Stormen som sänkte M/S Estonia tog också med sig Anne-Marie Cronström – 25 år senare förstörde stormen Aapeli hennes Paradis

Den hårda vind som sänkte M/S Estonia år 1994 tog med sig vasabördiga uppsalaforskaren Anne-Marie Cronström i djupet. När stormen Aapeli drar fram drabbas deras övergivna, men en gång så omhuldade, sommarparadis hårt.

Anne-Marie Cronström var barnlös och hennes föräldrar hade dött redan tidigare, fadern på 1970-talet och modern ett par år före Estoniakatastrofen.

Efter att hon omkommit fanns endast hennes sörjande make Nils-Gustav kvar i livet. Han ville förhindra att minnet av hans hustru och hennes föräldrar skulle försvinna in i glömskan.

Donationer skulle hålla familjens minne vid liv

Stormen Aapeli är en av det nya årets 2019 stora samtalsämnen. Otaliga hushåll drabbas av elavbrott och vägar stängs av på grund av vindfällen.

Också byggnader som ingen brytt sig om att vårda under långa tider har skadats.

Inga andra än förbipasserande skogsvandrare har brytt sig om sommarstället.

Byggnader som någon gång varit det viktigaste i någons liv. Byggnader och miljöer som än idag erbjuder förbipasserande rekreation och kontemplation.

En sådan miljö är familjen Nelin-Cronströms sommarstuga i skogen mellan Vasa och Sundom, i folkmun kallad Nelins villa. Familjen kallade stället för Paradiset.

På svartvita 50-talsfoton ler familjen emot betraktaren. Man ser hur Anne-Marie, hennes man Nils-Gustav och hennes föräldrar Elin och Alfred trivdes tillsammans.

I båten på väg till villan, när de hämtar kaffevatten vid stranden, utanför badhuset och på den soliga terrassen på husets baksida. Lyckliga dagar medan alla ännu levde.

Nils-Gustav Cronström testamenterade sommarstugan Paradiset till Stiftelsen för Åbo Akademi.

Svärföräldrarnas konstfyllda hem donerade han redan tidigt som ett hemmuseum till Vasa stad och Österbottens museum. Det här som en sista utväg att bevara minnet av hans familj.

Men det visar sig att det är svårt att hålla liv i familjens minne, trots donationerna till stabila institutioner. Konsthemmet stängdes för ett par år sedan.

Lägenheten tömdes. En del föremål såldes, mycket slängdes och också lägenheten såldes.

Inga andra än förbipasserande skogsvandrare har brytt sig om sommarstället. Att vandra runt på tomten och betrakta det långsamma, vemodiga förfallet har väckt tankar på familjen Nelin-Cronström.

Och också en stilla förundran över att stället kunnat vara så övergivet.

Aapeli hotar familjens minne

Stormar har genom åren fällt träd runt om på tomten. Men de har alltid fallit med någon sorts finess. Träden har varken träffat hus eller upp och nervända båtar.

Det känns som att någon vakat över stället. Ända tills nu.

Med Aapelis stormvindar på över 30 meter i sekunden förändrades allt. Kaffeved är ett ord som slår en när man går runt på tomten.

Dagen efter att stormen dragit fram far vi på en cykeltur genom skogen. Vi får lyfta cyklarna varje gång vi kommer till stora granar som lagt sig över skogsvägen. När vi närmar oss Nelins villa viker vi av in på tomten.

Kaffeved är ett ord som slår en när man går runt på tomten.

Liksom den allra första gången vi kom hit, i fjol höstas, ser vi lusthuset först. Den här gången fängslas vi inte av mystiken kring lusthuset mitt i skogen.

Istället blir vi förskräckta. Flera träd har fallit omkring lusthuset och tryck till det. Det står fortfarande, men ingen skulle längre komma på tanken att sätta sig ner här och rofullt blicka ut mot vattnet.

I huvudbyggnadens riktning ser det ännu värre ut.

Vindfällena räknas i tiotal. Stora rotvältor sträcker sina tentakler upp mot himlen. Badhuset och andra småhus på tomten ser ut att ha lyfts upp och kastats iväg av vinden.

Den lilla övertäckta båten har klarat sig, men den större hittar vi inte ens i virrvarret av fallna träd.

Huvudbyggnaden har träffats av en gran som är ett par gånger så lång som huset är högt. Det känns som att Anne-Maries och den övriga familjens minne har tagit ett stort kliv närmare förgängligheten.

Hitta sätt att lura döden - och glömskan

Kraften att vilja bli ihågkommen är enormt stark, konstaterar Hans Ruin som är filosof och professor i filosofi vid Södertörns högskola.

Vi vände oss till Hans Ruin när vi förra våren arbetade med artikeln om familjen Nelin-Cronström.

– Tidigt i historien hade människan upplevelsen av att tillvaron är sårbar och ändlig. Det gällde att hitta på sätt att lura döden genom att förlänga minnet av en själv.

Det är inga upplyftande uppgifter Hans Ruin delar med sig av. Minnet av en människa lever vanligen kvar tre, maximalt fyra, generationer eller cirka åttio år – om man har efterlevande och om de berättar historier om en.

Minnet lever kvar så länge finns det ett levande och direkt minne. Sedan tonar man bort.

Men Hans Ruin för också fram möjligheten att inrätta ett stipendium vid något universitet.

– Att göra en donation är ett sätt att knyta ihop både sin egen värld och sitt eget namn med framtiden. De materiella tingen kan färdas över längre tidsrymder än en mänsklig kropp.

Instiftar också en minnesfond

Det här insåg också Nils-Gustav Cronström och han instiftade Anne-Marie Cronströms minnesfond. Fonden stöder forskning inom bland annat estlandssvenska dialekter och finlandssvenska folkmål.

Det känns som att Anne-Maries och den övriga familjens minne har tagit ett stort kliv närmare förgängligheten.

När nu förgängligheten med hjälp av stormen Aapeli tagit ett stort steg närmare familjen Nelin-Cronströms minne återstår snart endast Anne-Maries minnesfond.

Via dem som får ta del av stipendiemedlen lever Anne-Marie Cronström, och kanske också de människor och platser som var viktiga för henne, förhoppningsvis vidare.