NHL-kolumnen: Här krävs det succé i både JVM och NHL – Esa Tikkanen och Tuukka Rask regerar när alla tiders blåvita juniorlag handplockas

För att platsa i det här laget krävs stor roll eller framgång i NHL kombinerat med medalj eller allstar-utnämning i JVM. Med årets intressantaste landslagsturnering igång och NHL bara nätt och jämnt uppvaknad från julvilan är det alltså dags att ta ut alla tiders blåvita JVM-drömlag med NHL-certifiering.

Medan hockeyvänner fortfarande förundrar sig över hur det var möjligt att Unglejonen skrann ut på isen i JVM-premiären mot Sverige med en ängslig och föråldrad spelplan designad för stor rink så skall NHL-kolumnen fokusera på gladare minnen.

Hur skulle ett alla tiders JVM-lag se ut – om kravet är att spelarna skall ha visat framfötterna både i NHL och på JVM?

”Både” är nyckelordet här och fäller direkt bort legendarer som Saku Koivu, Jere Lehtinen, Ville Peltonen, Raimo Helminen, Janne Ojanen, Mikko Koivu och framförallt: Teemu Selänne. Inte heller Jesse Puljujärvi ryms med, tills vidare.

Men för att ta till en klyscha på det andra inhemska: Näillä mennään. Fyra kedjor, tre backpar och två målvakter.

Första kedjan: Esa Tikkanen – Olli Jokinen – Jari Kurri

Tio Stanley Cup-ringar, ett JVM-guld och två JVM-silver är paradkedjans främsta meriter då det gäller lagframgångar som är relevanta för det här laget. Kurris 601 NHL-grundseriemål är så klart sin helt egen historia.

Esa Tikkanen var med tre gånger i JVM (1983-85), spelade 21 matcher och stod för poängen 17+19=36. Med det leder han för evigt alla tiders finländska poängliga i JVM. ”Tiki” vann silver 1984 och valdes in i allstarlaget följande år. Några månader senare vann han sin första Stanley Cup.

Florida Panthers poängetta genom tiderna, Olli Jokinen, kom till hemma-JVM 1998 direkt från NHL och Los Angeles som den stora hövdingen. O.J.visade sig vara just så bra som hans på den tiden stora ego krävde. Jokinen stod för tio poäng på sju matcher, valdes till turneringens bästa forward och var center i allstarlaget. Och så var det han som passade till guldmålet i sudden death.

Jari Kurri spelade JVM två gånger. Den andra, år 1980, blev det VM-silver på hemmais i Helsingfors och Vanda. Kurri var tvåa i poängligan med 4+7 på sex matcher. I allstarlget rymdes han inte ett år då stjärnlinan bestod av Håkan Loob, Igor Larionov och Valdimir Krutov.

Kurris NHL-karriär kanske kompenserade för det här kortkommandet på hans CV?

Andra kedjan: Patrik Laine – Sebastian Aho – Mikko Rantanen

NHL:s poängligaetta i skrivande stund, Mikko Rantanen, var som de flesta säkert minns, lagkapten för ”wham-boom-bang”-gänget som frälste Hockeyfinland vid årskiftet 2015-2016. Rantanen styrde också in målet som såg ut att bli guldmålet ännu då 59.50 var spelat av finalen. Året innan var Nousiskillen med fyra mål på fem matcher enda ljusglimten i en usel turnering.

Patrik Laine, som sedan hösten 2016 har skjutit näst mest mål i NHL efter A. Ovetjkin (103 på 191 matcher i skrivande stund), var även i JVM 2016 en utpräglad målskytt. Med sju strutar på sju matcher delade ”Pate” skyttekungstiteln med – vem annars – Auston Matthews. Två mål i kvartsfinalen mot Kanada och kvitteringsmålet mot Ryssland i finalen smakade bäst.

Jesse Puljujärvi och Patrik Laine fick större rubriker i JVM 2016, men centern Sebastian Aho var nog kedjans bästa spelare. Och kittet som fick helheten att fungera. De stora matchernas man stod för 5+9 på sju matcher och var tvåa i poängligan. I NHL är han redan nu Carolinas ledande center, bästa spelare och så småningom en av hela ligans dito.

