Ett givande men tufft jobb där hot dagligen förekommer - socialarbetarna Tiina och Maria har sett det mesta

Fysiskt våld, verbala påhopp, skadegörelse och förföljelse. Socialarbetarna måste utstå mycket i och med sitt yrkesval. Tiina Böling och Maria Lindvall har upplevt det mesta under sina år som socialarbetare.

Socialarbetare har ett nära samarbete med sina klienter och det är förståeligt att det kan uppstå frustration och aggression hos klienten.

Våld och risk för våld förekommer i högre grad än normalt inom socialbranschen än inom andra branscher.

Tiina Böling och Maria Lindvall är båda ledande socialarbetare inom barnskyddet vid Vasa stad.

De har jobbat flera årtionden med socialt arbete, ett arbete de upplever givande men som är tuffare än många andra jobb.

- Våld och hot märks dagligen. Det är regelrätta hot, saker som kastas, aggressiva mejl, telefonsamtal där man svär och skriker, säger Böling.

Missnöje märks också på möten med andra myndigheter som kritiserar det som socialen gör. Det märks också genom de besvär som görs mot socialarbetares beslut.

Resultaten talar sitt tydliga språk

Fackföreningen Talentia gjorde förra året en utredning bland sina medlemmar om arbetsrelaterat våld och hot.

Var femte av de som har en högre utbildning inom socialbranschen och svarat på frågorna, hade upplevt våld eller hot i arbetet.

Vanligast var osakliga kommentarer, vilket ungefär var tredje socialarbetare upplevde minst ett par gånger i månaden.

Var sjätte fick utstå osakliga kommentarer varje vecka.

Verbala hot hade var femte upplevt minst ett par gånger i månaden.

Det har också hänt att möbler har kastats

― Tiina Böling, ledande socialarbetare

Även fysiskt våld förekommer. Var sjätte hade blivit nypt, sparkad eller biten.

En av tio hade blivit slagen med knytnävar eller med eggvapen samt fått föremål kastade på sig.

Böling har blivit knuffad, fått saker kastade på sig.

- Det har också hänt att möbler har kastats.

Att få dödshot hör inte heller till ovanligheterna.

Både Böling och Lindvall påpekar att de ändå gillar sitt jobb och understryker att för det mesta går allt bra.

Att klienterna känner frustration har de full förståelse för. Och ångesten skall ut på något sätt.

Är våld och hot något som man som socialarbetare då måste acceptera?

- Absolut inte, säger Böling.

Tröskeln att anmäla mycket hög

Lindvall säger att det många gånger dock är svårt att sätta en gräns och anmäla en klient, även om man har arbetsgivarens och förmannens stöd.

- Det är ändå den enskilda socialarbetaren som dras in i rättsprocessen som privatperson.

Socialarbetaren bör även höras av polisen som privatperson, och om det tas till rätten skall hen vittna.

- Jag vet socialarbetare som varit med om de här processerna och som tänker "aldrig mer".

Tröskeln för att anmäla en klient är alltså väldigt hög. Dessutom har det ofta gått ett par tre år innan ärendet kommer upp i rätten, och då känns det emotionellt väldigt tungt att det nystas upp igen.

Om klientrelationen fortfarande pågår har den dessutom utvecklats och mognat, och att då mötas i rätten känns inte rätt.

- Då kastas man tillbaka till det skedet då klienten agerade i affekt. Det är att dra alla tillbaka till något man redan kommit bort från, säger Lindvall.

Påverkar även privatlivet

Tillbaka till undersökningen. En fjärdedel av arbetstagarna hade stressymtom på grund av hot om våld. Var femte var rädd för våld eller hot om det.

Bland de som hade erfarenhet av våld genererade det ångest, sömnstörningar, rädsla och jobbfrånvaro.

På vilket sätt begränsas då ens privatliv då man jobbar som socialarbetare?

- Många vill att de offentliga uppgifterna är hemliga så som adress och telefonnummer, säger Lindvall.

Men det påverkar även vilket socialt umgänge man väljer, hur man är på sociala medier.

- Man funderar noggrant om man kan bli klassmamma till exempel, det kan finnas någon i klassen som är klient, säger Böling.

Hänsyn skall alltså tas hela tiden och det gäller att välja bort saker som man på grund av sitt yrke inte kan delta i av etiska skäl.

Man funderar noggrant om man kan bli klassmamma

― Tiina Böling, ledande socialarbetare

Böling och Lindvall säger att de inte är rädda på jobbet, då skulle man inte orka. Inte är de heller så oroliga för egen del, eftersom de lärt sig hantera alla slags situationer.

Men beträffande familjen drar de en tydlig gräns.

- Man vill skydda familjen och speciellt sina barn. I de kretsar barnen rör sig vill man vara mamma och förälder och inte en socialarbetare, säger Lindvall.

Mera tid för klienterna önskas

De som är i ledande positioner bör inte förminska arbetstagarens rädsla eller eventuella risker som hen tar på grund av sitt arbete.

Arbetsskyddet och information om arbetsskyddet borde även stärkas.

Också socialarbetarnas attityder borde ändras: våld och hot är inte ett naturligt inslag i arbetsbilden och bör rapporteras.

Böling och Lindvall anser att tryggheten bland socialarbetarna kunde förbättras genom att man inte skulle behöva ha så bråttom.

- Att klienterna skulle känna att vi har tid för dem, säger Böling.

Att alltid ha ett arbetspar vore väldigt viktigt.

- Två hör och ser bättre än en, säger hon.

Att ha rätt kompetens är av yttersta vikt. Rätt utbildning är grunden för allting, säger Böling.

Ett tack kommer kanske senare

Orealistiska förhoppningar från samhället om att socialarbetaren skall fixa alla problem, orsakar också stor press.

Också våld i form av exempelvis egendomsbrott och stöld, förföljelse och stalking är något som socialarbetarna stöter på.

Internet har dessutom blivit en ny plattform för framförda hot och smutskastning av socialarbetare.

Böling och Lindvall vet ändå av erfarenhet att den positiva feedbacken kan komma långt senare.

- Jag träffade just en kvinna i trettioårsåldern som jag hade som klient då hon var tonåring. Det var ett mycket svårt fall, minns Böling.

Flickan var då totalt gränslös och omhändertogs, och man var osäker på om man överhuvudtaget skulle kunna hjälpa henne.

- Men nu då vi träffades, många år senare, sade hon att hon var tacksam och att hon inte skulle existera idag om vi inte hade ingripit.