Essä: Min svartsjuka gör mig skyddslös

”Min svartsjuka är kontrollerad av min skam, den hugger till när som helst och kastar mig från trygghet till tvivel.” Heidi Hakala skriver om sin känsla av otillräcklighet, den svartsjuka som blir symptomet och försöken att hitta en väg ut ur den.

***
Min pojkvän och en av våra gemensamma vänner sitter mittemot mig vid bordet. De tittar tvekande på varandra, nervöst, sedan tar min pojkvän sats: ”Vi är förälskade i varandra”. Där ligger de på bordet mellan oss – orden som jag fasat för sedan dagen jag träffade honom.

Inombords faller något isär, vissnar. Stum av ångest ser jag dem lämna rummet tillsammans. Jag vaknar ur drömmen med klappande hjärta och tårar rinnande nedför kinderna. Jag väcker honom inte, trots att han ligger på armlängds avstånd ifrån mig.
*
Min pojkvän ska få en ny kollega, det är en liten arbetsplats med få anställda. I det tysta hoppas jag på att det blir en man. Det känns jobbigt att han ska tillbringa åtta timmar per dag i nära samarbete med en kvinna i min egen ålder eller yngre; antagligen någon vacker som har karisma, intressanta infallsvinklar och dessutom är rolig.

Troligtvis har hon också en fantastisk social förmåga, ett smittande skratt och en konstnärlig ådra. Kollegerna på kontoret kommer förr eller senare att diskret antyda för min pojkvän: ”Ni skulle ju passa så bra ihop?”
*
Min pojkvän är omtyckt, det är ofta någon som visar intresse för honom när vi är ute tillsammans. En gång såg jag honom backa i en halvcirkel runt dansgolvet då en tjej gjorde allt mer framfusiga närmanden. I stället för att känna mig stolt – han har valt mig! – blev jag rädd.

En dag kommer han att inse att jag inte lever upp till hans standard och att han måste byta ut mig. En dag kommer någon vackrare, klokare och intressantare att hitta de rätta orden för att få honom att vakna upp ur vår kärleksbubbla och tänka att det finns ett bättre liv utanför den.

Inget tystar lika effektivt som skam

Min svartsjuka gör mig skyddslös, den hugger till när som helst och kastar mig från trygghet till tvivel. Ibland är den som en flytande gas som sprider sig i kroppen och gör det svårt att andas.

Ibland är den en liten, hård knut som lägger sig i magen. Ibland är den ett skott: rakt in i hjärtat.

Vår kultur och vårt samhälle är fullt av skildringar av okontrollerade vansinnesdåd med svartsjuka som motiv. Min svartsjuka är inte sådan. Den är kontrollerad av min skam.

Jag viker ihop den så litet det går, knölar ihop den och gömmer den längst in i hjärtkammaren. Min svartsjuka gör inget väsen av sig, men är smärtsam och seg. Den lägger sig tyst och apatisk i mitt omlopp, skvalpar omkring i sin egen smuts.

”Inget tystar lika effektivt som skam”, skriver sociologen Brene Brown i boken Kvinnor och skam.

Jag skäms – och jag tiger.

Självdestruktivt på Instagram

En som inte tiger är den svenska författaren Johanna Frid. I den autofiktiva romanen Nora eller Brinn Oslo brinn skriver hon om svartsjukan som äter henne inifrån.

Intrigen tar sin början när huvudkaraktären Johanna ser en profilbild från Facebook på hennes pojkvän Emils ex, norska Nora. Nora är allt som Johanna inte är: vacker, populär och älskad.

Svartsjukan slår till omedelbart. Den övergår i besatthet som bankar in en kil i hennes och Emils relation. Johanna inleder en grundlig och självdestruktiv efterforskning om Nora på Instagram – en efterforskning som inte verkar ha någon ände.

Nora hade varit en del av museibesöket. Hon var med oss hela tiden. När vi höll varandra i handen, när vi skrattade åt någon löjlig tomtemålning – nissekunst – var Nora där. Jag hade något i lungorna som eventuellt var glas, möjligtvis asbest. Jag försökte hosta, men det försvann inte.

ur Nora eller Brinn Oslo brinn

Svartsjuka är en svår plats att skriva från. Jag skäms över mina småsinta känslor, över min brist på tillit till mig själv, över att jag inte tror att jag är mer värd än att vem som helst när som helst skulle kunna ta min plats.

Men ska man skriva en essä om skam så måste man skämmas i skrivandet. Annars blir det låtsastext, låtsaskänslor. ”Skam är något som uppstår människor emellan och läker människor emellan”, skriver Brown.