Laine valdes till allstarlaget i JVM 2016, medan Aho fick finna sig i att Matthews tog hand om centerpositionen.

Tredje kedjan: Petri Skriko – Teuvo Teräväinen – Mikko Mäkelä

JVM-guld 2014 som poängligaetta och center i allstarlaget. Stanley Cup 2015 med Chicago Blackhawks och 2+2 på sex matcher i finalserien mot San José. Teuvo Teräväinen försäkrade sin uttagning till det här laget under sin första hela säsong i NHL. Att han spelar center i kedjan beror på att det här är ett JVM-lag – och i Malmö var ”Teukka” Finlands förste canter.

Vänsterforwarden i kedjan, Petri Skriko, är Karhulas gåva till hockeyn. Skriko hade sina glansdagar under 1980-talet i i SaiPa och Vancouver Canucks. 1982 vann han JVM-brons, noterade 15 poäng på 7 matcher, blev både invald i allstarlaget och utsedd till JVM:s bästa forward. I Vancouver sköt han fyra säsonger i sträck minst 30 mål. 78 poäng på 80 matcher (38+40) som bäst.

1980-talet var bästa tiden även för Mikko Mäkelä. ”Miksa” hör till den lilla skaran blåvita spelare som gjort en NHL säsong med över en poäng per match. Säsongen 1987-88 noterade Mäkelä 36 + 40 på 73 matcher i New York Islanders. Fyra år tidigare vann han JVM-silver. Följande år blev det ingen medalj, men nog 11 mål på 7 matcher och en plats i hemma-JVM:s allstarlag.

Fjärde kedjan: Niklas Hagman – Valtteri Filppula – Kasperi Kapanen

Coachen Hannu Kapanen valde till mångas förtret sin kompis Matti Hagmans son Niklas till hemma-JVM 1998. Dessutom placerade han den något ensidiga men snabba yttern i första kedjan bredvid Olli Jokinen. ”Lill-Hakki”tog vara på chansen och sköt segermålet mot Ryssland i finalens förlängning. I NHL spelade han hela 770 matcher, men det är guldstruten som ger platsen i laget.

18 år senare kopierade Hannu Kapanens sonson Hagmans bedrift i samma hall och sköt guldmålet mot Ryssland i finalens förlängning. Kasperi har också andra likheter med Niklas: han är verkligt snabb på rören, har beskyllts för att vara något ensidig och favoriserad på grund av sina släktband. I Toronto gör han för tillfället en sjutusans säsong – helt utan familj i stan.

En Stanley Cup-ring kombinerad med medalj i hemma-JVM 2004, nio poäng på sju matcher och en plats som center turneringens i allstarlag. Där är meriterna med vilka Valtteri Filppula puttar ut Mikko Koivu från truppen. Hans fladdrande segerpuck 2004 i kvarten mot Ryssland vid tiden 59.47 är ett stycke extra söt blåvit JVM-tårta. ”Valle” var också med i bronslaget 2003.

Första backparet: Reijo Ruotsalainen – Teppo Numminen

Dubble Stanley Cup-mästaren Reijo Ruotsalainen, spelade tre JVM och stod för sammanlagt 22 poäng på 24 matcher. I sitt avsked till JVM, 1980 i Helsingfors, vann ”Reksa” silver, stod för 4+3 på fem matcher, valdes till allstarlaget och utnämndes till bästa back. Åren 1981-86 var Ruotsalainen New Yor Rangers ledande back, NHL:s bästa skridskoåkare och översteg varje säsong 55 poäng.

Ruotsalainens backpar i det här laget, Teppo Numminen, spelade 1372 grundseriematcher och 20 säsonger i NHL. Han överskred 50 poäng två gånger, men bravuren var pålitlighet och bombsäkert defensivt spel. I JVM vann Teppo brons 1988, och precis som Ruotsalainen så valdes han både till turneringens bästa back och till allstarlaget.

