Malin Lindroth har skrivit en bok om den ofrivilligt partnerlösa: "Det handlar om att äga sin egen berättelse"
Den svenska författaren Malin Lindroth har levt ensam i snart trettio år. I flera år har hon känt en frustration över de vanliga berättelserna om ensamliv som kulturen erbjuder. Därför ville hon skriva om nuckan, om den som lever ofrivilligt ensam.
Med boken "Nuckan" vill Malin Lindroth reclaima, alltså ta tillbaka, ordet nuckan precis som det tidigare gjorts med andra skambelagda ord som bög, flata och bitch.
– Historiskt sett har ordet nucka varit ett hånord som använts för att skambelägga äldre, barnlösa, ogifta kvinnor.
Men i sin bok ger Lindroth ordet en ny innebörd.
– Den moderna nuckan är en person som lever ofrivilligt partnerlös och har gjort det så länge att hon eller han tappat eller aldrig haft referenser till ett tvåsamt liv.
– Det är en livssituation som det finns många vägar till. Det är inte en homogen grupp, men de har det ofrivilliga ensamlivet gemensamt.
Lindroth som själv är över 50 år, barnlös och levt utan partner i snart trettio år, vill att stigmat kring den som lever ofrivilligt ensam ska brytas.
Varför valde du att ta tillbaka ett så laddat ord som nuckan? Varför valde du inte ett annat för att belysa erfarenheten av att leva ensam?
– Det finns en oerhört stark tystnad kring den här erfarenheten. Därför behövs det krafttag för att komma åt erfarenheten och därav behövs det gamla fula ordet, säger Lindroth.
Den moderna nuckan är en person som lever ofrivilligt partnerlös och har gjort det så länge att hon eller han tappat eller aldrig haft referenser till ett tvåsamt liv.
säger författaren Malin Lindroth som vill ta tillbaka det tidigare fula ordet nucka
Nuckan blev nyckeln till boken
Lindroth som är verksam som författare och dramatiker hade länge velat skriva om ensamlivet eftersom hon tyckte det saknades bra historier.
– I min generation, som är född på 60-talet, har historien om det frivilliga singellivet varit väldigt starkt. När jag var ung var Bridget Jones en stor populärkulturell ikon och sedan kom Sex and the City och Carrie Bradshaw. Alla de här historierna är ju i någon mening historier om framgångsrikt singelliv.
– Jag har alltid känt att när man lever som jag gör så tvingas man in i en historia (som är historian) om det frivilliga ensamlivet. Jag har i flera år försökt komma åt att skriva om ensamlivet, men det var först när jag började tänka på ordet nuckan som formen för boken blev klar för mig.
I de vanliga berättelserna skildras ofta personer som väljer att leva ensamma för en högre saks skull. Det kan handla om att de vill känna sig fria eller ha tid för att kunna hänge sig sin konst, karriär eller aktivism. Och i de historier där personerna är ofrivilligt partnerlösa brukar historierna ändå sluta med att de till slut hittar en partner.
Det Lindroth saknade var berättelsen där ofrivlligheten är en faktor.
I din bok skriver du om den ofrivilliga ensamheten på ett sätt som jag inte upplevde som ett offerskap eller som en historia om den lyckliga singeln. Var den balansgången något du tänkte på?
– Jag tycker det är fullt möjligt att leva med en brist och saknad men ändå leva ett mycket gott liv. Nuckan är källan både till allt som är svårt och gott i mitt. Jag har nuckan att tacka för väldigt mycket tycker jag, jag är inte säker på att det hade varit bättre på annat sätt. Som jag lever nu har jag inga egentliga problem att leva ensam men det är fortfarande ofrivilligt. Det var viktigt för mig att hitta en ton som fångar in det som inte hamnar i offerdiket eller i den lyckliga singelhistorien.
