Essä: Vem vinner på ett krig mellan könen?

Det finns två läger som gräver sig allt djupare ner i skyttegravar och låter kulspruteargumenten härska. Företrädare för både feminismen och den nya mansrörelsen står för hatfyllda oneliners, och en ovilja att lyssna på motpartens argument. Det är som om någon gärna såg ett krig mellan könen. Medelåldersmannen Tomas Jansson ställer sig frågan vem som kan vinna på det.

Jag är förfärad över polariseringen, över detta ”tycker du inte exakt som jag är du ond”.

Det genomslag som #metoo fått visar att det funnits ett jättelikt fördämt behov av att berätta, om oförrätter som pågått i decennier utan att någon velat lyssna. Det finns också ett behov av att synliggöra unga män som inte hittar sin plats i samhället, och som löper risk att radikaliseras i sin jakt på mening i livet.

Men nu är det som om man måste välja sida. Som om jag automatiskt vände ryggen åt män som mår dåligt om jag lyssnar på gruppen sexuellt kränkta kvinnor, och vice versa. Vem ska jag vara solidarisk med? Min klass? Min språkliga identitet? Mitt kön? En demokratisk idé om att utsatta måste få stöd? Måste jag välja?

Man ska vara noga med vilka ord man använder.

Jag känner mig som placerad ute på öppen mark mellan skyttegravarna, med bara två alternativ; att försöka strunta i allt, eller kasta mig in en diskussion som man bara kan förlora.

JAG VILL FÖRSÖKA FÖRSTÅ, så jag talar med mansforskare och genusvetare, teologer och historiker, filosofer och representanter för den nya mansrörelsen. Jag träffar lärare för att prata om hur skolpojkar egentligen mår. Och det jag lär mig är att det behövs nya allianser. Den polarisering jag ser idag kan bara få extrema följder.

Man ska vara noga med vilka ord man använder, men nu tänker jag kalla det jag ser omkring mig för ett potentiellt krig mellan könen. Jag ser ju samma tendenser också inom politiken. Det är som om allt var en del av en större historia, den som handlar om framtiden för det samhälle vi lever i.

Så sätter jag igång med att skriva ner en berättelse i fem kapitel, och börjar med:

Det hör till påståenden jag ofta stöter på nu – att feminismen inte erkänner mannens problem. Och som slagträ använder man den svårdefinierbara gruppen ”unga vilsna män”.

Knappast någon ifrågasätter att många unga män idag är vilsna.

Enligt PISA-undersökningen (2015) står Finland för världens största skillnad mellan könen när det gäller kunskapsnivå. Och det är pojkar som klarar sig sämre.

Då jag pratar med lärare hör jag att pojkar har problem med att hitta sin plats, att deras självkännedom är sämre än flickornas, samtidigt som det fortfarande finns ett kulturellt krav att mannen ska vara ”hårdare och mer dominant”.

Låter som en ohälsosam motsättning.

Men en relativt färsk undersökning berättar att det bland unga som mår dåligt finns lika mycket flickor. Depressioner är nästan dubbelt vanligare hos kvinnor, och den skillnaden uppstår framför allt hos unga vuxna. Även om män oftare begår självmord, går fler kvinnor än män med självmordstankar.

När män faller så faller de handlöst.

Den stora skillnaden, konstaterar lärare, är att flickor är ”bättre på att säga”. Pojkar är dåliga på att sätta namn på sina känslor, och det gör det svårt att veta när någon mår illa. "Då någon presterar dåligt vet man därför inte om man ska ge en utskällning eller en kram".

MÄN FALLER HÖGRE IFRÅN, hör jag en mansforskare konstatera. När män faller så faller de handlöst, då går det RIKTIGT dåligt.

Det sägs att flickor tidigt lär sig förstå att livet kommer att vara svårt, att det kommer att finnas hinder för deras framgång. Men hur ska man få pojkar att prata om sina problem då de får lära sig att ”ensam är stark”? Om de sedan ser hur män i offentligheten beskrivs antingen som ett problem eller som en makthavare, och dessutom att en man per definition skulle vara privilegierad, då känner de naturligtvis inte igen sig.

