Nationalbalettens uppsättning av Askungen väcker kritik: "Fat suiten hör inte hemma i balettvärlden"

När övervikt kopplas ihop med girighet, glupskhet och klumpighet sänder det ut helt fel signaler i ett samhälle där utseende redan färdigt är alltför mycket i fokus. Det säger journalisten och tidigare balettdansaren Jenny Jägerhorn-Tabermann. Porträtteringen av den ena styvsystern i Nationalbalettens uppsättning av Askungen har under helgen väckt diskussion.

I fredags skrev journalisten Ani Kellomäki ett inlägg på Facebook i vilket hon kritiserade porträtteringen av den ena elaka styvsystern i Nationalbalettens uppsättning av sagan Askungen.

Dansaren har på sig en så kallad fat suit, en vadderad dräkt som ska få henne att se överviktig ut - och dessutom gestaltas hon som girig, glupsk och dansar klumpigt.

- Det ger helt fel signaler i ett samhälle där utseende redan färdigt är allt för mycket i fokus, säger Jenny Jägerhorn-Tabermann, tidigare balettdansare och numera journalist.

- De här systrarna ska traditionellt vara komiska, ofta spelas de av två män. Men här känns det nog förlegat att skratta åt någons utseende när det dessutom stereotypt kopplas ihop med att tjock automatiskt förknippas med klumpighet och girighet, säger Jägerhorn-Tabermann och tillägger:

- Humor definieras inte av de som har privilegiet att överensstämma med den rådande normen, det är de utsätta som vi ska utgå ifrån. Precis som den kulturellt och ekonomiskt privilegierade inte kan bestämma över vad som är kulturell appropriering. Man bör vara försiktig när det gäller karikatyrer för att inte förstärka en diskriminerande norm.

Kontexten avgörande

Många av balettklassikerna härstammar från 1800-talet då samhället såg helt annorlunda ut.

Visst ska man fortfarande kunna spela med karikatyrer, men kontexten är det som avgör, säger Jägerhorn-Tabermann. Det finns exempel på när en vadderad dräkt använts på ett sätt som inte uppmanar till att göra narr av tjocka.

- I Javier Torres version av baletten Törnrosa bar en av de goda feerna, glädjens fe, fat suit. Karaktären är virtuos och övermätt på livsglädje, och syftet var att visa mångfald.

- Samtidigt kan man fråga sig om karaktären alls behöver bära en fat suit, utan hellre helt enkelt ha en större dansare på scen.

Balett är en estetisk och fysiskt väldigt krävande konstform, och ställer höga krav på de professionella dansarnas fysik.

Jägerhorn-Tabermann konstaterar ändå att det är känsligt att porträttera tjocka kroppar på scenen, eftersom ätstörningar är ett problem som alltjämt förekommer såväl inom dansvärlden som i samhället överlag.

- Det finns små flickor och pojkar i publiken, till vilka man sänder fel signaler. Att lyfta fram att ett sunt förhållande till kroppen är viktigt.

"Alla behöver äta sunt och röra på sig för att må bra"

Kritiken som Ani Kellomäki framfört är inte unik - bland annat uppmärksammade Helsingin Sanomats recensent Jukka O. Miettinen den misslyckade komiken i karaktären.

Jenny Jägerhorn-Tabermann har också hört sina tidigare kollegor vid Nationalbaletten förundras över valet av fat suit och hur styvsystern porträtteras.

Jägerhorn-Tabermann är enig i kritiken.

- Jag tycker inte att fat suiten hör hemma här, och jag förhåller mig kritisk till användningen över huvud taget i baletter. Man måste kunna hitta på andra sätt att skapa komik, det ska inte ske på andras bekostnad.

Jägerhorn-Tabermann lyfter fram den kroppspositiva rörelsen som en viktig och bra rörelse, där olika typer av kroppar får synlighet och representeras.

- Men vare sig det gäller smala eller större kroppar, alla behöver vi äta sunt och röra på oss för att må bra. Det är ju det som det handlar om.

Jenny Jägerhorn-Tabermann tycker också att det är positivt med en större mångfald inom baletten, både när det gäller mer atletiska dansare och etnisk mångfald.

Till exempel Misty Copeland, den första kvinnliga afro-amerikanska premiärdansaren vid American Ballet Theatre, har banat vägen för svarta ballerinor som inte tidigare synats så mycket i de klassiska uppsättningarna.