningar på den, och i synnerhet inte krav. Utan konsten lever på sina egna villkor helt enkelt, säger Peter Sandström.

– Jag tycker också att man som modersmålslärare ska vara försiktig med att stoppa en fjäder i hatten för varje ny författare som föds eller debuterar i Nykarleby, säger Annette Kronholm-Cederberg.

Hon menar att fokus ska ligga på att fortsätta göra litteraturen viktig.

– Alltså hålla litteraturen angelägen, att förse skolbiblioteket och klassrummet, med texter som gör att det brinner om texten. Då tror jag också att det uppstår ett eget behov av att uttrycka sig och skriva. För det är det det handlar om, att hitta lusten att berätta sitt liv, eller berätta om sitt rum i världen.

Hon säger att de elever hon har nog är medvetna om att många författare är födda just här.

– De lever kanske också i en viss myt att det är så och det kan ju också bli en självuppfyllande profetia att vi bara skriver och skriver och så händer det nånting.

– Och det betyder ju också att jag, som skrivpedagog, befinner mig på en väldigt bra plats. Jag brukar nog också säga det till eleverna, att ni finns på en väldigt bra plats i världen vad det gäller skrivande, ord och litteratur och lusten att berätta.

Varför kommer det så många författare från Nykarleby?

31:30