Traditionellt har pojkar också bejakat den där manliga tanken att det inte är coolt att anstränga sig i skolan. Det kunde fungera när det ännu alltid fanns jobb att få, men nu har den globala ekonomiska utvecklingen gjort att jobben man fick utan utbildning har försvunnit.

Men är det feminismens fel? Männen har alltid varit i klar majoritet när det gäller hemlöshet och självmord och missbruk, långt före någon kvinnokamp tog fart. Kanske man därför borde skylla på politiken, som ju domineras av män? För att den inte tar hand om den manliga underklassen nu när den inte längre behövs i det postindustriella samhället. För att den inte åtgärdat barnfattigdomen, som trots en ekonomisk tillväxt tredubblades mellan 1995 och 2007 (Hufvudstadsbladet 15/11 2018).

KANSKE FRÅGAN OM GRUPPEN ”vilsna unga män” egentligen handlar om klass och inte om kön?

Kan det vara så att etablerade män utnyttjar gruppen som slagträ? Något sådant konstaterar Jaakko Lyytinen, då han i Helsingin Sanomats reportage om den nya mansrörelsen (1/7 2018) skriver att ”megafonen nu har kapats av män som kamouflerar sin bitterhet och kallar den mansrörelse”.

Då är det bekvämt att använda mantrat ”feministisk konspiration” lite som ett slags krigsförklaring, eftersom det ju bara sägs handla om att försvara sig.

Det är ofta jag får höra att genusvetenskapen inte är någon riktig vetenskap, utan en feministisk ideologi. Att frågor som mannens ojämlika ställning i skilsmässofrågor negligeras eftersom jämställdhetsarbetet fokuserar på kvinnan.

Kvinnor i åldern 15-34 oroar sig mest över att män behandlas orättvist.

Det var en gång sant att genusvetenskapen fokuserade på kvinnofrågor, bekräftar forskare jag pratar med. Men idag är också mansfrågor en viktig del av vetenskapen, och det är faktiskt kvinnor i åldern 15-34 som oroar sig mest över att män i vissa frågor behandlas orättvist.

Hur når det inte fram? Varför är det rådande mantrat ändå att ”allt bara får handla om kvinnornas problem”?

Feminismen kommunicerar dåligt, konstaterar också många feminister. Och därför är det allt för lätt att klippa ut formuleringar som antifeminister sedan använder för att skapa hatbilder.

Det är inte bara en gång jag får höra om artisten Zarah Larssons ”alla män ska dö en plågsam död”, eller hur allt fler män därför har ”tappat tålamodet med fanskapet”, dvs feminismen.

Samtidigt hör jag kvinnor berätta om hur de är så uppriktigt förbannade över övergrepp som pågått i decennier utan att man kunnat berätta om dem. En mångårig uppdämd ilska gör inte extrema uttalanden okej, men är det konstruktivt att använda extrema formuleringar som en karaktärisering av hela den feministiska rörelsen, utan att ens försöka hitta någon kontext?

DET GÄLLER FÖR både feminismen och den nya mansrörelsen att vara noga med sina formuleringar.

Om vi har män som beskyller all feminism för manshat, har delar av #metoo handlat om att rida på vågen för att kunna hämnas på patriarkala strukturer. Det är många som liksom genusvetaren Tiina Rosenberg anser att ”tribunalkänslan är farlig, när människor vill ge tillbaka för gammal ost” (Svenska Dagbladet 8/11 2017).

Att spela ut offer mot varandra är en destruktiv lösning som bara leder till återvändsgränder. Och då är nästa steg ... krig.

Det är som om #metoo-vågen skapat en gripbar fiendebild som nu står som bas för en ”mannens motattack”.

