Filmrecension: Mary Poppins kommer tillbaka – en fantastisk dröm som slutar med emotionell kalldusch

Det har gått mer än femtio år sedan barnsköterskan Mary Poppins sopade rent på Oscarsgalan och fick Julie Andrews att åka paraply mot Hollywoodhimlen. Uppföljaren flyger länge högt över förväntningarna innan den plötsligt kraschlandar.

I strid med alla tänkbara regler för en recension tänker jag inleda med att vara ohämmat personlig och meddela att Mary Poppins (1964) var en av min barndoms allra största bioupplevelser.

Historien om barnsköterskan som bokstavligen stiger ner från himlen för att lotsa barnen Banks mot en lyckligare framtid hade allt en nioåring kunde begära; sång, dans, humor, fantasi och ett stort hjärta.

Det räckte med scenen då den ampra barnsköterskan med det näpna ansiktet halar fram den ena saken efter den andra ur en till synes bottenlös väska för att övertyga mig om att det var så här den sanna verklighetsflykten skulle se ut.

Nu var det liksom bevisat att film är större än livet.

En samhällelig dimension

Poängen med den ursprungliga Mary Poppins-filmen var att den erbjöd mer än en färggrann dröm om att spränga barnkammarens väggar, den strödde också in hänvisningar gällande klassamhället, kvinnokampen och betydelsen av empati.

Det sistnämnda personifierades av den fattiga kvinna som varje dag tigger ihop pengar på trappan till St. Pauls Cathedral för att kunna mata de duvor som tyr sig till henne.

Om henne sjunger Julie Andrews filmens vackraste sång Feed the Birds - en sång som återkommer på fyra ställen som en påminnelse om betydelsen av välgörenhet och av att lyfta blicken från den egna naveln.

Eller som Walt Disney lär ha sagt när han hörde sången första gången: den är en metafor för hela filmen.

Det förstod jag inte när jag var nio, men jag kände det. Och grät strida strömmar när pappa Banks äntligen varseblev henne.

Nu var det liksom bevisat att film kan förändra världen.

Men vad hände sedan?

Mot bakgrunden av det förflutnas storslagna upplevelse är det med delade känslor jag fyrtio år senare bänkar mig inför uppföljaren till berättelsen om Mary Poppins och familjen Banks.

En del av mig sprudlar av förväntan, en annan bävar.

Och låt det genast vara sagt; den första scenen får mig nästan att lätta från sätet. Medan lykttändaren Jack (Lin-Manuel Miranda) cyklar genom ett disigt London känner jag förälskelsen komma krypande.

Det är just så här storslaget det skall se ut, så här vackert det skall låta!

Och när Mary Poppins (Emily Blunt) en stormig dag landar hos den andra generationen Banksbarn sörjer jag redan att denna fantastiska film i något skede kommer att ta slut.

Det nya upplägget

Manusförfattarna, David Magee, Rob Marshall och John DeLuca, har på ett genialiskt sätt skapat en logisk övergång mellan de två filmerna.

Michael (Ben Whishaw) som var barn i den förra filmen är nu en vuxen trebarnspappa som tampas med såväl sorg som ekonomiska problem.

Hustrun har dött och lämnat honom mer eller mindre handlingsförlamad.

Vilket innebär att konstnärsdrömmarna gått i stå medan skulderna rusat iväg. Jobbet som banktjänsteman inbringar inte tillräckligt och en dag ylar vargarna vid dörren.

”Betala av hela skulden genast, annars löser banken in ert hem” lyder advokatens krassa order.

Det hjälper inte att Michael minns att hans pappa äger aktier i banken, han vet nämligen inte var aktiebrevet finns.

Inte heller syrran Jane (Emily Mortimer) eller barnen Anabel (Pixie Davies), John (Nathanael Saleh) & Georgie (Joel Dawson) har någon koll på den saken.

Vägen hem är mycket lång

Det är lockande att försöka plocka isär Mary Poppins Returns i hopp om att komma åt vad det är som gör den så välfungerande, men det låter sig inte göras eftersom alla delar är organiskt sammankopplade; låtarna, storyn och personporträtten.

Varje sångtext är betydelsebärande, de bästa dansnumren för tankarna till La la Land och skådespelarna förmår blåsa liv i varje scen.

Emily Blunt är helt formidabel i huvudrollen och flankeras fint av Lin-Manuel Miranda som lykttändaren.

Även det övriga gardet levererar; Julie Walters som trotjänarinnan, Colin Firth som den elake bankchefen och Meryl Streep som excentrisk fixare.

Som socker på botten dyker även Dick van Dyke (som spelade sotaren 1964) upp i en liten roll.

Och alla sjunger de med både själ och hjärta. Fina sångnummer som ackompanjerar äventyr som får en att sväva. Badkaret utgör en port till en stilla ocean medan mönstret på en gammal skål sveper in oss i en levande orkan.

Personligen blir jag mer än gärna fångad av denna visuella stormvind.

Spoiler alert!

Eftersom filmens primärpublik knappast kommer att läsa denna text känner jag mig fri nog att avslöja den detalj som får mig att med en kallsup komma upp ur drömhavet.

Familjens hem räddas nämligen småningom av det faktum att Michael som barn lät sin far förvalta några slantar som sedan kom att utgöra grundplåten i ett ansenligt aktiekapital.

”Michael ville ge pengarna till fågeldamen, men pappa lyckades få honom att investera dem istället” säger den åldrade bankchefen (Dick van Dyke) nöjt och alla hurrar.

För nu är det liksom bevisat att var och en faktiskt är sin egen lyckas smed och att man gör bäst i att blunda för sämre bemedlade medmänniskor.

Där satt den - käftsmällen som får mig att bli iskall inombords och dimpa ner i marken snabbare än Mary hinner säga ”spit spot”.

Får man verkligen göra så här? Suga kraft och näring ur ett gammalt vinnarkoncept bara för att sedan dra undan mattan för detsamma?

Är det verkligen denna sensmoral vi vill att barnen bär med sig efteråt? Investera klokt! Strunta i de fattiga! Det viktiga är att du har ditt på det torra!

Slutets magnifika crescendo går mig av naturliga skäl lite förbi och den här gången gråter jag inte. Även om jag gott kunde ha gjort det - av pur ilska.

Texten har uppdaterats med två rättelser: Jack är lykttändare, inte sotare. Och Marys slogan lyder: "spit spot".