Stilla natt från en annan värld: 50 år sedan Apollo 8 rundade månen
Och det hände sig vid den tiden (1962) att från president Kennedy utgick ett påbud att månen skulle erövras.
Fast det är ju lätt hänt då man minns månfärdernas era, att allting kretsar kring Neil Armstrong och hans berömda “stora kliv för mänskligheten”. Många glömmer att den första resan till månen (och runt den) gjordes redan året innan, i och med Apollo 8. Nu i jul har det gått exakt femtio år sedan den här historiska expeditionen.
Kennedys påbud visade sig hur som helst vara en vältajmad befallning, för sex år senare, då det äntligen var packat och klart för avfärd, behövde USA och den övriga världen någonting som kunde sprida lite hopp och ljus i det allt djupare mörkret.
1968 har med fog kallats för ”året då allting hände”, och inte värst mycket av det som hände var gott.
Morden på Martin Luther King och Robert Kennedy, Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien, Vietnamkriget och specifikt då Têt-offensiven där mer än 40 000 stupade 1968.
Oroligheterna i Europa, inte minst i Paris, där studenternas revolt kulminerade i våldsamma sammandrabbningar med polisen i maj.
Och i USA blev Richard Nixon vald till president.
Julfred från rymdens djup
Då julen närmade sig låg det hur som helst ett löfte om någonting bättre i luften. Eller kanske snarare i rymden.
Vem hade anat att det galna året 1968 skulle ta slut på ett så storslaget sätt, med en unik och historisk hälsning från rymdens djup, som lät oss beskåda vår hemplanet på ett sätt som ingen någonsin hade upplevt tidigare?
De “tre vise män” som skulle komma att leverera hälsningen var astronauterna Frank Borman (befälhavare), Jim Lovell och William A. “Bill” Anders, som vid middagstid den 21 december 1968 befann sig på startplatta 39 A vid Kennedy Space center i Florida, på väg ut för att följa sin stjärna, förlåt, sin måne.
De skulle komma att bli de första att uppfylla påbudet som president Kennedy levererade så passionerat den där varma och soliga septemberdagen i Texas 1962. “We choose to go to the moon this decade.”
Strax innan julen, den 21 december 1968, då ett drygt år återstod av Kennedys tidsfrist, lämnade människan för första gången någonsin jordens omloppsbana och styrde mot en annan himlakropp: månen. Så här långt hemifrån hade ingen människa varit tidigare.
Eller senare, för den delen (även om Apollo 13-astronauterna strikt taget var några hundra kilometer längre ut då de rundade månen i april 1970).
Hela jorden med en och samma blick
Nu är det ju ett faktum att astronauterna Borman, Lovell och Anders uttryckligen tillbringade största delen av de 400 000 kilometrarna med att beundra jorden, inte månen, eftersom farkosten var svängd så att månen inte syntes i de små fönstergluggarna.
Det här var också första gången som en människa såg hela jorden med en och samma blick.
Frank Borman hade svårigheter med att anpassa sig till tyngdlösheten. Han drabbades av en svår “rymdsjuka” med illamående, kräkningar och diarre. Borman berättade senare om det obehagliga i att vakna upp med känslan av att falla.
Det var julafton på jorden, tre dygn efter start, då Apollo 8 passerade punkten där jordens och månens tyngdkraft är lika starka, på 62 000 kilometers avstånd från månen. Det var nu som kapseln började “falla” mot månen. För första gången någonsin befann sig människan i en annan himlakropps tyngdkraftssfär.
Kapselns hastighet, som i det här skedet var 1200 meter i sekunden, började öka.
Strandade i rymden eller krasch på månen
Banan som Apollo 8 nu låg på var i det här skedet sådan att den skulle föra kapseln med astronauterna i en vid lov runt månen, och därifrån tryggt hemåt mot jorden. Men det var inte det här som var besättningens mål. De ville lägga sig i omloppsbana runt månen.
För att uppnå det här var de tvungna att genomföra en manöver där Apollo 8-kapselns hastighet bromsades in genom ett noga tajmat avfyrande av raketmotorn.
Riskerna med den här manövern var enorma: bromsade man in kapselns hastighet för lite kunde den slungas okontrollerat ut i rymden. Bromsade man för mycket så riskerade astronauterna att störta ned på månen.
Bägge scenarierna hade inneburit en säker död för Borman, Lovell och Anders.
Så det var utan tvivel spända, sammanbitna miner som rådde hemma på jorden, i Nasas kontrollrum och hemma hos astronauternas familjer, samt hos rymdfararna själva då “go”-kommandot från kontrollrummet i Houston gavs.
“See you on the other side” löd Houstons sista hälsning till Apollo 8 innan kapseln försvann ur sikte bakom månen. “You’re riding the best bird we could find!” Ni rider på den bästa av alla våra fåglar.
Sagt och gjort. Kapseln passerade in bakom månen och radioförbindelsen till jorden brast.
För första gången någonsin var en människa utom synhåll från sin hemplanet.