Då det hösten 2018 planerades en diskussion om ”jämställdhet ur ett manligt perspektiv” i Åbo Akademis utrymmen, och ÅA sedan ansåg att debattens deltagare inte bjöd på en tillräcklig bredd för en saklig diskussion, var det som om en magisk låda öppnats, som om det nu fanns en orsak att slå till mot #metoo-rörelsen.

Reaktionerna var hatfyllda. Medier anklagade akademin för att ”förbjuda debatten”, nu borde ”finländska högskolors skygglappar undersökas”, och paneldeltagaren Alexander Bard slog fast att de som vill ”förbjuda debatten” borde genomgå psykiatrisk behandling.

När debatten sedan blev av, var Bards argumentation väldigt tydlig; är du inte med oss är du emot oss, det finns inga alternativ, tycker du inte som jag har du fel.

Om han står för den nya mansrörelsen, kan man fråga sig om också den rörelsen är dålig på att kommunicera. Vill den kommunicera? Faktum är att majoriteten tror att också män drar nytta av större jämställdhet mellan könen, men det som istället lyfts upp är att ”vanligt folk inte får säga sanningen”, att ingen ”vågar vara kritisk till metoo”, eller att ”ingen får säga högt att man måste försöka stävja falska våldtäktsanklagelser”.

Redan antikens romare talade om manlighetens kris.

DEN NYA MANSRÖRELSEN uppstod för ungefär tio år sedan. Idag är psykologen och författaren Jordan Peterson rörelsens kanske främsta frontfigur, som bland annat anser att det inte finns några manliga förtrycksstrukturer, bara naturliga hierarkier som bygger på kompetens. I ett program på svenska yle talar han om att det är okej för män att bejaka sin aggressivitet, han hävdar att en världsordning har rubbats och måste återställas, och erbjuder tydliga könsroller som ett sätt att skapa ordning i en förvirrande värld.

Så erbjuds medicin för en manlighetens kris, som om den krisen var något nytt, men en historiker jag talar med konstaterar att redan antikens romare talade om manlighetens kris. Den har alltid varit i kris.

Den nya mansrörelsen säger sig göra något som det idag definitivt finns behov av; att utsatta män blir sedda, att de får hjälp med att hitta ett språk som hjälper dem att ge uttryck för sin smärta, och en kanal där de kan uttrycka den. Men varför kombinera det med en längtan efter en konservativ könsordning?

Som en man jag pratar med konstaterar; ”Se istället till att cowboyrollen och fosterställning-lipandet är kompisar med varandra”.

STEREOTYPA UPPFATTNINGAR om män och kvinnor kan också, läser jag, vara en grogrund för övergrepp.

När våldtäktsmän intervjuas om deras attityder hittar man nämligen just det, stereotypa uppfattningar om män och kvinnor; ”Kvinnor är fundamentalt annorlunda och närmast omöjliga att förstå”. ”Den manliga sexualiteten är okontrollerbar och kan bli farlig om inte kvinnor erbjuder sex”. ”Hjälplösheten leder till att man förödmjukar kvinnor, bara för att känna att man har kontroll över någonting ens för en stund” (källa, se slutet av artikeln).

Det behövs andra fiendebilder än det motsatta könet. Det behövs nya allianser.

Visst kan man samarbeta, konstaterar en man från den nya mansrörelsen, ”men om man måste ta på sig epitetet feminist för att bli en seriös samtalspartner så finns det ingen bas för samarbete”.

Och då, hör jag sägas, måste man låta skyttegravarna bli allt djupare för att man till slut ska kunna hitta en plats där det går att mötas.

Låter det som en krigsförklaring?

Det dyker upp allt fler manliga röster som vill bejaka nya mansroller, detta ”var människa istället för man” framom mansrollen från jumppasalarnas omklädningsrum, dendär att man ska ta för sig och inte vara en ”kiva kille”.

I den färska boken ”Poikatutkimus” (pojkforskning) skissar 13 artiklar upp en bred bild av pojkskapet. Där kritiseras begreppet ”pojkar är alltid pojkar”, eftersom det är svårt för pojkar att bejaka sin mjuka sida om ett våldsamt beteende förklaras just med att "pojkar är pojkar".