Kanske läker vi varandras sår genom att dela med oss?

Skillnaden mellan mig och Johanna i Nora eller Brinn Oslo brinn är att Johanna skriker, pratar och gråter ut sin svartsjuka medan jag gömmer min. Den som lider mest av min svartsjuka är inte föremålet för den, utan jag själv.

Jag vänder den inte utåt, anklagar inte. Jag vänder oron inåt, anklagar mig själv för min svaghet. De gånger jag tar upp min oro till tals med min pojkvän så blir det sällan bättre, kanske för att det egentligen inte finns något att prata om. Inget att reda ut, inget ”jag blev ledsen när du gjorde/sade så där”.

Det enda som finns är mina ängsliga tankar och hotbilder som det inte går att resonera logiskt med.

***

Vi har vänner över på middag. Ingen vill gå hem trots att det är vardag och sent, vi har druckit en hel del vin. Plötsligt kommer det fram att våra bekanta Amanda och Patrik har gjort slut.

Jag blir obekväm, en kantig oro tar form i mig: ”Är det nu hon och min pojkvän ska hitta varandra, nu när hon är singel?”
*
Jag hälsar på min pojkväns familj i Stockholm. Jag ser framför mig hur jag något år senare återberättar scenen för någon med orden: ”Jag och min ex-pojkvän hälsade på hans familj”. Min osäkerhet gör att jag inte vågar tro på att han blir min sista, trots att jag inget hellre vill.

***
Svartsjuka är bara symptomet. Själva problemet är en känsla av otillräcklighet och avsaknad av tilltro till mitt eget värde. Det rimmar illa med dagens människoideal: man ska vara stark, självständig och självsäker.

Inte vara beroende av någon annan, vara ”sin egen lyckas smed”. Vår kultur förespråkar individualism på bekostnad av kollektivism.

”Sårbarhet är för oss lika med svaghet, och i vår kultur är det få saker vi avskyr så mycket som svaghet”, skriver Brene Brown.

Därför skäms jag, gömmer min svartsjuka också inför min partner. Jag är rädd för att han ska börja se mig genom mina ögon om jag berättar. Hur ful, tom och tråkig jag är.

Jag föredrar att hålla tankarna om min egen otillräcklighet för mig själv. För kan man älska en människa som inte tycker om sig själv? Samtidigt: Vilken smärta kan man leva med och mot vilken måste man göra uppror?

***
Min pojkväns Instagram-story visar att han är tillsammans med en tjej som jag inte träffat förut. Hon har säkert stött på honom, jag utgår ifrån att alla tycker att han är lika fantastisk som jag gör. Jag känner ett instinktivt behov att förändra och förbättra mig själv: köpa nya kläder, färga håret eller skaffa mig någon ny, häftig talang.
*
Han har varit på fest och berättar om den nästa dag: vem som var där, vad de pratade om och vart de gick sedan, jag nickar.

I förbigående nämner han namnet på en kvinna som jag inte hört talas om förut. När han är klar sträcker jag mig efter telefonen för att söka upp henne på Instagram eller Facebook för att se hur hon ser ut. Är hon vackrare än mig?

Jag kan lika bra göra slut i förebyggande syfte

Sociala medier har verkligen öppnat upp för olika former av virtuellt självskadebeteende. Det tar bara några minuter att skrolla igenom en främlings Instagram-profil och skapa sig en bild av personens dåtid, nutid och möjliga framtid.

Det tar också bara några minuter att glömma att Instagram är ett smörgåsbord av omsorgsfullt utvalda stunder, en bråkdel av verkligheten.

Det borde finnas ett lås motsvarande ett alkolås på sociala medier som nekar en tillgång till Instagram i stunder av självförakt och mindervärdeskomplex.

För jag tar inte till flaskan, jag tar till telefonen. Och det är minst lika illa: det tar inte länge innan jag insupit tillräckligt mycket bilder och information för att känna att loppet är kört.

Jag kan lika väl göra slut med min pojkvän nu, i förebyggande syfte, för att inte själv bli lämnad.

Ibland känns det som att rädslan i förhållande till relationer är konstant, den ändrar bara form. Som singel är man rädd för att aldrig träffa någon, när man träffar någon är man rädd för att det inte ska bli något och när det blivit något är man rädd för att det inte ska hålla.

I grund och botten bottnar svartsjuka i rädslan för att bli övergiven, i rädslan för att vara utbytbar. Jag är rädd för att inte vara fin och viktig nog för att han skulle vilja stanna kvar hos just mig.