Första glimten av månens baksida
Det var nu, under de två minuterna som föregick inbromsningsmanövern, som astronauterna ombord för första gången skymtade månen på nära håll, närmare bestämt dess baksida, genom rymdkapselns fönstergluggar.
Härnäst tändes bromsraketen. De fyra minuter och tretton sekunder som farkostens huvudmotor var tänd beskrevs senare av befälhavare Frank Borman som “mitt livs längsta fyra minuter”.
Samtidigt som motorn slogs av dök Apollo 8 upp från månens baksida efter tjugo andlösa minuter av ovisshet på jorden. I Nasas kontrollrum i Houston och hemma hos astronauternas familjer kunde man nu andas ut.
Apollo 8 låg nu i en stabil, om än aningen oval omloppsbana runt månen, på 311,1 x 111,8 kilometer. Efter det första varvet runt månen gjorde man ytterligare en korrigerande raketbränning som rundade ut banan till 112,7 x 114,7 km.
Astronauterna utnyttjade sin passage runt månen till max genom att låta kameran klicka på. Trots allt så var de ju de första människorna någonsin som fick se månens bortre sida med egna ögon.
Som natt och dag
Och det är ju en vy som ser väldigt annorlunda ut jämfört med det ansikte som månen vänder mot jorden. Månens bortre sida saknar nästan helt de karaktäristiska, mörka lavaslätterna, “haven” som vi ser från jorden. I stället domineras utsikten av ett landskap pepprat av nedslagskratrar.
Det här beror på att den sida som månen vänder mot jorden i solsystemets barndom var exponerad mot den ännu rött glödande, heta unga jorden som såg till att månens hitåt vända sida hölls i smält tillstånd längre än månens baksida, som stelnade fortare.
Apollo 8-expeditionen var hur som helst inte först med att fotografera månens baksida. Den första glimten av det här aldrig förr skådade landskapet fick mänskligheten i och med den obemannade sovjetiska månsonden Luna 3, nio år tidigare.
Men de suddiga och korniga bilderna som Luna 3 (eller amerikanernas Lunar Orbiter 1 från 1966) levererade av månens baksida var ingenting emot fotografierna som besättningen ombord på Apollo 8 tog julen 1968.
Det var dock inte av estetiska skäl eller för sightseeingen som de var där, i omloppsbana runt månen. De hade flera uppdrag att sköta, av vilka ett av de främsta var att rekognoscera för dem som skulle komma senare.
Besättningen ombord på Apollo 8 spanade ut över den framrusande månslätten i jakt efter lämpliga landningsplatser för framtida expeditioner. Det var särskilt ett område som intresserade dem: Mare Tranquillitatis, Stillhetens hav.
Området där Neil Armstrong och Buzz Aldrin skulle komma att göra sin historiska touchdown bara ett drygt halvår senare.
Avfyrningen av Apollo 8 hade tajmats så att ljusförhållandena just vid Stillhetens hav skulle vara de bästa möjliga. En kamera hade monterats i ett av kapselns fönster, för att automatiskt ta ett foto varje sekund som kapseln befann sig ovanför månen.
Och det var en diger bildskörd som Borman och hans manskap kom hem med: mer än 800 stillbilder i 70 mm-formatet och över 200 meter 16 millimeters rörlig film.
Det är framför allt ett av fotografierna från Apollo 8 som numera betraktas som en av de mest betydelsefulla bilderna som någonsin tagits, även om just det fotot var av ringa vetenskapligt och strategiskt värde för Nasa. Earthrise heter det.
Odödligt fotografi
Earthrise, “jorduppgång”, togs av Bill Anders då Apollo 8 rundade månen på sitt fjärde varv, i den stunden då farkosten dök upp bortom månens horisont.
Då Anders insåg vad det var han bevittnade kallade han ivrigt på de övriga besättningsmedlemmarna medan han pressade ned slutaren på sin svensktillverkade, modifierade Hasselblad 500 EL-kamera.
Vyn som han fångade har med tiden blivit ett av de mest reproducerade fotografierna i fotografins historia. Life Magazine inkluderade det på sin lista över århundradets bilder. Och självklart fick bilden pryda ett frimärke i USA.
Det är för övrigt värt att notera att jorden som stiger upp över månens horisont skulle vara en aldrig tidigare skådad syn även om du bodde på själva månen. För jorden går aldrig upp på månen, eftersom månen alltid vänder samma sida mot jorden. Jorden bara hänger där, liksom, alltid på samma plats i skyn.
För att kunna uppleva en jorduppgång på månen måste du befinna dig i omloppsbana runt månen. Precis som Apollo 8-astronauterna gjorde julen 1968.
Medan Bill Anders fortsatte att fotografera månlandskapet som passerade under dem beslöt sig befälhavaren Frank Borman för att det var dags att sova. Trots ståhejet i månfarkostens trånga kabin lyckades han sova i två hela varv runt månen.
Någonting är fel
Då Borman vaknade upp insåg han att någonting var fel. Hans astronautkumpaner hade börjat bete sig konstigt och göra enkla misstag. De verkade frånvarande och hade svårt att uppfatta enkla frågor om Borman inte upprepade dem.