Att vara bortvald
I sin korta men slagkraftiga essäbok ifrågasätter Lindroth normer, synen på den heteronormativa kärleken, makt och maktlöshet. Hon delar också med sig av egna erfarenheter av att känna sig bortvald.
Hon skriver bland annat om hur hon som 16-årig utbytesstudent i USA får höra av en vän till hennes värdfamilj att ingen någonsin kommer vilja dejta henne. Hon berättar också att hon femton gånger förälskat sig i män som inte resulterat i en relation.
Men att skriva om Lindroths egna erfarenheter var inte emotionellt laddat.
– Jag använder mig av väldigt väl valda delar från mitt eget liv som exempel på nuckliv. Om jag skulle bryta tystnaden kring nuckan måste jag ha en historia och min egen historia är ju den jag kan bäst. Det är ganska gamla minnen, det var inte särskilt dramatiskt - utan det var det enda möjliga sättet att skriva boken.
Lindroth skriver också om den obekväma stämning som ofta uppstår när hennes civilstatus kommer på tal i sociala sammanhang.
– Tvåsamhet kan ju vara ett problematiskt civilstånd för många. Men det är aldrig något som problematiseras. Det är aldrig något man frågar några frågor om. Man frågar aldrig varför människor lever tillsammans som två, däremot frågar man ständigt varför människor lever ensamma. Det finns ju ett väldigt patologiserande kring ensamliv i alla fall om det pågått så länge som mitt har gjort.
– Jag har ju levt ensam i snart trettio år och då börjar det bli skumt.
Nuckan är en kraft som berör alla
Lindroth berättar att hon förvånats över hur många olika sätt det finns att läsa boken på.
– Det är roligt men också en utmaning. Jag har verkligen fått lämna över boken till läsarna.
Nästan dagligen hamnar hon i ett samtal om nuckan, och har via mötet med läsarna förstått att nuckskapet påverkar alla oavsett om de lever ensamma eller ej.
– Jag träffar många som berättar att skräcken för att bli nucka drivit dem in i ofta väldigt destruktiva relationer, rädslan för nuckans erfarenhet har på ett sätt blivit deras olycka. Det handlar inte bara om människor som lever ensamma.
– Den här skräcken för att vara den bortvalda, att bli den överblivna, är så stark i de flesta människor. Jag tänker att nuckan kan vara en gestalt som pekar ut den skräcken och gör den möjlig att prata om.
Men det svåraste är när läsare tänker att boken är en berättelse om Lindroth.
– Dom bitarna som handlar om mig är bara exempel, fastnar man i de exemplena och tänker att det här är en bok om Malin Lindroth så blir det inte en så givande läsning.
– Den här skräcken för att vara den bortvalda, att bli den överblivna, är så stark i de flesta människor. Jag tänker att nuckan kan vara en gestalt som pekar ut den skräcken och gör den möjlig att prata om
En tragisk historia om en person spelar ingen roll
Hon konstaterar vidare att en sådan läsning också kan fungera som ett ogiltigförklarande av hela upplevelsen.
– Så länge som man läser nuckan som en tragisk historia om en person, då spelar det ingen roll. Då vet vad man nuckan heter, var hon bor och då har man inte gett henne en röst. Det hjälper inte övriga nuckor eller säger ingenting om nuckfenomenet.
– För mig handlar boken ytterst om att erövra nuckan som en kritisk position. Jag drömmer om nuckan som en civilisationskritiker.
Hon menar att den bästa nyttan med boken får man om man gör en mer feministisk läsning där man tänker på nuckan som en gestalt som kan användas för att peka på ett internaliserat förtryck.
– Jag tänker mig att det är ett patriarkalt förtryck att gå runt och inte bli vald. Det jag är intresserad av att tala om hur man kan göra upp med den inre blicken som skapar nuckan.
I avsnitt 45 av Anne Hietanens och Ida Henriksons bokpodd pratar man bland annat om just Malin Lindroths "Nuckan":
' /%3E%3C/svg%3E)