JAG FÖRSÖKER MINNAS hur jag som ung man förväntades ”bli en man”.

På 1970-talet var det Biggles-böckernas oerhört stereotypa rollmodeller. Eller rockmusikens världar som fylldes av både ”ta för dig”-tankar och drömmar om den kvinnliga ängeln som räddar en.

Svenska Ulf Lundell bjöd på just det i ett nötskal;

Jag har revolvern i fickan och vässade tänder / Kom och ta hand om mina skakande händer / Jag hukar bakom sten och väntar som ett djur / Jag har inget hum alls om kölappar eller tur / För jag sa oh oh la la jag vill ha dej ("Jag vill ha dej")
Du tog mej ur rännstenen / där jag låg och grät / utfattig naken / naken och rädd / du virade in mej / i ditt långa hår / och bar mej sen hem / hem till din bädd ("Du tog mej").

Jag kommer också att tänka på ”milin”, värnplikten som ”skolan som gör män av pojkar”.

Det jag lärde mig i Dragsvik hösten 1980 var att man blev man genom mobbning och allmänt förnedrande snack om den gemensamma åtrådda fienden; kvinnan. Visst fick jag också uppleva ett slags outtalat starkt manligt kamratskap. Men det gällde att lära sig vilka män du kunde lita på, och vilka som var beredda att utnyttja dig som en pinne i maktstegen.

Samtidigt är jag säker på att värnplikten varit viktig för många män på vägen till självständighet. Man har upplevt ett kamratskap, lärt sig att sköta sig själv och bädda sängen.

Men också det bevisar att ”mannen” inte är någon enhetlig grupp, och att det är värdefullt om samhället bjuder på ett mångfald av roller för honom.

DEN POPULÄRA DANSKA TV-SERIEN Herrens väg diskuterar begreppet tro, men den undersöker också ett patriarkalt system, med alfamannen (familjefadern, prästen) som sitter på ansvaret och lösningarna. Men det är inte av själviska orsaker som han regerar, det är för att han är uppfostrad till det. Och då han utmanas, är han beredd att kriga för sin sak.

Det som serien kom fram till, är att hans krig är förödande för alla omkring honom. Frun krisar, yngsta sonen drivs till självmord. Men det att han är så fast i en nedärvd mansroll, är förödande också för honom själv.

Jag tror inte heller på att en längtan efter en värld där ”mannen är man och kvinnan är kvinna” är någon lösning. Tvärtom är det kanske roten till ett problem? Om man vill sortera människor enligt kön, är det inte samma sak som att sortera människor enligt hudfärg eller religion eller sexualitet? Och om man gör det, är inte nästa steg då att gradera dessa kategorier, slå fast vad som är bättre än det andra?

På vägen till det lär man sig inte att tänka på andra som medmänniskor, utan som kategorier. Och nästa steg ... är krig.

Det är så lätt att bara vara arg. Att hitta en fiendebild och tro att den ska kunna göra en stark. Och idag är fiendebilder lättare att hitta än på väldigt länge. Hatet vinner mark, samtidigt som redan uppnådda mål i jämställdhetskampen hotas.

I somras meddelade den ungerska regeringen att man kommer att strypa den statliga finansieringen av genusvetenskap. Antifeminismen sipprar också in i politiken. Idag kan en finländsk utrikesminister stöda abortmotstånd, och i Tyskland har man börjat hänvisa till en bortglömd lagparagraf från nazitiden som förbjuder läkare att ”göra reklam för abort” – att erbjuda information kan tolkas som reklam, med höga böter som följd.

Det här är ett krig, och jag ser det ordet användas också på andra håll.

Som då högerpopulism-forskaren Ann-Cathrine Jungar citerar (Hbl 16/12) Sverigedemokraternas chefsideolog Mathias Karlsson; ”det är ju ett kulturkrig som pågår ... våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”.