Det ska ändå sägas att svartsjukan går i vågor.

Heidi Hakala

Jag tror att en stor del av livet går ut på att kämpa för att höra till.

Jag blir sällan kär och det är inte många människor jag säger att jag älskar, men när jag älskar så gör jag det med överfyllt hjärta. Och med kärleken växer rädslan: ju mer man älskar, desto mer har man att förlora.

Det ska ändå sägas att svartsjukan går i vågor.

Vågorna går höga i perioder då jag känner mig stressad, misslyckad eller ful, i perioder då jag fokuserar för mycket på det som varit och det som kommer att bli i stället för att lita på nuet.

***
Jag och min pojkvän är på konsert, en dansk tjej dj:ar. Jag kan inte sluta stirra på hennes ansikte, jag har aldrig sett ett så vackert ansikte. Jag undrar om min pojkvän märkt det, jag utgår ifrån att han måste se samma skönhet som jag ser.

Jag betraktar honom i smyg: tycker han att hon är alldeles fantastisk där bakom mixerbordet? Tänker han att det är en sådan tjej han borde ha? Trots att jag kände mig fin när vi gick ut känner jag mig med ens ful.
*
En bekant hör av sig och undrar om vi ska ses, ”middag hos dig?” Jag tolkar det som att hon helst vill träffa min pojkvän men kamouflerar det med att hon söker min vänskap. Jag säger ja men det vänder sig av oro i magen.

Att bära sina tvivel som kors

Det är tungt att varje dag bära sitt tvivel. Extra tungt är det då det går stick i stäv med mina värderingar som feminist: kvinnor ska stötta och hjälpa varandra, vi ska stå i bredd tillsammans.

Se varandra som systrar, inte som konkurrenter.

Ibland känner jag mig, i likhet med författaren Roxane Gay i Bad feminist, som en dålig feminist. Jag jämför mig med andra kvinnor – både deras inre och yttre. Oftast leder jämförelsen till att jag konstaterar deras fullkomlighet och min egen otillräcklighet.

Samtidigt är jag medveten om mekanismerna bakom den kvinnliga konkurrensen och vem eller vilka som gynnas av den: patriarkatet. Därför kämpar jag för att ta till mig Gays ord:

Släpp den kulturella myten som säger att alla kvinnliga vänskapsrelationer måste präglas av bitchighet, insinuationer eller konkurrens. Den myten är precis som högklackade skor och handväskor – snygg, men till för att bromsa kvinnor.

Roxane Gay

Det är patriarkatet som lärt oss kvinnor att konkurrera med varandra i stället för att älska och stötta varandra.

Patriarkatet mår bra så länge vi är upptagna med att bekämpa varandra i stället för patriarkatet. Också skönhetsnormen skapades för att hålla kvinnor sysselsatta med annat än politik, karriär och jämställdhet, hävdar författaren Naomi Wolf i boken Skönhetsmyten.

Myten vänder också kvinnor mot varandra:

”Competition between women has been made part of the myth so that women will be divided from one another /…/ If the public woman is stigmatized as too “pretty,” she’s a threat, a rival—or simply not serious; if derided as too “ugly,” one risks tarring oneself with the same brush by identifying oneself with her agenda.” (ur Skönhetsmyten)

Singeln som konkurrent

En kvinnlig vän berättade att hon slutade få inbjudningar till middagar när hon blev singel eftersom hon plötsligt utgjorde ett hot mot de etablerade paren.

En annan berättade att kvinnorna på hennes jobb gaddade ihop sig mot henne när hon snabbt avancerade till en chefspost, trots att hon var yngre än dem.

Det slutade med att hon lämnade jobbet. Det här gör mig ledsen och upprörd. Trots att jag själv bär på rädslor och osäkerhet skulle jag aldrig låta dem påverka mitt handlande.

Svartsjuka bottnar i dåligt självförtroende och dåligt självförtroende skapas utifrån signalerna och förväntningarna i vår kultur.

”Alla kvinnor jag känner har eller har haft ett problematiskt förhållande till sitt utseende och kropp”, säger den svenska medieprofilen och feministiska debattören Cissi Wallin i sin podd Penntricket.

Jag kan hålla med, och jag tror inte att alla män kan säga samma sak. Det eviga jämförandet leder till oro som leder till skam.

Män gör inte våld mot sig själva på samma sätt som kvinnor, med bantning, skönhetsingrepp och badrumsskåp som svämmar över av skönhetsprodukter.

