Herberts: Det kallas vinnarkultur, den erkända finländska förmågan att leverera under press

Att vinna tre av de sex senaste VM-gulden är ett smått otroligt saldo i jämförelse med konkurrenternas. Det finns numera ingen i hockeyvärlden som levererar som finländska juniorlandslag, skriver Yles kommentator Christoffer Herberts efter finalen i Vancouver.

Jag minns inte riktigt vem som skrev det, det kan mycket väl ha varit nån kollega på Svenska Yle.

Det var efter VM-premiären mot Sverige på morgonen efter annandag jul som Juniorlejonens uddamålsförlust kvitterades med orden ”det gick som det ofta går när finländska landslag i ishockey förväntas leverera”.

Vem som sa det den här gången kvittar, jag tror vi kan vara överens om att det här är en allmänt utbredd uppfattning.

När det gäller finländsk herrhockey kan jag tycka att Lejonens stämpel som underpresterare är orättvis. Finland har tagit medalj i fem av de sju senaste OS-turneringarna och har varit framme i semifinal i sex av de åtta senaste VM-slutspelen. Men visst, man kan hävda att guld är allt som räknas och herrlandslagets guldfester går fortfarande att räkna på 40 procent av ena handens fingrar.

Men när det gäller juniorerna är uttalandet direkt felaktigt. Det finns numera ingen i hela hockeyvärlden som levererar som finländska juniorlandslag.

Sverige? Ett guld av 38

Om en gång är ingen gång och två gånger en vana, då är tre gånger redan en djupt rotad tradition.

JVM är sedan en tid tillbaka en av hockeyns allra mest uppmärksammade och uppskattade turneringar. Finlands seger i Vancouver betyder att Juniorlejonen nu har vunnit tre av de sex senaste VM-gulden. Världsbäst, och smått otroligt när man jämför med konkurrenterna.

I Sverige är JVM en upphaussad företeelse, och Juniorkronorna har ett guld på de senaste 38 turneringarna. Ryssland satsar också på JVM, och den hockeystormakten har en världsmästartitel på de senaste 16 åren.

Tjeckien ska vi inte ens prata om, ut innan semifinal i 13 av de 14 senaste turneringarna. Och Kanada, obestridligt hockeysportens största nation både när det gäller intresse och utövare: två guld på 10 år.

Och så Finland, med tre av de sex senaste JVM-gulden. Och två av de tre senaste världsmästartitlarna på U18-nivå.

Det finns ett bra ord för sånt. Vinnarkultur.

Orimlig press på tonåringar

Idrottare tycker sällan om att jämföra olika segrar med varandra, men jag är benägen att slå fast att VM-guldet i Vancouver är den största av de fem JVM-titlar som Finland tagit.

Visst, att vinna det allra första är speciellt (1987) och att vinna på hemmaplan (1998, 2016) är också något extra. Och att slå Juniorkronorna i en final i Sverige (2014) är givetvis svårslaget.

Men 2019 slår ändå allt. Och inte för att traditionen bröts och det inte behövdes någon finalförlängning den här gången.

Utan dels för att JVM-hajpen är större än nånsin, intresset både på hemmaplan och i andra hockeyländer är enormt, och trycket på tonåriga spelare därför smått orimligt.

Och dels för att segern kom i Nordamerika. Varför det i en hockeyvärld där fler finländska stjärnor än tidigare glänser i NHL skulle vara så märkligt att vinna i liten rink är en befogad fråga, men sett till resultaten har det faktiskt varit omöjligt.

Juniorlejonen hade inför årets VM nio placeringar bland de två bästa, men aldrig när VM gått i Nordamerika. Finlands saldo mot Kanada på liten is var 16 förluster på 16 matcher.

Den statistiken blev snabbt uråldrig när finländsk juniorishockey tog sitt sista stora steg. Juniorlejonen slog Kanada i kvartsfinal och USA i finalen och fick ta emot VM-guldet tio tidszoner från Finland.

Hur bra kommer de inte att bli?

Bland det häftigaste med vinnarkultur är att den sprider sig. Så när Mikko Rantanen leder NHL:s poängliga, Patrik Laine gör fem mål eller Sebastian Aho snittar en poäng per match är det med en JVM-titel i ryggen.

För framgång föder framgång. Det är lockande att tänka på hur bra många av de färska guldhjältarna kommer att bli, när de till resten av sina karriärer får ta med sig ett VM-guld och en bevisad förmåga att producera under press.

Hur kan en spelare som Anton Lundell som draftas först 2020 redan nu bjuda på så osannolikt klokt och moget centerspel?

Hur kan en 17-åring som Kaapo Kakko avgöra en VM-final mot två år äldre spelare och få det att kännas som den naturligaste saken i världen?

Hur kan namn som Aarne Talvitie och Jesse Ylönen spela sitt livs bästa ishockey i en VM-turnering?

Hur kan unga stjärnor som Rasmus Kupari, Aleksi Heponiemi, Henri Jokiharju, Urho Vaakanainen och Ukko-Pekka Luukkonen effektivt skaka av sig tidigare besvikelser och gå ut och skriva ett litet stycke hockeyhistoria?

Orsaken stavas vinnarkultur. Den där förmågan att leverera när man förväntas. Det där som kännetecknar finländsk juniorishockey.

VM-guld! Juniorlejonen världsmästare efter finalthriller, Kaapo Kakkos sena mål avgjorde

Seger med 3–2 över USA efter högdramatisk tredje period.

Tolvanen utan mål men lycklig guldmedaljör: ”Genast från början en speciell känsla i truppen”

Inga mål men ett guld i bagaget för tilltänkta skyttekungen.