I EN TID DÅ FIENDEBILDER får allt mera plats och hatretoriken flödar, är det viktigt att vara exakt i sina formuleringar – vilket blir allt svårare i dagens ”oneliner-diktatur” där bara de korta snyggt formulerade sanningarna får genomslag, där det finns plats för en enda sanning.

Jag minns den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie som i ett videoklipp berättar om hennes vita rumskamrater då hon började studera i USA, hur förundrade de var över hennes historier hemifrån. Deras bild av Afrika handlade ju om vackra landskap och djur kombinerat med obegripliga människor som kämpar mot svält och dör av aids.

Så skapas en bild av en kontinent, genom att upprepa den där ena berättelsen om och om igen.

Så bygger medierna också upp dagens genusdebatt. Det är farligt, eftersom vi idag ofta har en färdigtuggad berättelse i våra huvuden, och hör det vi vill höra.

Berättelser GÖR skillnad. Ord GÖR skillnad. Berättelser har alltid missbrukats för att baktala och behärska. Men de kan också användas för att förmänskliga och stärka. Berättelser kan beröva människan hennes värdighet, men den kan också hela en förlorad värdighet.

VI BEHÖVER RITUALER FÖR FÖRSONING och förlåtelse, det som dagens samhällsdebatt saknar.

Man kan inte kräva av offren att de måste förlåta. Men offentligheten borde ge plats för förlåtelse, utan risk för att man beskylls för att be om ursäkt på fel sätt.

En filosof jag talar med kommer med tanken att man kanske borde etablera en sanningskommission, som den i Sydafrika efter apartheidregimens fall? Den gav ett tryggt rum för utsatta att berätta vad de varit med om, men idén förutsatte också att förövaren berättade, så att det som hänt blev synligt.

Det är en bra grogrund för försoning. Och för förlåtelse! För det kan väl inte vara tillräckligt med det man får lära sig som barn, ”be nu om förlåtelse och sen är allting bra”?

Förutom en bön om förlåtelse behövs också uppriktig ånger.

Då jag pratar med en teolog förstår jag att det är mycket mer komplicerat än så. Att bara be om förlåtelse är ”dagisnivå, något som vår kultur har sjunkit in i”. Enligt en kristen tradition behövs det förutom en bön om förlåtelse också uppriktig ånger, OCH bot.

Det förutsätter en atmosfär av tid och lugn, just det som vår tid verkar ha problem med.

VEM VINNER PÅ ETT KRIG? De som helst vill bevara en gammal ordning? Totalitära strukturer och maktmänniskor som Putin och Trump och Orban och Erdogan, som bygger sin politiska kraft på fiendebilder?

Något som definitivt förlorar är ett samhälles demokratiska struktur. Demokrati bygger på att verkligen möta varandra, om att samtala och försöka förstå varandras position. Den förutsätter kompromisser, men en extrem polarisering gör kompromisser omöjliga.

Lägg till bensin som Prestige, Maktkamp, Egon – och nästa steg är...

---

NÄR JAG SJÄLV INTE PASSADE IN i en Ulf Lundells 1970-talsvärldsbild, och på 80-talet sökte något eget, hittade jag mitt hem i depprockens ”du är inte ensam i din ångest” och newwavens uppmaningar att kämpa – men inte på bekostnad av någon annan.

I den rockvärldens konsertupplevelser har jag sett hur människor kan mötas, oberoende av kön och bakgrund. Och glädjen som strålar ur ögon när själen omfamnas av stora positiva känslor, den glädjen kan göra människan så vacker.

Det får man aldrig glömma. Hur vacker människan och mänskligheten också kan vara.

Essän utgår från samtal med en rad människor, män och kvinnor, från olika sammanhang. En del uppgifter baserar sig på undersökningar och program som det finns länkar till i artikeln - förutom forskningen om sexuella övergrepp som inte finns tillgänglig på nätet. Den källan är:
Gannon, T. A. & Polaschek, D. 2004: ”The Implicit Theories of Rapists: What Convicted Offenders Tell US”. Sexual Abuse: A Journal of Research and Treatment, Vol 16, No 4.