Men för att det ska ske en förändring räcker det inte med att kvinnorna slutar jämföra sig mot orimliga ideal.

Också männen måste sluta jämföra kvinnorna mot dessa ideal.

Vänskap och rivalitet

Jag lärde mig tidigt att tävla – och att skämmas. En av mina viktigaste och djupaste vänskapsrelationer från lågstadiet fram till gymnasiet dominerades av konkurrens och avundsjuka.

Hon och jag gillade samma killar, ville studera samma sak och delade många tankar och förhoppningar om livet. Trots att hon mådde väldigt dåligt och led av grava ätstörningar avundades jag henne – och skämdes över att jag gjorde det.

Hur kan man avundas någons ångest? Jag var påverkad av den romantiska myten om psykisk ohälsa, enligt vilken den som lider har ett djupare själsliv, större visdom och konstnärlig förmåga.

Kanske bekräftades myten av att alla mjuka indiekillar som vi båda gillade visade intresse för henne, även om det kanske var för att de kände att de ville beskydda och ta hand om henne.

I dag vet jag att psykisk ohälsa är ett mentalt fängelse, en outhärdlig plats.

Trots att min vän tog all plats i vår relation – hennes problem var alltid större än mina och hennes ångest djupare – ville jag vara allt för henne. Jag ville att hon inte skulle behöva någon annan än mig.

Jag blev svartsjuk på hennes andra vänskaper; jag var rädd för att deras gemenskap skulle vara mer meningsfull, deras samtal mer inträngande, deras drömmar mer sammansvetsade. Så här i efterhand vet jag inte vad jag var så rädd för, varför jag höll fast så hårt.

Kanske trodde jag att jag skulle förlora mig själv om jag förlorade henne. Att det fanns bara en väg mot den jag var ämnad att bli, och att den gick via henne.

Långt senare fick jag veta att avunden och svartsjukan varit ömsesidig under hela vår vänskap. Hon hade avundats mig min duktighet, mitt sociala liv och min drivkraft. I hennes ögon var det jag som var modig och vacker.

Vi hade båda lidit – och skämts.

***

Vi kommer hem efter en fest, hon som jag tror är intresserad av honom var där. Under kvällen har oron spärrat ut sig i min kropp. Jag kan inte hålla det tillbaka längre, gråter: ”Om du ska lämna mig, lämna mig nu”.

Jag är redo att ge upp innan någon ens försökt komma emellan oss. Det kommer ändå att hända förr eller senare – jag vågar inte tro något annat. De sårade orden jag får tillbaka: ”Litar du inte på mig överhuvudtaget?”

***
Svartsjukan är verkligen ett monster. I motsats till många andra känslor så har den ingen positiv sida. Den drabbar både bäraren och den som går bredvid.

Den vänder oss mot varandra och mot oss själva. Liksom rasismen får den sin drivkraft ur vår rädsla. Ändå är den så svår att bli av med, ändå fortsätter man pilla på såret med smutsiga fingrar.

Efter att vi gått och lagt oss tog jag fram mobilen. Emil sov och Norge trängde sig på. Som en elak urinvägsinfektion. Och istället för att ta en penicillinkur och dricka mycket vatten fortsatte jag att torka mig från röven bakifrån och fram

ur Nora eller Brinn Oslo brinn

Det är svårt att försvara sig mot det som finns inuti en. Men man måste åtminstone försöka.

Jag försöker se på mig själv med andras ögon, se det de ser.

Jag påminner mig om att många i mig ser det jag ser i dem.

Jag påminner mig om att bra saker kan hända också mig – utan att de rycks ifrån mig.

Jag påminner mig om att känslor inte är fakta, trots att de gör ont.

Jag påminner mig om att det krävs mycket mer än ett möte mellan två vackra människor med samma intressen och drömmar för att kärlek ska uppstå.

Jag påminner mig om systerskapet och kvinnlig vänskap, hur vår upplevelse av att vara människa skiljer sig från männens, och hur viktigt det är att vi lyfter varandra.

Och ibland så hjälper det, och jag torkar mig framifrån och bak.

Heidi Hakala är journalist och författare

Essän är en del av Svenska Yles kulturredaktions helhet där vi talar om en skam, något som kan innebära ensamhet, sjukdom, en negativ självbild. I podden Skammen kan du lyssna på sex människor som talar om sin skambörda med experter - med förhoppningen att samtalen ger lyssnaren redskap att hantera sin egen eller närståendes skam.