Andra backparet: Kimmo Timonen – Joni Pitkänen

”Kime” fick sitt stora pris i NHL efter sin sista match. Då fick han lyfta Stanley Cup-bucklan upp på raka armar och vråla ut sin glädje. Det efter den fina karriärens överlägset blygsammaste säsong som präglades av stora hälsoproblem. På JVM-nivå hörde Timonen till stortalangerna som var med i tre turneringar. I den mellersta, år 1994, valdes han till allstarlaget. Medaljer blev det inte.

Timonen var pålitligheteen själv under sina drygt 1100 matcher i NHL. Individualisten Joni Pitkänen var raka motsatsen. Men oerhört skicklig var han. En skadebenägen artist som gjorde 46 poäng på 58 matcher under den bästa av sina nio NHL-säsonger. I JVM vann Pitkänen brons båda gångerna han var med. 2003 fick han priset som JVM:s bästa back och valdes till allstarlaget.

Tredje backparet: Rasmus Ristolainen – Risto Siltanen

Ristolainen är den tredje spelaren i det här laget som gjort det ”gyllene” målet i förlängningen på en JVM-final. Fullträffen kom i ”Rasses” tredje och sista JVM 2014. Då kom han till Malmö från NHL, valdes till turneringens bästa back och tog sin plats i allstarlaget. Ristolainen hör sedan några år till NHL:s speltidskungar och äntligen i höst får han grovjobba i ett lag som vinner matcher.

”Parrunpätkä” kallades den enda spelaren i det här laget som även hann med en säsong i NHL:s utamanare, WHA. I NHL spelade ”stumpen” (170 cm / 86 kg) Risto Siltanen nio säsonger för Edmonton, Hartford och Quebec. 1981-82 i Oilers gjorde slagskottsspecialisten sin bästa säsong: 63 poäng på 63 matcher. Världsklass – bara sex backar hade ett högre poängsnitt.

Risto Siltanen är en nästan bortglömd spelare, vilket inte är till heder för Hockeyfinland. Förutom en fin NHL-karriär blev han även vald till JVM:s allstarlag båda gångerna han var med: 1977 och 1978. Backparet i allstarfemman var samma båda åren: Vjatjeslav Fetisov.

Alla sex backarna har alltså valts in i JVM:s allstarlag och fyra dessutom utsetts till bästa back i turneringen. Ingen dålig sextett – trots bristen på anfallsarmadans stjärnglans.

Förstemålvakt: Tuukka Rask

Ett lätt val. När Rask 2006 valdes till JVM bästa målvakt och gick in i allstarlaget så var han minst halva laget. Finlands utespelare höll inte medaljklass, men Rask stängde dörren totalt. I 1-0 segern mot spelmässigt överlägsna Sverige i kvartsfinalen var Rask direkt omänsklig. Bruins-keepern har senare vunnit Vezina Trophy som NHL:s bästa målvakt 2014. Och Stanley Cup ”på bänken” 2011.

Andremålvakt: Kari Lehtonen

”Kärppä” reserverades till NHL 2002 som nummer två. Han har möjligen avslutat sin karriär – bara Lehtonen själv vet. Däremot är det allmän information att han spelat mest matcher av alla finländska NHL-keepers: 649 stycken. JVM spelade han i tre repriser: 01, -02, -03 och kom hem med medalj varje gång. Ett silver, två brons. Draftåret 2002 valdes Lehtonen till JVM:s allstarlag.

Och vem skulle coacha det här laget? Alla gubbarna som lett Juniorlejonen till VM-guld: Hannu Jortikka, Hannu Kapanen, Karri Kivi och Jukka Jalonen har bevisat sitt kunnande. Valet faller ändå på coachen som under pågående turnering fick kursen att vända och skapade en lagkänsla som tog Finland till guld trots att VM-titeln redan i god tid före turneringen var utdelad till värdnationen Sverige. Alltså är det Karri Kivi som står bakom bänken.

Källor: IIHF.com, hockeycanada.com, quanthockey.com, wikipedia