Borman insåg då att det var sömnbristen som började ge sig tillkänna, efter att astronauterna hade vakat så gott som i tre dygn. Så han beordrade sina kumpaner att avbryta sina observationer och få lite sömn, vilket de motvilligt gick med på. Inte minst för att de insåg att de måste kunna tänka klart inför den viktiga TV-direktsändning som väntade om några timmar.
De två följande varven runt månen sov därför Jim Lovell och Bill Anders medan Frank Borman höll vakt samtidigt som kameran, inställd på automatik, knäppte på för sig själv vid fönstergluggen.
Därefter var det dags för den planerade direktsändningen på TV, inför en miljard människor hemma på jorden.
Frank Borman minns instruktionerna som han hade fått av Nasa:
De påpekade för oss att ingen enskild människoröst någonsin tidigare hade hörts av en så stor publik. Och ”säg någonting passande” var det enda direktivet de gav oss.
I begynnelsen...
Så besättningen valde att läsa de tio första verserna från första Mosebok i Bibeln, med motiveringen att “texten utgör grunden för flera av världens religioner, inte bara den kristna”, enligt Lovell.
Sekularisterna inom American Atheists-föreningen ansåg ju däremot inte att det är okej för astronauter från ett land där kyrka och stat är strikt separerade, att citera bibelverser från en månfarkost finansierad med skattemedel, så de stämde Nasa.
USA:s högsta domstol valde dock att inte behandla ärendet, eftersom de ansåg att månen inte omfattas av deras auktoritet. Men Nasa drog ändå öronen åt sig och under de därefter följande månfärderna var man försiktigare med de religiösa inslagen.
Hur som helst, TV-sändningen från månen inleddes då juldagsmorgonen glimmade hemma i USA, medan Apollo 8 gick in på sitt nionde varv runt månen.
Befälhavare Borman inledde sändningen med att introducera besättningen, varefter Lovell och Anders gav sina intryck av månytan och beskrev hur det kändes att kretsa kring månen. Borman själv beskrev månen som en “vidsträckt, ensam och avskräckande slätt av ingenting” (a vast, lonely, forbidding expanse of nothing).
Därefter följde bibelläsningen där alla tre besättningsmedlemmarna i tur och ordning citerade skapelseberättelsen från första Mosebok.
"Jultomten existerar, bara så ni vet"
Sändningen avslutades med Frank Borman som önskade alla på jorden en god jul: “Slutligen, från besättningen ombord på Apollo 8, vi önskar er alla en god natt, vi önskar er lycka till och en riktigt god jul! Gud välsigne er alla på den goda planeten jorden.”
Apollo 8, julevangelium från månen
Efter det här återstod ingenting mer för besättningen på Apollo 8 än att förbereda knuffen med raketmotorn som skulle ta dem ut ur omloppsbana runt månen och lägga dem på en kurs mot jorden. Enligt tidtabellen skulle det ske exakt två och en halv timme efter att TV-sändningen tog slut.
Än en gång infann sig oron för att raketmotorn inte skulle tända som planerat. Skulle motorn strejka i det här kritiska ögonblicket så skulle astronauterna finna sig strandsatta i omloppsbana runt månen för all evinnerlighet, det var männen sällsynt medvetna om.
Men allting fungerade som det skulle, Apollo 8 sköt fart, och snart lade Borman, Lovell och Anders månen bakom sig med en hastighet av en kilometer i sekunden.
Den första repliken från Apollo 8 då kapseln dök ut från månens radioskugga för sista gången och styrde mot jorden var från Jim Lovell: “Please be informed, there is a Santa Claus!” Bara så ni vet, jultomten existerar!
Som om det någonsin hade rått något tvivel om den saken.
Upptäckten av jorden
Hur som helst, den 27 december 1968 gjorde Apollo 8 en lyckad landning i Stilla havet där hangarfartyget USS Yorktown väntade på att plocka upp astronauterna.
John F Kennedys våghalsiga och kaxiga påbud från 1962 om att USA ska erövra månen innan årtiondet var till ända, var nu ett steg närmare att förverkligas.
Och mänskligheten hade fått avsluta ett turbulent och våldsamt år med en ljusglimt och en unik önskan om julfrid från en annan värld.
Mänskligheten fick också för första gången se sitt urhem, sin hemplanet, utifrån. I all sin skörhet och ensamhet mot rymdens oändliga, svarta, stjärnbeströdda vidder.
Som Bill Anders själv uttryckte det senare: “Trots all träning och alla förberedelser inför ett utforskande av månen, slutade resan med upptäckten av jorden”.
' /%3E%3C/svg%3E)
Månen A till Ö - allt du behöver veta om månen och lite till
Visste du det här om månen?
Hur gick snacket under Apollo 8-expeditionen? Hela kommunikationen mellan besättningen och flygledningen i Houston finns transkriberad här.
En intervju med Jim Lovell om Apollo 8-äventyret.
' /%3E%3C/svg%3E)
